Jag läser Värmen av Ulf Lundell.
Här kommer några klipp;
”Lilla Cannes var en enda röra av bilplåt och folk och stök och stress. Och energin tycktes vara en jakt på någonting som inte var där längre.”
”Jag måste låta bli att tänka på vad vi egentligen höll på med Sunny och jag där vi flackade runt i Sydeuropa.”
Bull efter sitt självmordsförsök om media;
”Vart jag mig än vänder känner jag mig personligen förolämpad, intellektuellt, fysiskt. Jag mår illa, jag spyr, överallt grinar idiotin emot mig. Måste man droga ner sig för att orka leva här?”
”Det här landet vrider sig neråt i en malström av lågheter.”
Poul blir blåst på 100 000 av en ”racerbåt” som han kallar dagens kvinnor. De som vill äta kakan och ha den kvar.
Han blir glad när han går på Medelhavsmuséet i Stockholm. Det ger en förnimmelse av sol, hav och segel.
Läser mängder av biografier om storstjärnor inom kulturen för att på något sätt förstå sig själv, som den varelse på en främmande planet han är.
Poul känner sig slut som människa, kan inte engagera sig i något längre. Till och med naturen är intetsägande nuförtiden utan alkohol. Havet nedanför huset på Österlen säger honom inget längre. ”Det kanske skulle göra det om jag var full”, suckar han.
Han är sugen på en hemmabioprojektor för 80 000 till huset.
Han ser massor av naturprogram på TV6.
Med vemod minns han de glada åren på 80-talet när han kunde få dricka champagne ur damskor på nyårsaftnarna. Nu känns det mer som han har en förbannelse eller fördömelse över sig. Han har tappat lusten till allt. Han tror att han ska hitta Eldorado i kylskåpet. Det enda som fortfarande driver honom framåt är mat och sex, övriga bitar har han gett upp, alla ismer och alla ideologier. Han känner sig som en helt förlorad romantiker.
Dom som ännu ser livet som ett äventyr har inte sett livet som det är, menar han.
Han åker ut till havet i sin bil och stannar till på en mack och köper en torr gammal skinkfralla som de av någon anledning döpt till ”Rock n roll”. Dystert tuggar han på mackan och tittar ut över det gråa havet.
Poul läser filosofiska böcker som uppmanar honom till att kämpa emot livets meningslöshet. Man måste försöka engagera sig i något, vad fan som helst bara man inte ger upp helt.
Den enda i hela världen som förstår hur han känner är den försupne författarkompisen Bull.
Denne Bull är alltid på krigsstigen och är full av idéer och visioner till skillnad mot den döde Poul. Ibland är han på väg till sitt hus på landet men ger upp och vänder på halva vägen. Hux flux tappar han motivationen.
Livet har helt klart mist sin glans sedan han blev nykter. Nu är allt färglöst och grått, precis som vädret.
Och dagens musikbransch har han tappat fotfästet i. Den är bara en enda inavlad rövslickerigalopp som får honom att vilja lägga av med musiken också.
Han tror att Rosengårdsghettot kommer att explodera snart. Oönskade, disintegrerade och arbetslösa invandrare lever där ett liv som inte är mycket bättre än döden, menar han.
Efter en kväll med Bull på krogen känner han att han har bytt dimension när han kommer ut på gatan. Vädret har hastigt slagit om och gått från dimma till busig yrsnö och han blir på gott humör igen.
Men det blir värre när han kommer till Trettondagen, årets värsta dag före Långfredagen. Långtråkigare dagar finns inte och det får honom att tänka på filosofen som hävdar att livet antingen är lidande eller långtråkigt, några mellanlägen finns egentligen inte enligt denne filosof. Det är antingen eller som gäller.
När han till slut ser OS-avslutningsfesten från Athen börjar han att gråta.
Pouls depression fortsätter och förvärras.
Han går ner sig i meningslösheten.
Han joggar en timme på morgonen, äter sin kloka frukost, därefter är han åter i ett ”intet”.
Han börjar överväga självmord.
”Det är en ovisshet som är en visshet. Nånting har gått sönder, det är där jag är. Jag är i ett främmande land för jämnan.”
Han ser ett av sina gig på dvd och säger;
”Jag känner inte igen den där mannen. Jag vet inte vem det är längre. Jag vet bara att det inte är jag. Det är nånting i det här som inte fungerar.”
Han åker fram och tillbaka mellan kontinenten och Österlen. Tredje gången han checkar in på hotellet i Montreux på en månad då känner han att något är helt fel.
”Jag vet inte var jag har levt de senaste trettio åren, men i verkligheten är det inte.”
”Det var som om vår generation inte fick eller inte ville bli gamla.”
Han förföljs av entonig musik på hotellen i Schweiz som han inte kommer undan hur mycket han än byter rum.
Han träffar en trevlig blondin på ett av hotellen och berättar;
”De enda ställen jag trivs på är scenerna, logerna och turnébussarna. Och nu trivs jag inte där heller.”
Poul hör hur djävla ynklig han låter fast han inte vill det.
Blondinen svarar att om man inte trivs nånstans så är det något annat fel. Det är inte platserna det är fel på.
Den sommaren går 25 000 på Gyllene Tiders konsert på Ullevi.
”Folk ÄR galna”, utbrister Poul.
”Gud är död, djävulen likaså. Vi är ensamma. Vi har bara varandra som Di Leva sjunger. Det enda goda är släktets fortlevnad.”
Poul säger vidare att han är ”skittrött” på stjärneriet;
”Den svenska rockbranschen är ett mögelhus så hårt angripet att det inte går att sanera. Och det bor bara idioter i det.”
Poul/Ulf sitter på terrassen i Cannes och dricker för ovanlighetens skull. Detta tillsammans med två trevliga tjejer och Bull. De snackar kändisar och plötsligt får jag en förnimmelse att Ulf är tillbaka på den gamla goda tiden för ett ögonblick, den han skildrar i Hjärtats ljus. Till och med Hemingway dyker upp där i snacket precis som då.
Han är på topp igen och allt känns bra.
Plötsligt slår denna min iakttagelse honom själv; vart hade de roliga åren egentligen tagit vägen? Var hade han varit alla dessa år?
Han känner sig som en trött gammal vandrare.
När han återvänder till Stockholm skriker löpen ut att det är den kallaste sommaren på 76 år.
Det ständiga regnandet ger honom en känsla av domedag, som kommet av en vredgad galen Gud. Nu skulle dom trilskande krypen få!
Lägenhetslivet håller på att göra honom galen.
”Jag satte mig på balkongen och solade en timme, sedan visste jag inte vad jag skulle göra igen.”
Tiden går så långsamt för honom att han inte vet vad han ska göra med den.
Poul hittar i alla fall en kul film; 24 hour party people och känner sig redo att kasta sig in i enda lång fest igen med booze och brudar. Skitsamma att han förmodligen får ligga lik efter två år.
Hela den sommaren känns sorglig. Han får en känsla av självbedrägeri och ledsnad.
Poul tvingas till slut uppsöka en terapeut för rådgivning. Det sista terapeuten säger till honom är att han ska komma ihåg att Sverige är en bonnvischa, vilket dock inte Poul förstår innebörden av för egen del.
Men jag tror att han syftar på att av bönder kan man inte vänta sig så djävla mycket när man är visionär som Poul/Ulf. Det bara är så, tyvärr.
Pouls nervighet tilltar:
”Jag kände inte igen mig själv, inte mina känslor, inte mina reaktioner mot omvärlden. Jag var tvungen att hålla mig själv under uppsikt.”
Han har en återkommande starkt ångestframkallande dröm att han sitter hundra meter över havet på en smal klippavsats och att det inte finns någon väg därifrån utom att hoppa.
Han analyserar drickandet och menar att problemet är att helvetesdjupen öppnar sig när alkoholhalten börjar sjunka.
När Poul träffar sin första fru Pam (Barbro Lundell) på ett slumpartat sätt och han förklarar vad han går igenom menar hon att hans ”själv” börjar bryta igenom alla gamla livslögner.
Det är en process som brukar komma igång i 35-50 årsåldern påstår hon.
Poul kontrar med att han alltid varit sig själv, vilket Pam inte riktigt håller med om.Hon hävdar att han alltid förbisett de små sakerna i livet, att han alltid velat vara störst och bäst.
Det ligger ju mycket i det om man tänker på vilken ikon Ulf Lundell har gjort sig själv till.
Här kommer några klipp;
”Lilla Cannes var en enda röra av bilplåt och folk och stök och stress. Och energin tycktes vara en jakt på någonting som inte var där längre.”
”Jag måste låta bli att tänka på vad vi egentligen höll på med Sunny och jag där vi flackade runt i Sydeuropa.”
Bull efter sitt självmordsförsök om media;
”Vart jag mig än vänder känner jag mig personligen förolämpad, intellektuellt, fysiskt. Jag mår illa, jag spyr, överallt grinar idiotin emot mig. Måste man droga ner sig för att orka leva här?”
”Det här landet vrider sig neråt i en malström av lågheter.”
Poul blir blåst på 100 000 av en ”racerbåt” som han kallar dagens kvinnor. De som vill äta kakan och ha den kvar.
Han blir glad när han går på Medelhavsmuséet i Stockholm. Det ger en förnimmelse av sol, hav och segel.
Läser mängder av biografier om storstjärnor inom kulturen för att på något sätt förstå sig själv, som den varelse på en främmande planet han är.
Poul känner sig slut som människa, kan inte engagera sig i något längre. Till och med naturen är intetsägande nuförtiden utan alkohol. Havet nedanför huset på Österlen säger honom inget längre. ”Det kanske skulle göra det om jag var full”, suckar han.
Han är sugen på en hemmabioprojektor för 80 000 till huset.
Han ser massor av naturprogram på TV6.
Med vemod minns han de glada åren på 80-talet när han kunde få dricka champagne ur damskor på nyårsaftnarna. Nu känns det mer som han har en förbannelse eller fördömelse över sig. Han har tappat lusten till allt. Han tror att han ska hitta Eldorado i kylskåpet. Det enda som fortfarande driver honom framåt är mat och sex, övriga bitar har han gett upp, alla ismer och alla ideologier. Han känner sig som en helt förlorad romantiker.
Dom som ännu ser livet som ett äventyr har inte sett livet som det är, menar han.
Han åker ut till havet i sin bil och stannar till på en mack och köper en torr gammal skinkfralla som de av någon anledning döpt till ”Rock n roll”. Dystert tuggar han på mackan och tittar ut över det gråa havet.
Poul läser filosofiska böcker som uppmanar honom till att kämpa emot livets meningslöshet. Man måste försöka engagera sig i något, vad fan som helst bara man inte ger upp helt.
Den enda i hela världen som förstår hur han känner är den försupne författarkompisen Bull.
Denne Bull är alltid på krigsstigen och är full av idéer och visioner till skillnad mot den döde Poul. Ibland är han på väg till sitt hus på landet men ger upp och vänder på halva vägen. Hux flux tappar han motivationen.
Livet har helt klart mist sin glans sedan han blev nykter. Nu är allt färglöst och grått, precis som vädret.
Och dagens musikbransch har han tappat fotfästet i. Den är bara en enda inavlad rövslickerigalopp som får honom att vilja lägga av med musiken också.
Han tror att Rosengårdsghettot kommer att explodera snart. Oönskade, disintegrerade och arbetslösa invandrare lever där ett liv som inte är mycket bättre än döden, menar han.
Efter en kväll med Bull på krogen känner han att han har bytt dimension när han kommer ut på gatan. Vädret har hastigt slagit om och gått från dimma till busig yrsnö och han blir på gott humör igen.
Men det blir värre när han kommer till Trettondagen, årets värsta dag före Långfredagen. Långtråkigare dagar finns inte och det får honom att tänka på filosofen som hävdar att livet antingen är lidande eller långtråkigt, några mellanlägen finns egentligen inte enligt denne filosof. Det är antingen eller som gäller.
När han till slut ser OS-avslutningsfesten från Athen börjar han att gråta.
Pouls depression fortsätter och förvärras.
Han går ner sig i meningslösheten.
Han joggar en timme på morgonen, äter sin kloka frukost, därefter är han åter i ett ”intet”.
Han börjar överväga självmord.
”Det är en ovisshet som är en visshet. Nånting har gått sönder, det är där jag är. Jag är i ett främmande land för jämnan.”
Han ser ett av sina gig på dvd och säger;
”Jag känner inte igen den där mannen. Jag vet inte vem det är längre. Jag vet bara att det inte är jag. Det är nånting i det här som inte fungerar.”
Han åker fram och tillbaka mellan kontinenten och Österlen. Tredje gången han checkar in på hotellet i Montreux på en månad då känner han att något är helt fel.
”Jag vet inte var jag har levt de senaste trettio åren, men i verkligheten är det inte.”
”Det var som om vår generation inte fick eller inte ville bli gamla.”
Han förföljs av entonig musik på hotellen i Schweiz som han inte kommer undan hur mycket han än byter rum.
Han träffar en trevlig blondin på ett av hotellen och berättar;
”De enda ställen jag trivs på är scenerna, logerna och turnébussarna. Och nu trivs jag inte där heller.”
Poul hör hur djävla ynklig han låter fast han inte vill det.
Blondinen svarar att om man inte trivs nånstans så är det något annat fel. Det är inte platserna det är fel på.
Den sommaren går 25 000 på Gyllene Tiders konsert på Ullevi.
”Folk ÄR galna”, utbrister Poul.
”Gud är död, djävulen likaså. Vi är ensamma. Vi har bara varandra som Di Leva sjunger. Det enda goda är släktets fortlevnad.”
Poul säger vidare att han är ”skittrött” på stjärneriet;
”Den svenska rockbranschen är ett mögelhus så hårt angripet att det inte går att sanera. Och det bor bara idioter i det.”
Poul/Ulf sitter på terrassen i Cannes och dricker för ovanlighetens skull. Detta tillsammans med två trevliga tjejer och Bull. De snackar kändisar och plötsligt får jag en förnimmelse att Ulf är tillbaka på den gamla goda tiden för ett ögonblick, den han skildrar i Hjärtats ljus. Till och med Hemingway dyker upp där i snacket precis som då.
Han är på topp igen och allt känns bra.
Plötsligt slår denna min iakttagelse honom själv; vart hade de roliga åren egentligen tagit vägen? Var hade han varit alla dessa år?
Han känner sig som en trött gammal vandrare.
När han återvänder till Stockholm skriker löpen ut att det är den kallaste sommaren på 76 år.
Det ständiga regnandet ger honom en känsla av domedag, som kommet av en vredgad galen Gud. Nu skulle dom trilskande krypen få!
Lägenhetslivet håller på att göra honom galen.
”Jag satte mig på balkongen och solade en timme, sedan visste jag inte vad jag skulle göra igen.”
Tiden går så långsamt för honom att han inte vet vad han ska göra med den.
Poul hittar i alla fall en kul film; 24 hour party people och känner sig redo att kasta sig in i enda lång fest igen med booze och brudar. Skitsamma att han förmodligen får ligga lik efter två år.
Hela den sommaren känns sorglig. Han får en känsla av självbedrägeri och ledsnad.
Poul tvingas till slut uppsöka en terapeut för rådgivning. Det sista terapeuten säger till honom är att han ska komma ihåg att Sverige är en bonnvischa, vilket dock inte Poul förstår innebörden av för egen del.
Men jag tror att han syftar på att av bönder kan man inte vänta sig så djävla mycket när man är visionär som Poul/Ulf. Det bara är så, tyvärr.
Pouls nervighet tilltar:
”Jag kände inte igen mig själv, inte mina känslor, inte mina reaktioner mot omvärlden. Jag var tvungen att hålla mig själv under uppsikt.”
Han har en återkommande starkt ångestframkallande dröm att han sitter hundra meter över havet på en smal klippavsats och att det inte finns någon väg därifrån utom att hoppa.
Han analyserar drickandet och menar att problemet är att helvetesdjupen öppnar sig när alkoholhalten börjar sjunka.
När Poul träffar sin första fru Pam (Barbro Lundell) på ett slumpartat sätt och han förklarar vad han går igenom menar hon att hans ”själv” börjar bryta igenom alla gamla livslögner.
Det är en process som brukar komma igång i 35-50 årsåldern påstår hon.
Poul kontrar med att han alltid varit sig själv, vilket Pam inte riktigt håller med om.Hon hävdar att han alltid förbisett de små sakerna i livet, att han alltid velat vara störst och bäst.
Det ligger ju mycket i det om man tänker på vilken ikon Ulf Lundell har gjort sig själv till.
