Är du hundra procent god?
Är du hundra procent ond?
Båda alternativen är lika absurda, fast på olika sätt.
Jag har själv testat båda vägarna, så jag vet.
Det är oerhört svårt att ta steget fullt ut åt endera hållet trots att det är lockande – man vill ju gärna bestämma sig för var man står i världen så att man blir säker på sig själv en gång för alla.
Men tyvärr funkar det inte så.
Här i världen blir allt bara till hälften heligt eller oheligt, konstaterade Martin Luther redan på 1500-talet. På andra sidan kommer det att bli antingen eller och det är först då vi kommer att möta vår sanning.
Vill du bli hundra procent ond kommer du att förlora din själ.
Vill du bli hundra procent god kommer du att förlora din kropps njutningar.
Finns det någon som är beredd att gå hela vägen där?
Det är ett svårt val, eller hur?
Alltså hänger vi alltid mer eller mindre löst i tillvaron och får också förlita oss mer eller mindre på turen.
Ibland funkar den strategin – ibland inte, som vi kan konstatera av det dagliga nyhetsflödet.
Men det lutar nog åt det goda alternativet för mig i alla fall.
Man måste ta sitt förnuft till fånga göra ett försök.
Man måste se till att ha mer rätt än fel i livet, för man vill ju inte sluta som ett monster.
Men innerst inne är vi alla som Dr Jekylls and Mr Hydes – vi bär på en kluvenhet.
Under den civiliserade fasaden väntar ett odjur på att få hoppa fram, vilket i Dr Jekylls fall skedde med en speciell drog.
Det är detta fenomen vi ser runt omkring oss som när fester spårar ur och slutar i jätteslagsmål, misshandel eller rent av mord.
När vi inmundigar ”Dr Jekylls vätska” går ingen säker i omgivningarna och egentligen vad som helst kan hända – precis som i filmen.
Stevensons roman som skrevs redan 1886 är en knivskarp iakttagelse av vad som pågår under ytan på oss människor och det verkar vara ett tidlöst fenomen. Dom här frågorna har mänskligheten säkerligen brottats med i alla tider ända sedan civilisationens tillkomst för ca 8000 år sedan. Vi har alltid grubblat på om vi ska välja det onda eller det goda i livet.
”There´s a crack in everything, that´s where the light gets in”, sjunger Leonard Cohen.
Visst är det så, men samtidigt är få är beredda att gå lika långt som Jesus eller Buddha gjorde.
Men ingen vill leva med en total svartsyn heller – det blir lika galet det.
Och det är det som är själva kruxet.
Vi kan inte bestämma oss för hur vi vill ha det.
Vi tvingas leva med vår inneboende kluvenhet och vår ständiga inre kamp.
Är du hundra procent ond?
Båda alternativen är lika absurda, fast på olika sätt.
Jag har själv testat båda vägarna, så jag vet.
Det är oerhört svårt att ta steget fullt ut åt endera hållet trots att det är lockande – man vill ju gärna bestämma sig för var man står i världen så att man blir säker på sig själv en gång för alla.
Men tyvärr funkar det inte så.
Här i världen blir allt bara till hälften heligt eller oheligt, konstaterade Martin Luther redan på 1500-talet. På andra sidan kommer det att bli antingen eller och det är först då vi kommer att möta vår sanning.
Vill du bli hundra procent ond kommer du att förlora din själ.
Vill du bli hundra procent god kommer du att förlora din kropps njutningar.
Finns det någon som är beredd att gå hela vägen där?
Det är ett svårt val, eller hur?
Alltså hänger vi alltid mer eller mindre löst i tillvaron och får också förlita oss mer eller mindre på turen.
Ibland funkar den strategin – ibland inte, som vi kan konstatera av det dagliga nyhetsflödet.
Men det lutar nog åt det goda alternativet för mig i alla fall.
Man måste ta sitt förnuft till fånga göra ett försök.
Man måste se till att ha mer rätt än fel i livet, för man vill ju inte sluta som ett monster.
Men innerst inne är vi alla som Dr Jekylls and Mr Hydes – vi bär på en kluvenhet.
Under den civiliserade fasaden väntar ett odjur på att få hoppa fram, vilket i Dr Jekylls fall skedde med en speciell drog.
Det är detta fenomen vi ser runt omkring oss som när fester spårar ur och slutar i jätteslagsmål, misshandel eller rent av mord.
När vi inmundigar ”Dr Jekylls vätska” går ingen säker i omgivningarna och egentligen vad som helst kan hända – precis som i filmen.
Stevensons roman som skrevs redan 1886 är en knivskarp iakttagelse av vad som pågår under ytan på oss människor och det verkar vara ett tidlöst fenomen. Dom här frågorna har mänskligheten säkerligen brottats med i alla tider ända sedan civilisationens tillkomst för ca 8000 år sedan. Vi har alltid grubblat på om vi ska välja det onda eller det goda i livet.
”There´s a crack in everything, that´s where the light gets in”, sjunger Leonard Cohen.
Visst är det så, men samtidigt är få är beredda att gå lika långt som Jesus eller Buddha gjorde.
Men ingen vill leva med en total svartsyn heller – det blir lika galet det.
Och det är det som är själva kruxet.
Vi kan inte bestämma oss för hur vi vill ha det.
Vi tvingas leva med vår inneboende kluvenhet och vår ständiga inre kamp.
Det är det som är allas latenta schizofreni.
