Livet på landet

Ett trevligt hus på landet?

Det är något konstigt därute på vischan för där kan man inte tänka, inte skapa. Det stod precis still i huvudet på mig i det stora fina huset. Jag tror Lasse och Bea känner av det också, för de vill ju inte direkt ta tag i läsandet eller något annat. Det kanske är alla ”dödens” elektroniksignaler som går genom luften där som Lasse har installerat. Jag hade längtat efter tystnaden därute, den fanns där, men det kändes ändå inte direkt bra. Kanske sätter man inte värde på det på landet på samma sätt som i stan. Kanske att det i den formen blir litet lappsjuka på det. Så kändes det för mig. Och både Monica och jag hinkade en hel del. Och det gör ju de också.

Varför ska det alltid drickas en massa på landet? Det gör ju även Lundell och GW. Är det för att det är rena döden?

Eller är det för att huset, verket känns färdigt där? Så det enda som återstår liksom är att belöna sig och jäsa. När huset är färdigbyggt kommer vinboxarna som man säger.

Varenda kotte i ekorrhjulet i stan tror ju att ett stort fint hus på landet, litet offside sådär i lugn och ro, är grejen. Men enligt mina erfarenheter och vad jag vet, så brukar det inte fungera så bra som man tror. Det är vissa fördolda hakar med det också. Men det får de flesta erfara först efter de köpt ”mångmiljonhuset”. Efter några år brukar de flytta tillbaka in i smeten. Tillbaka till världen. Det blir ungefär som när Strindberg satt i skärgården och lyssnade på brölande flytbojar och skrev boken I havsbandet. Tror ni det var vad han menade med livet, att sitta ensam och isolerad? Eller var det att sitta på ett kafé i Paris en solig sensommardag i september med kaffe, cigarr och absint och läsa senaste nytt i Le Monde?
Hakelius skrev en rolig krönika om det där i Aftonbladet för några år sedan också, om hur de som flyttat ut, gärna skriver små nödrop i form av inbjudningar om att man snart ska hälsa på.

I stan har man både piskan och moroten (eller om vi säger bakelsen) närvarande hela tiden, livet här är intensivare, och det är väldigt bra för kreativiteten har jag märkt. Inget snack om det. Och det är väl just på grund av det här fenomenet de allra bästa verken i Sverige skapas just i Stockholm, vår största och intensivaste stad. Och så har det ju alltid varit.

Landet är Himlen, en plats där inget någonsin händer.

Stan är Helvetet, en plats där fula grejer är på gång hela tiden. Där det ständigt brinner i knutarna. Snabba ryck, horor tio kronor styck som vi säger här.

Det finns alltså en nerv i staden som är både litet jobbig och inspirerande. Och klarar man inte riktigt av den så får man gå in i dimman på något sätt. Gömma sig för sig själv ett tag, via någon drog.