Arbetarklassen grämer sig över sitt öde

Ett exempel på kapitalismens inflytande över våra liv, skulle jag kunna säga att arbetarklassens tillstånd och generellt negativa livssyn är. Det finns vissa chockerande fakta tillgängliga via en indirekt analys av det som är totalt frånvarande i litteraturhistorien. Det vill säga litteratur som pekar på det underbara i att vara född i arbetarklassen och sedan förbliva vid sin läst. Vad jag vet har ingen någonsin skrivit en sådan lyrisk hyllning till det enkla livet med enkla nöjen, så förmodligen har denna stora grupp alltid känt sig totalt misslyckade. Och det på ett skrämmande genomgående sätt, eftersom inga kända källor vittnar om motsatsen. Det har heller aldrig förekommit att någon fattig skald har försökt övertala någon bättre bemedlad att byta ner sig på grund av några osynliga lågklassfördelar som inte kan köpas för pengar. Man tycker ju att någon proletär genom alla tider borde ha sett några egna fördelar och varit stolt över dessa. Så fort någon talang dyker upp i arbetarleden, blir denne fort som fan sin egen lyckas smed och flyr direkt till något intressantare sammanhang. Detta osolidariska fenomen spelas upp gång på gång i alla tider. Alla, inklusive arbetarna själva, är oerhört snabba på att dra slutsatsen att ett liv med begränsad ekonomi inte kan vara något att ha. Men snabba generaliserande slutsatser är sällan korrekta utan har mer karaktären av grova fördomar. Klassresan är kanske i själva verket mer ett försök att springa ifrån sig själv, snarare än ett försök att springa ifrån misären och tristessen. Medelklassen är otroligt bra på att föra sin egen talan och värna om sina rättigheter. Men en arbetare törs sällan ta sig ton och hävda sin rätt i livet. På ett masochistiskt manér tar han hellre några piskrapp till än slår näven i bordet och kräver en rejäl löneförhöjning. För i och med arbetstagaridentiteten följer också en total beroendeställning till de som har makten och erbjuder arbetstillfällena i samhället. Det ger loserkänsla redan från dag ett, när man måste fjäska för sitt första loserkneg. Då står det glasklart att man själv är den tänkta kuggen och några andra oåtkomliga toppar är de som tar hem alla vinster. Och där någonstans verkar livet ta slut för de allra flesta. De blir fast där. Åtminstone om man ska tolka litteraturhistoriens indikationer.
I dagens Sverige är det ju modernt att påstå att klassgränserna är utraderade. I en seriös kosmisk analys är det givetvis så. Men på ett allmänt psykologiskt plan finns det helt klart ett klasstänkande kvar ännu. Alla vill byta upp sig. Ingen vill byta ner sig. Sedan finns det ju listiga tänkare, som exempelvis Cornelis Vreeswijk, som skrattar åt alla som jagar standardförbättringar. Han liknar det vid att bygga upp sin egen soptipp. Sedan får man sitta på toppen av den och skåda sig dystert omkring. Det kan vara där många hamnar en dag. Det är då man blir religiös, börjar supa eller bådadera.
Jag kan ju för att ytterligare förstärka denna bild av ”Losersverige” peka på det faktum, att så fort media gör ett nedslag där, så handlar det nästan uteslutande om allvarliga problem. Aldrig om något positivt, såvida inte någon en-på-miljonen-loser lyckats få jackpot på Lotto. Hur sann denna bild är kan man ju alltid spekulera i. Men summan av alla signaler pekar åt samma håll. Med taskig start i livet är enda chansen som återstår att chansa sig till vinst. Det kan ju självfallet inte vara sant. Men det är så det framställs. Och förmodligen tror de flesta på den storyn också.
Rent konkret är väl oddsen att fixa en klassresa på egen talang ca en på hundra. Och att nå lyckan den vägen är kanske ännu mindre; uppskattningsvis en på tusen. Ändå vill vart fattighjon intala sig att just han kommer att greja det. När slutsummeringen av våra liv väl görs en dag kommer det visa sig att 99% hade fel om sin potential. Den slutsatsen kan man ju lätt dra utifrån historiska fakta.
En som faktiskt har gjort en litterär djupdykning med positiva inslag kring livet i de ekonomiska bottenskikten, är ju Charles Bukowski. Han är en av de få jag känner till, för att inte säga den ende, som gett umbärandenas liv en gestaltning och dessutom en snygg och trovärdig sådan. Det är många gånger ett helvete på galenskapens rand, men han har i alla fall något så ovanligt som mod, stolthet, järnvilja plus gott om egna idéer. Periodvis mår han också riktigt bra. Okey, det är väl ingen saligprisning av fattigdomen det heller, så min teori håller även i hans fall, men det är kul läsning.
Nittio procent av befolkningen i Sverige har väl en standard som ligger skyhögt över den Bukowski hade på sin tid och möjligheter därefter, inte minst med tanke på att de flesta är ägare av en ordbehandlare. Och man kunde väl i och med det tro att det skulle generera många fina produktioner i litterär form, men nej. Det kan ju teoretiskt vara så att det finns mycket intressanta livsöden och berättelser därute som vill fram, men att det kanske för de allra flesta är för svårt att spränga vallen när de sitter med sitt första tomma vita papper och bara ser allt arbete de har framför sig. En svensk arbetargrabb som klarade den biffen var ju vår käre nationalskald August Strindberg, vars iakttagelser av livet till sist mynnade ut i konklusionen att det är synd om människorna. Punkt. Ännu en som liksom inte ville, eller kunde tacka livet. Hittills i världshistorien vet jag bara en som faktiskt har tackat livet offentligt, Arja Saijonmaa. Ja någon skulle bli den första