Vi är inne i ett rent skyttegravskrig nu.
Vi är i ett läge där alla positioner är låsta.
Varje dag vaknar jag i den kalla leran och dyn, tar en Camel och en kopp surrogatkaffe.
Hör bomberna och kulsprutesmattret i fjärran. Kikar försiktigt upp över skyttegravskanten, men ser bara kulsprutor och taggtråd som vanligt.
Ingen idé att göra något.
Tillbaka ner i värnet.
Rädda skallen.
Rädda häcken.
Härda ut ännu en dag nere i gropen.
Till och med solen och månen är fula här. De har börjat grina illa och har inga löften att komma med och inget att ge. Inga erbjudanden och inga vägar ut.
Det kanske man trodde i krigets begynnelse, men nu verkar det som det här aldrig kommer att ta slut.
Det enda vi soldater kan göra här på fronten är att skjuta skallen av någon fiende, men så fort vi fått bort en pluppar det upp en ny lika dum djävel från ingenstans.
Skulle vi ge upp och retirera skulle dom genast följa efter och bara flytta fram fronten.
Skulle vi anfalla fiendens linjer blir vi avskjutna på mitten.
Så vi sitter fast i skiten.
Vi kommer inte en meter!
Bara nu ammunitionen räcker över jul!
Vi sjunger små sånger och schlagers ibland för att höja upp stämningen, men det är svårt att få det att lyfta i dyn. Det blir inte som förr i danspalatsen med alla galanta damer.
Vi sjunger så gott vi kan men det klingar falskt må jag säga.
Nu är vi inne i december så jag får väl passa på att önska er därhemma en God Jul och ett Gott Nytt År. Hoppas helgerna blir bättre för er än vad de kommer att bli för oss.
Här på västfronten finns det intet mera nytt att skriva om för tillfället så det återstår bara att säga adjö.
Hälsningar
den okände soldaten
Varje dag vaknar jag i den kalla leran och dyn, tar en Camel och en kopp surrogatkaffe.
Hör bomberna och kulsprutesmattret i fjärran. Kikar försiktigt upp över skyttegravskanten, men ser bara kulsprutor och taggtråd som vanligt.
Ingen idé att göra något.
Tillbaka ner i värnet.
Rädda skallen.
Rädda häcken.
Härda ut ännu en dag nere i gropen.
Till och med solen och månen är fula här. De har börjat grina illa och har inga löften att komma med och inget att ge. Inga erbjudanden och inga vägar ut.
Det kanske man trodde i krigets begynnelse, men nu verkar det som det här aldrig kommer att ta slut.
Det enda vi soldater kan göra här på fronten är att skjuta skallen av någon fiende, men så fort vi fått bort en pluppar det upp en ny lika dum djävel från ingenstans.
Skulle vi ge upp och retirera skulle dom genast följa efter och bara flytta fram fronten.
Skulle vi anfalla fiendens linjer blir vi avskjutna på mitten.
Så vi sitter fast i skiten.
Vi kommer inte en meter!
Bara nu ammunitionen räcker över jul!
Vi sjunger små sånger och schlagers ibland för att höja upp stämningen, men det är svårt att få det att lyfta i dyn. Det blir inte som förr i danspalatsen med alla galanta damer.
Vi sjunger så gott vi kan men det klingar falskt må jag säga.
Nu är vi inne i december så jag får väl passa på att önska er därhemma en God Jul och ett Gott Nytt År. Hoppas helgerna blir bättre för er än vad de kommer att bli för oss.
Här på västfronten finns det intet mera nytt att skriva om för tillfället så det återstår bara att säga adjö.
Hälsningar
den okände soldaten
