Mycket av den teknik vi använder dagligen i samhället är utvecklad av och framtagen av militära intressen, som datorer, laserteknologi (cd och dvd-spelare), helikoptrar, flyget, marktransportfordon (idag i form av bilar) och modern telekommunikation som satellit-tv och mobiltelefoni. Hade inte militären sett mordpotentialen i dessa uppfinningar och pumpat in pengar under utvecklingsfasen av produkterna hade vi förmodligen inte haft dem idag. Så vi är alltså rustade för krig. Det kallas civilisation – men så värst civilt är det inte, inte i grunden.
Den idealiska, fysiskt perfekta soldatkroppen förväntas vi alla också ha. För det behövs ju i strid, eller hur?
I dagens värld ska man göra erövringar och nedkämpa fienden. Sedan belönar man sig med bärs, gräs, cigg och horor, som soldater alltid gjort.
Den idealiska, fysiskt perfekta soldatkroppen förväntas vi alla också ha. För det behövs ju i strid, eller hur?
I dagens värld ska man göra erövringar och nedkämpa fienden. Sedan belönar man sig med bärs, gräs, cigg och horor, som soldater alltid gjort.
Känns modellen igen?
Linda Skugge berörde temat häromdagen, när hon skrev att flickor leker relationslekar, medan pojkar leker krig.
Och som samhället är utformat så ser man ju att det är byggt utifrån ett manligt, militäriskt tänkande. Kvinnornas avtryck på grundstrukturen är nästan obefintligt. Dagens västvärld är generalernas värld med sin diaboliska hierarki. Bara om man lyder order från vaggan till graven kan man stiga i graderna. Men då måste man först bevisa att man är en av dem, så att systemet förblir vad det är och vad det var.Det är ramverket som dom vill tillämpa på oss. Men på ett inre psykologiskt plan handlar givetvis livet om andra saker. Jag vill dra en parallell till filmen ”Falling down” med Michael Douglas. Man kan tro att filmen handlar om en psykopat som vill skjuta på folk just för att han är galen. Men det underliggande verkliga budskapet är hur svårt det är att bli vuxen på riktigt i livet. I den medelålders beväpnade vettvillingens ögon kan man ibland skymta det lilla hjälplösa barnet som helt enkelt inte förstår världen och sig själv. Temat följs upp med att den polis som jagar honom själv inte blir man i förhållande till sin kvinna förrän på sin pensionsdag när han för första gången under äktenskapet vågar säga ifrån på skarpen. Filmen slutar med en gammal familjefilm som visar den urspårade huvudpersonen när han håller sin egen lilla dotter i famnen. Hon ser rädd, hjälplös och förvirrad ut. Han i sin tur har ett minspel som gränsar till vansinne i sin extatiska stolthet. Bara det att han inte har en aning om sin lilla dotters verkliga behov. Det sociala arvet förs hela tiden vidare. Först kvaddar föräldrarna en. Sedan kvaddar man i sin tur sina egna barn. Det är ju så. Men kanske att man kan klara testet på 65-årsdagen om man är vid sunda vätskor. Det är ungefär vad filmen vill säga. Den har en strimma hopp om att det går att växa upp någon gång.
Linda Skugge berörde temat häromdagen, när hon skrev att flickor leker relationslekar, medan pojkar leker krig.
Och som samhället är utformat så ser man ju att det är byggt utifrån ett manligt, militäriskt tänkande. Kvinnornas avtryck på grundstrukturen är nästan obefintligt. Dagens västvärld är generalernas värld med sin diaboliska hierarki. Bara om man lyder order från vaggan till graven kan man stiga i graderna. Men då måste man först bevisa att man är en av dem, så att systemet förblir vad det är och vad det var.Det är ramverket som dom vill tillämpa på oss. Men på ett inre psykologiskt plan handlar givetvis livet om andra saker. Jag vill dra en parallell till filmen ”Falling down” med Michael Douglas. Man kan tro att filmen handlar om en psykopat som vill skjuta på folk just för att han är galen. Men det underliggande verkliga budskapet är hur svårt det är att bli vuxen på riktigt i livet. I den medelålders beväpnade vettvillingens ögon kan man ibland skymta det lilla hjälplösa barnet som helt enkelt inte förstår världen och sig själv. Temat följs upp med att den polis som jagar honom själv inte blir man i förhållande till sin kvinna förrän på sin pensionsdag när han för första gången under äktenskapet vågar säga ifrån på skarpen. Filmen slutar med en gammal familjefilm som visar den urspårade huvudpersonen när han håller sin egen lilla dotter i famnen. Hon ser rädd, hjälplös och förvirrad ut. Han i sin tur har ett minspel som gränsar till vansinne i sin extatiska stolthet. Bara det att han inte har en aning om sin lilla dotters verkliga behov. Det sociala arvet förs hela tiden vidare. Först kvaddar föräldrarna en. Sedan kvaddar man i sin tur sina egna barn. Det är ju så. Men kanske att man kan klara testet på 65-årsdagen om man är vid sunda vätskor. Det är ungefär vad filmen vill säga. Den har en strimma hopp om att det går att växa upp någon gång.
Saxat ur min bok Tellus 729
