Frihet och lycka uppskattas av alla, men livet är väldigt sårbart i sig självt.
Det är många bitar som ska på plats innan allt känns helt bra. För det krävs nästan en mästare, men hur många kan kalla sig det?
Det är inte mycket som behövs för att tillvaron ska börja spåra ur och förvandlas till en mardröm oavsett vilken position man har i samhället.
Bara det som krävs för att gå runt kan skrämma en. Men man ska helst ha lite mervärden också. Livets guldkanter är naturligtvis viktiga för måendet.
Kost och motion spelar roll liksom sunda alkoholvanor.
Man ska helst ha en bra ekonomi och tur i affärer för att känna sig tillfreds liksom tur i kärlek.
En bra chef och goda arbetskamrater är en förutsättning för att trivas på jobbet.
Och så ska man ha en gynnsam hälsoutveckling genom livet.
Sedan måste man även ha kläm på livets oförutsägbara sida, för att bara nämna några av dom faktorer som styr lyckan.
Men jag kan säga direkt att det är en väldigt väldigt liten klick som uppfyller allt detta.
De flesta av oss har problem av ett eller annat slag – fattas bara annat. Ingen vill ha dom, men ingen kommer undan.
Alltför stor trygghet kan innebära att man lever i slentrianens karantän. Alltför stora äventyrligheter leder till fara och risker.
Så vad väljer man?
För att få ihop livet som det är tänkt krävs nästan att alla drar åt samma håll i en gemensam rörelse, annars riskerar hela anrättningen att sluta i trassel och motsättningar.
Våra svenska politiker har misslyckats stort med att få alla att känna sig delaktiga i Sveriges öde och framtid. Det var på den punkten Adolf Hitler lyckades i kolossalformat.
Men tyvärr har inte svensk politik haft någon visionär sedan Olof Palme. Efter honom har allt varit laissez-faires-mentalitet från politiskt håll. Låta marknaden ta vad den vill ha och låta folk klara sig bäst dom kan. Det har varit en ny egoism och total brist på visioner. Och som man brukar säga i affärslivet; ett företag utan klara målsättningar, strategier och visioner blir sällan långlivat. Och detsamma kan sägas om Sverige. Det sluttande plan vi befunnit oss på i tjugo års tid är priset vi fått betala.
Samhället har på något sätt förvandlats till ett nytt Vilda Västern där alla får klara sig bäst dom vill.
Allt fler väljer att gå beväpnade på stan, särskilt de yngre i förorterna. Dom grova rånen med automatvapen ökar kraftigt.
Klassklyftorna och mediafokuseringen på de rika och berömda har ökat de senaste decennierna.
Det är det som ger en ökad polarisering, mer frustration i folklagren och även en ökad alienation inför sitt eget land. Allt tycks kretsa kring dom med pengar och makt och själv är man ingenting…
I rådande samhällsklimat tvingas många stänga av sina känsloliv för att orka leva vidare, med risk för senare neuroser, psykoser och utbrändhet som följd.
Men man ska komma ihåg två saker; 1) för alla Sveriges riktiga fängelsekunder är friheten trots alla sina problem det bästa ting, och 2) människan klarar mer än hon tror.
Det är många bitar som ska på plats innan allt känns helt bra. För det krävs nästan en mästare, men hur många kan kalla sig det?
Det är inte mycket som behövs för att tillvaron ska börja spåra ur och förvandlas till en mardröm oavsett vilken position man har i samhället.
Bara det som krävs för att gå runt kan skrämma en. Men man ska helst ha lite mervärden också. Livets guldkanter är naturligtvis viktiga för måendet.
Kost och motion spelar roll liksom sunda alkoholvanor.
Man ska helst ha en bra ekonomi och tur i affärer för att känna sig tillfreds liksom tur i kärlek.
En bra chef och goda arbetskamrater är en förutsättning för att trivas på jobbet.
Och så ska man ha en gynnsam hälsoutveckling genom livet.
Sedan måste man även ha kläm på livets oförutsägbara sida, för att bara nämna några av dom faktorer som styr lyckan.
Men jag kan säga direkt att det är en väldigt väldigt liten klick som uppfyller allt detta.
De flesta av oss har problem av ett eller annat slag – fattas bara annat. Ingen vill ha dom, men ingen kommer undan.
Alltför stor trygghet kan innebära att man lever i slentrianens karantän. Alltför stora äventyrligheter leder till fara och risker.
Så vad väljer man?
För att få ihop livet som det är tänkt krävs nästan att alla drar åt samma håll i en gemensam rörelse, annars riskerar hela anrättningen att sluta i trassel och motsättningar.
Våra svenska politiker har misslyckats stort med att få alla att känna sig delaktiga i Sveriges öde och framtid. Det var på den punkten Adolf Hitler lyckades i kolossalformat.
Men tyvärr har inte svensk politik haft någon visionär sedan Olof Palme. Efter honom har allt varit laissez-faires-mentalitet från politiskt håll. Låta marknaden ta vad den vill ha och låta folk klara sig bäst dom kan. Det har varit en ny egoism och total brist på visioner. Och som man brukar säga i affärslivet; ett företag utan klara målsättningar, strategier och visioner blir sällan långlivat. Och detsamma kan sägas om Sverige. Det sluttande plan vi befunnit oss på i tjugo års tid är priset vi fått betala.
Samhället har på något sätt förvandlats till ett nytt Vilda Västern där alla får klara sig bäst dom vill.
Allt fler väljer att gå beväpnade på stan, särskilt de yngre i förorterna. Dom grova rånen med automatvapen ökar kraftigt.
Klassklyftorna och mediafokuseringen på de rika och berömda har ökat de senaste decennierna.
Det är det som ger en ökad polarisering, mer frustration i folklagren och även en ökad alienation inför sitt eget land. Allt tycks kretsa kring dom med pengar och makt och själv är man ingenting…
I rådande samhällsklimat tvingas många stänga av sina känsloliv för att orka leva vidare, med risk för senare neuroser, psykoser och utbrändhet som följd.
Men man ska komma ihåg två saker; 1) för alla Sveriges riktiga fängelsekunder är friheten trots alla sina problem det bästa ting, och 2) människan klarar mer än hon tror.
It´s time for a party
liberation for the nation, now!
