Kom ihåg Princips princip.
Den betyder att en enda man kan göra det.
Rubba hela världen.
Jag är inne på mediabojkottens fjärde dag. Känslan är lite dubbel. Det finns ett sug efter senaste nytt samtidigt som det är skönt att slippa matas ofrivilligt med alla äckliga kändisnyllen.
Det är befriande att slippa bottenskrapet i Sverige och världen som exempelvis Freddie och Ankan, Kungen och Sill-via, Madde och Vickan, Stenmarckar, Bardar och dylik ohyra.
Ja hela det här galna cirkussällskapet som har långtidsparkerat i press och media av någon dunkel anledning.
Kändiscirkusen som är så svår att undfly leder bara in oss i en återvändsgränd.
Det otäcka är att den går in bakvägen som smygreklam mot ens vilja och man vet inte heller vad den går ut på.
Varför är det tex samma gäng som vevas runt, runt året om?
Vad är den dolda agendan med det?
Där måste det finnas en orsak om än inte en tanke.
Varje tid har sitt bestämda kändisgalleri. För 10-20 år sedan såg det helt annorlunda ut. Då var det andra ”stjärnor” som var på tapeten. Människor som idag har gått under jorden och är bortglömda.
Det bevisar att allt detta är ett cyniskt spel från pressens sida. Dom berättar sagor för oss barn som är stora nu. Varje epok kräver sina syntethjältar, men om tio år spottar vi på dom för att vi då fattar att vi ännu en gång blivit lurade.
Men den illistiga pressen och övrig bakslug media förför oss alltid på nytt utan att vi inser det.
Den naiva stjärnkulten är ett effektivt sätt att få folk att ständigt fokusera på fel saker i sina liv. Att missa alla verkliga poänger och till och med själva livets mening.
Dessa våra kramdjur är inga frälsare, utan har mer karaktären av engångsprodukter som plastmuggar och papptallrikar som inte klarar en enda disk. Stjärnorna är förbrukningsvaror i slit och slängsamhället. De förtjänar egentligen inte all den uppmärksamhet som de får.
Baktanken är att kändisarna ska fungera som de ständiga utropstecknen i livet medan folket får figurera som de ständiga frågetecknen.
Den betyder att en enda man kan göra det.
Rubba hela världen.
Jag är inne på mediabojkottens fjärde dag. Känslan är lite dubbel. Det finns ett sug efter senaste nytt samtidigt som det är skönt att slippa matas ofrivilligt med alla äckliga kändisnyllen.
Det är befriande att slippa bottenskrapet i Sverige och världen som exempelvis Freddie och Ankan, Kungen och Sill-via, Madde och Vickan, Stenmarckar, Bardar och dylik ohyra.
Ja hela det här galna cirkussällskapet som har långtidsparkerat i press och media av någon dunkel anledning.
Kändiscirkusen som är så svår att undfly leder bara in oss i en återvändsgränd.
Det otäcka är att den går in bakvägen som smygreklam mot ens vilja och man vet inte heller vad den går ut på.
Varför är det tex samma gäng som vevas runt, runt året om?
Vad är den dolda agendan med det?
Där måste det finnas en orsak om än inte en tanke.
Varje tid har sitt bestämda kändisgalleri. För 10-20 år sedan såg det helt annorlunda ut. Då var det andra ”stjärnor” som var på tapeten. Människor som idag har gått under jorden och är bortglömda.
Det bevisar att allt detta är ett cyniskt spel från pressens sida. Dom berättar sagor för oss barn som är stora nu. Varje epok kräver sina syntethjältar, men om tio år spottar vi på dom för att vi då fattar att vi ännu en gång blivit lurade.
Men den illistiga pressen och övrig bakslug media förför oss alltid på nytt utan att vi inser det.
Den naiva stjärnkulten är ett effektivt sätt att få folk att ständigt fokusera på fel saker i sina liv. Att missa alla verkliga poänger och till och med själva livets mening.
Dessa våra kramdjur är inga frälsare, utan har mer karaktären av engångsprodukter som plastmuggar och papptallrikar som inte klarar en enda disk. Stjärnorna är förbrukningsvaror i slit och slängsamhället. De förtjänar egentligen inte all den uppmärksamhet som de får.
Baktanken är att kändisarna ska fungera som de ständiga utropstecknen i livet medan folket får figurera som de ständiga frågetecknen.
Det är bara ett trick för att hålla oss nere.
