En orgie i meningslöshet

Turen har nu kommit till sommarens andra Nobelpristagare. Jag läser Günther Grass Lokalbedövad från 1969.
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…

87, 87, var är du nu?

Det här med att marknaden är så tjurig just nu, jag tror inte det har med statsfinanserna att göra som dom säger, utan att folk har strypt sin privatkonsumtion och börjat spara. När konsumenter över hela världen plötsligt säger nej till all lyx, då tvärnitar ekonomin. Och då blir Mr Market sur och sänker börserna.
Där har vi det tror jag, folk snålar utav bara fan just nu och försöker fixa sig säkerhetsbuffertar. Marknaden i sin tur vill att vi ska shoppa loss varje dag och köpa nya prylar hela tiden. Ha en jädra sprätt på våra pengar och låta kulorna rulla utan kontroll. Då går börsen som bäst. Då är Mr Market nöjd med oss. Då mår han jättebra.
Nu när det börjar gå veckor mellan de sparsamma små inköpen, då är det klart att marknaden blir skittjurig på oss. Då vill den inte släppa till något på aktiekurserna. Då går Mr Market in i en pessimistisk syn på företagens vinster. Så blir det ju naturligtvis.
Men när folk festar varje dag, då går börsen som bäst. Som på 80-talet, runt 86, 87, 88. Då var det fest varje dag. Det var kokain och champagne ur damskor. Man knallade in på banken och lånade miljoner till aktier utan säkerhet. Det var en ekonomisk yra utan motstycke. Och det är när samhället går in i såna faser som börsen rusar och bubblor skapas. Sen kommer alltid en baksmälla och en krasch när partyt är över och nån måste betala och göra rätt för sig. Då brukar staten och skattebetalarna kallas in för akuthjälp till den kollapsade överklassen. Så här håller samhället och börsen på. Från fest till förtvivlan utan några mellanlägen.
Börsen är som en missbrukare som håller humöret uppe med hjälp av droger. Då lägger man också grunden för en senare krasch. Och det är det vi ser exempel på hela tiden. Börsen är bara en spegel av samhället och vad som där pågår. Kanske kan man säga att hela samhällsekonomin hålls uppe genom olika droger. Och det är där dom vill ha oss. Då funkar deras system allra bäst. Men det funkar inte i längden för individen.
Ulf Lundell var ju med i hetluften då under de verkligt goda åren under 80-talet. Och han var även med om den stora kraschen både ekonomiskt och privat med alkoholism och sinande tillgångar. Han har väl egentligen inte hämtat sig än efter 20 år. Han sörjer fortfarande dom där glamorösa åren innerst inne.
Ärligt talat tror jag inte Sverige som helhet har hämtat sig än sedan 87. Det var riktigt otäcka krafter igång då. Eliten i Stockholm festade på arbetarnas bekostnad och sänkte hela Sverige ner i avgrunden med sin dekadens. Jag tror inte vi är på fötter än efter de där åren. Inte Ulf Lundell heller för den delen.
Det hände något då, 1987, nånting riktigt otäckt och hemskt med mentaliteten hos folk. Och vi ser återverkningar än i dag. Vi kravlar fortfarande i dyn bakfulla efter jättepartyt för tjugo år sedan och fattar ingenting av vad som egentligen hände.
Det var då eliten mådde som bäst. Sedan mådde dom sämst.

Hur beroende hela samhällsekonomin är av konsumenternas humör beskriver Peter Rawet i den läsvärda artikeln Amerikanisering av svensk ekonomi på SVT.se.

Judisk pessimism

Jag har bestämt mig för att i sommar läsa en drös gamla Nobelpristagare som bara står och samlar damm i bokhyllorna. Jag börjar med Isaac Bashevis Singer (1902-1991) och hans Jacobys hus.

Det här är en bok som många kulturintresserade läste på 1980-talet. I dag säljs den för några kronor på loppisarna. Men Singers böcker står sig än. De är tidlösa. Och det intressanta är vad han vill säga oss om livet, grundbudskapet. För det här är en sann judisk intellektuell. En som tänkt till lite. Och jag måste säga att Jacobys hus är en kanonbok. Den utspelar sig bland den judiska populationen i trakterna kring Warszawa under andra hälften av 1800-talet, strax efter den polska revolutionen. Ni vet den där tiden när utvecklingen fullkomligen exploderar runt om i Europa. Judarnas nästan medeltida levnadsvanor konfronteras mot de nya framstegen, och det medför givetvis stor förvirring. Utvecklingen bidrar till att man börjar tappa tron på Gud och religionens sanningar. Det är berättelsens röda tråd.

Grundtonen i Jacobys hus är klassisk judisk pessimism. Det är jorden som förbannad jämmerdal där alla drabbas av hårda slag och motgångar. Det ligger sordin över varje människoöde i denna bok.Spriten är fördömd, pengarna är fördömda och kvinnorna är fördömda och ger bara bekymmer. Ja, allt är som fördömt i denna muralmålning. Inte undra på att judarna ännu väntar på sin Messias. Det är föga förvånande när man tar del av allt detta elände på 400 mycket tunga sidor. Du blir inte glad av den här boken, men du blir bra mycket klokare på livet.

De som verkar må bäst i 1800-talets Polen är de spränglärda rabbinerna som oavbrutet studerar Talmud och Toran. De som av fruktan för Gud knappt ens vågar beskåda naturens skönhet. De som dagligen brottas med sina tvivel och sina själar och hela tiden söker mer kunskap om livet och Gud, de klarar sig bäst i helvetet. Det är inte partymänniskorna som drar längsta strået i den här skildringen. Nej, alla som lever i och för världen blir dragna vid näsan.

Persongalleriet i Jacobys hus är väl på en 200 människor. Det betyder att en ny individ förs in i handlingen på varannan sida. Och alla är beskrivna med samma stora mänskliga värme och respekt. Jag kommer att tänka på att det här är ganska långt ifrån Lundells sätt att skriva, som bara fixerar sig vid de egna känslorna inför världen, så kallad introspektion.

Introspektion är i och för sig något fint och ofta mycket berikande för läsaren, men det kräver lite mer av en författare att måla ett helt förflutenhetens landskap. Inte många klarar av det. Så det är inte för inte Singer har kallats en ny Tolstoj eller en ny Dostojevskij. En värdig Nobelpristagare kort sagt.