Sovjet var en gåta inlindad i ett mysterium insvept i ett dunkel

Det var Churchill som fällde dessa bevingade ord. Kontrasterna fanns där sida vid sida.
Byn Juhkta levde länge kvar på 1600-talet med sin jakt, sitt fiske och sin potatisodling. I Samarkand i Uzbekistan var det som ett nutida Tusen och en natt. I Sibiriens betonggruvstäder utan vare sig kyrkor, historia eller tradition, var de hypermoderna gågatorna inglasade för att kunna stå emot vinterns femtio minusgrader. I Kaukasus mognade grönsakerna året om. Georgien var Sovjets Kanarieöarna och vinbod. På hotell Tajga i Bratsk var gruvarbetarna med kallortstillägg festklädda varje kväll och mutade de influgna orkestrarna från Moskva för att spela ett par timmar extra.
Rysslands och Sovjets historia började runt år 1500 med att Ivan den store drev bort mongolerna. Till Östersjön nådde ryssarna först 1700 då Peter den förste besegrade Karl XII. Det var då S:t Petersburg grundlades som huvudstad.
Kring 1900 hade Ryssland förvandlats till en jättestat, men en underutvecklad sådan, vilket krigsnederlaget mot Japan visade 1905. Samma år exploderade missnöjet mot tsaren pga svält. Det följande första världskriget lade grunden till revolutionen, som följdes av ett utdraget inbördeskrig där de röda bolsjevikerna stod mot den vita tsaranhängarna uppbackade av japaner, britter, amerikaner och fransmän. Mot alla odds segrade bolsjevikerna.
Man valde Moskva som huvudstad, vis av historien, eftersom den var oåtkomligare. Något som skulle komma dem till godo under andra världskriget. Lenin dog 1924 och ersattes av georgiern Stalin. Andra Världskriget går under namnet Stora fosterländska kriget i Ryssland. Stalin dog 1953 och ersattes av Khrusjtjov. Hela tiden pågick en urbanisering liksom i väst. 1913 var 82% bönder. 1975 var siffran 30%.
Georgien som är aktuellt i dessa tider, har alltid varit fientligt inställt mot ryssarna och sett dom som utsugare. Armenierna däremot har alltid sett ryssarna som sina frälsare, eftersom de blev räddade undan ett turkiskt blodbad under Första Världskriget. Balterna delar som ni vet georgiernas traditionella syn på ryssarna som förtryckare.
Vad det gällde det sovjetiska utbildningssystemet så präglades det av en otrolig likriktning av barnen. Det var inget ovanligt att alla barn i en dagisgrupp ritade helt identiska teckningar där endast signeringen skilde dem åt. De flesta lärare var kvinnor på grund av de låga lönerna. Männen föredrog att jobba inom industrin eller med forskning. Statusskolorna var specialinstituten för matematik, fysik och främmande språk. Dessa garanterade en plats bland eliten. När ungdomarna inte längre orkade med alla krav och spårade ur i ligism, skyllde man på insmugglad utländsk science fiction. I Sovjet var det hög status att jobba med huvudet och mindre fint att jobba med händerna. För barnen till eliten var ett manuellt arbete otänkbart. Cirka tio procent nådde sin eftertraktade universitetsexamen. Samhällets fostran kunde ibland uppgå till hela tjugofem år, sedan var man redo för systemet, redo att göra sin plikt.
Men bara en enda kvinna fick efter revolutionen 1917 fram till Sovjets upplösning tillträde till Politbyrån. Det säger väl egentligen allt om deras enorma kvinnoförakt.
Före revolutionen var medellivslängden 32 år. På 1970-talet var den uppe i 70 år. Men åldrar på 150-160 år rapporterades från Georgien och Armenien i Kaukasus.
Sjirali Muslimov från Azerbadjan dog 1974 i en ålder av 168 år och var aktiv in det sista. När han var 75 gifte han sig med en 19-åring som han lyckades överleva med råge. Han gav upp själv till slut genom en hungerstrejk, eftersom han var trött på att äta gröt. Det var den enda föda han kunde förtära på grund av sin 80-åriga tandlöshet. Det är i bergen runt Kaukasus dom blir äldst i världen, trots att dom dricker alkohol och röker. På pluskontot står frisk bergsluft, massor av yoghurt och mycket grönsaker.
Före revolutionen lurade svälten alltid runt hörnet. Några årtionden senare behövde ingen längre bekymra sig för det dagliga brödet. Alltfler började då att samla på statusprylar som färg-tv, bilar, utländska kläder, dyrbar konst och sällsynta böcker och möbler.
Vardagsvarorna var billiga i Sovjet. Ryssarna, Kaukasierna och centralasiaterna var världsmästare i brödätning och denna vara fanns det alltid gott om till låga priser. Brödet var prioritet nummer ett i Sovjetunionen, därav skäran på fanan. På 70-talet var det däremot ständig köttbrist och den vanligaste grönsaken var vitkålen som man fick köa i timmar för. Alkohol har dock aldrig varit någon bristvara och det var fritt fram för bönderna att bränna allt vad de behövde själva.
Men i de gammalmodiga speceributikerna i storstäderna var det ett evigt köande för att få tag på mat. Först och främst skulle varan ha kommit in. Sedan skulle man ta reda på priset eftersom det inte fanns några prislappar. Därefter skulle man betala och slutligen fick man stå i en kö för att hämta ut alltihop. Det kunde ibland bli upp till tio köer innan man var klar i affären och nervpåfrestande trätor mellan kunder och personal var vanliga. Stämningen var mera hätsk än hjärtlig och många i personalen var berusade på arbetstid. En kvinna blev så utskälld att hon fick ett akut slaganfall, vilket ledde till en intensiv debatt i tidningarna om vad som pågick. Faktum var att den dåliga stämningen grundlades av butikspersonalens urusla löner i kombination med kundernas befogade misstankar om att personalen myglade bort lyxvarorna via smygförsäljning bakvägen. Det svarta och gula guldet i Sovjet var inhemsk kaviar och utländsk whiskey, varor som var helt oåtkomliga för de allra flesta och därigenom också de främsta mutprodukterna. För att få tag på de attraktiva och svåråtkomliga varorna var man tvungen att smita från jobbet ett par timmar mitt på dagen. På kvällen var nämligen alla butiker tomma. Natalja Baranskaja skrev en parodisk roman om eländet.
Kläder och mode var också en problematik i Sovjetunionen. Överrockarna och kapporna fick följa med genom årtionden av modeväxlingar. Eliten som hängde med Paris bäst låg två år efter. Skorna var det verkligt stora bekymret. Sovjetsystemet lyckades visserligen producera tre par per man årligen, men ingen ville köpa dessa eftersom de var så dåliga. Högsta lyckan var att komma över ett par specialimporterade finska stövlar för ca 5000 kronor i dagens svenska penningvärde.
Ungefär lika illa var det på möbelsidan – den mest korrumperade industrin i hela nationen. Behoven var skriande, produktionen undermålig och mutor var ett måste för att få tag på det man ville ha. Sovjet var ett bokälskande land och bokhyllan var deras käraste möbel. Dom vördade sina klassiker som Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj, Gorkij, Pusjkin och Rasputin
1976 kostade en VAZ 50 000 och kön bland alla Ivan Ivanovitjs för att få lägga vantarna på en sådan maskin ringlade ändlös, trots att dom officiellt var väldigt fattiga.

Porr var bland det mest eftertraktade som fanns på svarta börsen och det som var svårast att smuggla in i landet. De bastanta tullmadamerna var stenhårda på den punkten. Inte ens en gammal Playboy släpptes igenom. Naket var förmodligen det största tabut Sovjetunionen hade, vid sidan av knarket. Till och med de lättklädda scenerna i Mästaren och Margarita var tvungna att censureras. Så känsligt var detta område. Sex var något riktigt skrämmande för sovjeterna.

”DN är en otäck tidning”

Det var statsminister Göran Perssons (s) ord för några år sedan. Det sa han som ändå ledde landet – hur ska det då inte vara för småfolket?
Jag undrar vad han såg som skrämde honom? Han var ju ändå HSB själv, Han Som Bestämde, och var ingen mjukis direkt, snarare tvärtom. Det måste ha rört sig om en total diskrepans mellan vad han själv visste och vad dom skrev varje dag. DN kanske skildrade en verklighet som han visste var rena lögner, för han hade ju som statsminister alla kort på bordet.
När han inte hade något att göra på arbetsrummet lyssnade han hellre på psalmer än bläddrade i blaskan. Det säger väl en hel del om hur det ligger till?
DN är ju en tidning i den rika och mäktiga Bonnierkoncernen, det får vi inte glömma bort. Och vilkas syften tjänar dom då?
Vilkas tror ni?
Ja inte är det vanligt folks, även om dom gärna vill framstå som varenda svensks bästa vän och totalt objektiva i sin rapportering, vilket naturligtvis är en ren lögn.
Någon sådan objektivitet finns inte i denna värld. Allt är alltid vinklat till någons fördel även i journalistiken. Att säga något annat är hyckleri.
Som för alla andra företag i den fria världen handlar det om att vinna eller försvinna, och då får man ta till alla medel man har. Som till exempel att smyga in små lögner då och då. Det är det som gör dom otäcka förmodar jag. Och det var väl det som Göran Persson såg?
Akta er för DN, det är mitt insidertips. Det kan vara den falskaste vän vi har.

Den osynliga och gåtfulla globala antirörelsen

Alla vintrar är mörka och jävliga, visst, men i år är det lite extra extra, måste jag säga.
I år känner man att det är på riktigt, på allvar.
Det är inte jul igen – det handlar om något annat denna gång.
Vad är svårt att säga, men alla tecken stämmer överens, och då vet ni hur det känns.
Det börjar hända saker därute, den saken är klar. Man är väl orolig litet till mans för att dras med i det pågående fallet, så det är klokt att ligga lågt för närvarande. Det är något globalt som pågår, ett skeende över hela världen, vilket gör allt litet extra kinkigt. Det är en osynlig antirörelse därute och den är i fallande. Tillvaron förefaller plötsligt något osäker och aningen otäck. Man vet ännu inte vilka som kommer att förlora det här spelet, och vilka som kommer att vinna. Det kan ni ju fundera på, men det tycks som det är kapitalisterna som är måltavlan, ja kanske till och med kapitalismen som sådan. Det kanske är en tröst om ni känner er osäkra.

Vårt urgermanska arv

Vilka är vi svenskar egentligen innerst inne? Är vi de germanska skogstrollen på flykt undan kelternas tyranni? Eller är vi de okuvliga vildarna som lyckades krossa hela romarriket och även förmådde bevara vår egen frihetsmytologi längst av alla i hela Europa? Är vi genierna eller bara litet egna? Varför bor vi här uppe i det kalla Norden när de flesta andra trivs bäst i det varma söder? Har vi dragit oss undan något? Är vi på flykt? Är det detta som fortfarande präglar den svenska folksjälen? Att vi hellre står bredvid än står i centrum?
Det här kan gå långt tillbaka i tiden tror jag. Till en tid då vi var slavar hos de ståtliga kelterna med sina härskare, druider och krigare för 5000 år sedan, i trakterna kring Alperna. Vi gjorde till slut uppror mot detta, drog en dag till skogs, hittade på vår egen religion och började leva hipp som happ i den totala friheten. Sedan började de kalla och kyliga – kelterna – jaga oss. Vi sprang allt vad vi kunde, ända upp i Norden, sedan kom vi inte längre. Där fick vi börja bygga vårt land. In i det sista ville vi bevara vår frihet och vildhet, men till sist lät vi oss ändå tämjas och kristnas. Men frågan är om inte de kristna prästerna blev våra nya druider, som bara ville kuva oss ännu en gång.
Ett av de största ögonblicken i vår germanska historia är när vi 9 e.Kr lyckades slå ner 20 000 romerska legionärer i Teutoburgerskogen. Det visar vårt eviga mod, okuvlighet och styrka. Romarnas plan var att införliva oss i Romarriket, men istället lyckades vi germaner få hela imperiet på fall.
600 miljoner talar varianter av urgermanskan i dag. Svenskan räknas som en analytisk gren av germanskan. Det är väl därför vi är så intelligenta av oss?
Den gotiska grenen av germanerna, som för övrigt även finns representerad i Sverige, levde ännu på 1700-talet i Ukraina. Man talade där Krimgotiska.
Longobarderna och Vandalerna som plundrade Rom, var germanska stammar. Det är väl ännu ett bevis på den vildhet och oräddhet som präglar oss?
Stonehenge i England från 2500 f.Kr är även det en klockren urgermansk grej. Lyssna på namnet – det låter nästan svenskt, och betyder helt enkelt ”stenhäng”. Så nära besläktade är vi i stora delar av Europa sedan urminnes tider. Arvet lever kvar både i vår kultur, våra traditioner, i vårt språk och i våra personnamn och ortsnamn. Det urgermanska finns överallt, även i dag. Ur gammalgermansk synvinkel var samhällsbygget en nitlott, en nödlösning för att marken inte längre räckte till. Vi germaner är födda till att leva fritt, men vi har förlorat den dimensionen på vägen. Den där längtan vi alla känner någon gång efter verklig frihet i våra liv kommer förmodligen från vårt germanska arv. Från den tid då livet ännu var ett stort äventyr. Det är detta tillstånd vi innerst inne vill tillbaka till.

Det svenska tyskkomplexet

Vi har genom tiderna fått otroligt mycket impulser från Tyskland. Fler än vi kanske både tror, anar och vill erkänna. Här kommer några belysande exempel på det.
Till att börja med var det ju Martin Luthers reformation som avskiljde oss från den katolska världen och samhörigheten och gjorde oss till protestanter.
Vi har genom alla tider också tagit till oss av den tyska kulturens giganter och mästare. Listan är ju tämligen lång så jag går inte in på några namn här. Ni vet själva vilka det handlar om. Vi har låtit oss inspireras men inte själva inspirerat.
Både Tyskland och Sverige är gamla Wurst och Bierkulturer.
Och grisköttet har alltid stått högt i kurs här, liksom i Tyskland. I vissa kulturer är det ju ett fruktansvärt tabu.
Själva vårt språk är ju bara en avknoppning av tyskan och delar otroligt många begrepp och termer.
Vi har i Sverige också den tyska Pünktlichkeiten, liksom även Ordnungen och die Reinlichkeit. Särpräglade tyska fenomen alla tre.
Den svenska byråkratin har en mycket tysk stil och utformning. Hitler ansåg att den tyska motsvarigheten var deras främsta tillgång, något han kom att utnyttja för NSDAP:s räkning. Han vände slutligen systemet mot dom själva.
Sverige är en ingenjörskultur, något som alltid utmärkt vår storebror Tyskland.
Både tyskarna och svenskarna är galna i sina bilar på ett nästan maniskt sätt.
Några små knorrar i sammanhanget är att vi kopierat de tyska lotterisystemen rätt av, ända ner till logotyper och kupongernas utformning, och även att vi har en tysk drottning och en statsminister med tyskklingande namn. Adderas kan även den svenska polisens tyska schäferhundar och Waltherpistoler.
Båda nationerna har samma uppfattning om vad produktkvalitet är. Både tyska och svenska varor är ju internationellt erkända för sin högklassighet.
Vi delar också de höga löne och standardnivåerna.
Både tyskar och svenskar lever maskinmässigt och ser Arbeit und Pflicht som livets högsta goda.
Ja och så har vi ju vår direktimporterade preussiska auktoritetstro och vårt ständiga krypande för överklassen, liksom en ganska ytlig syn på livet, där vi alltid har lika svårt att skönja de verkliga bakomliggande motiven till det vi ser.
Vi svenskar älskar att systematisera och katalogisera allt i bästa tysk stil, och vi tror att skola och högre utbildning ger alla svar vi behöver i livet.
Språkliga likheter brukar visa att man tänker i ungefär samma banor. Delad språkform ger också likartade idéer om livet.
Engelskan är ju ett ”enkelt” språk och de engelska kulturyttringarna är följaktligen enkla till sin natur. Där handlar det nästan alltid om folklig populärkultur som vädjar till känslan.
Franskan är mer komplicerad till sitt väsen och har genererat en avancerad, intellektuell elitkultur som är helt väsensskild från den anglosaxiska. I den franska seriösa kulturen handlar det om att tänka i första hand, inte att underhålla.
Men var står den svenska och tyska kulturen i dag?
Båda kulturerna tycks ha drabbats av kramp.
Sedan Andra Världskrigets slut har tyskarna inte fått fram så mycket av värde. Jag kommer i första hand att tänka på Günther Grass, Kraftwerk och Rammstein – tre halvnazistiska produkter. Tyskarna är kvar där än. Dom har ännu inte hämtat sig från nederlaget.
Och Sverige är i en liknande situation, i en slags förlamning, passivt översköljda av den anglosaxiska smörjan som väller in överallt, varje dag. Vi är ljusår från den franska traditionella självidentiteten och stoltheten. Fransmännen inser ju klart att hela den amerikanska kulturen är skräp, vilket dom är rätt ensamma om i nuläget. Intellektuellt sett skulle jag tro att Frankrike ligger i topp i Europa. Vi skulle kunna lära oss mycket av fransmännen har jag en känsla av.

Paris est tres chic

Världens förnämsta skönheter visar upp sig på ställen som le Milliardaire, Les Folies Bergere och Crazy Horse längs pampiga Champs Elysées med sin Triumfbåge. De ultralyxiga varuhusen med sina livréklädda dörrvakter som tittar på en som man vore en hög med skit, trots att man bär vit skjorta och svart kavaj. Guldkrogarna som verkligen kan sin konst och bjuder ut världens godaste mat, om man är beredd att offra halva semesterkassan på en måltid. Caféernas magiska värld med de eleganta kyparna som med största allvar serverar ett glas Coca Cola som vore det den finaste champagne. Priset är därefter. Stadens eleganta femmes vimlar omkring mellan baguettestånden i en ändlös rad. Dubbelmackorna är billiga här konstigt nog. Det vräkiga glaspalatset Centre Pompidou som vrålar ut att här tar vi konst på allvar, minsann. De exklusiva konditorierna som inte hade gjort ens Marie Antoinette besviken. De svindyra arrondissementen som förstärker intrycket av Paris som kosmopolitiskt maktcentrum i världen, ja som själva smältdegeln, världens mitt. Dom femstjärniga hotellen i Empirestil fyller samma funktion, liksom alla svarta limousiner som glider runt i häxkitteln.
Allt ger en fantastisk känsla av lyx och outtömliga rikedomar. Här finns uppenbarligen alla världens skatter samlade! Sedan börjar man knalla runt litet på egen hand, och upptäcker att det bara är fem minuters promenad till slummen…

Fastkörda

Kommun, Landsting, polis och statliga medaljer för god mjölkning av folket. Det tycks vara vad livet handlar om i Sverige om man får tro tidningarna.
Och så en och annan kritiker av detta tillstånd på ett återkommande hörn.
Sedan är det inte så mycket mer.
Det måste finnas något mer i det här, något de har missat.
Allt kan väl för fan inte handla om kossor och poliser?
Det måste väl finnas något annat att skriva om? Det behövs något nytt i Sverige. Vi har kört fast. Och det är väl det vissa alltid har sagt?

En dag senare skakar marken i Skåne.
En 4,7:a på Richterskalan.
Det där var i alla fall något annorlunda.

Där fick dom lite att fundera på.

Blåsningen del 42 – ”Sex, lies and videotapes”

Det kanske börjar bli dags för lite kampsånger som river ner kulisserna på alltihop?
Förr i tiden hade vi i alla fall jord, plog och varsitt äppelträd. I dag har vi sex, lies and videotapes som håller oss på kroken. Vi har gått på en jätteblåsning, anser jag. Ordet bondfångeri får plötsligt en helt ny innebörd. Nu i dess sanna bemärkelse. Det handlar verkligen om att fånga in tölparna och sedan låsa in dom i varsin box.
Sedan erbjuds man lösningen i form av ett digitalt helvete och ett medialt Gröna Lund.
Är det att höja standarden för allmogen när man berövar dom totalt på alla naturliga och vettiga sammanhang?
Jag tror faktiskt inte det.
It´s all been a pack of lies, sjunger Phil Collins med verklig smärta i rösten, och det låter som han faktiskt menar vad han säger.

Jag är beredd att hålla med.

SMR

Det är lördagskväll som ni vet.
Minst 6 miljoner aningslösa är fångade i cocacolaströmmen därute. Några tusen härskarhjärnor sitter och drar upp planerna för Sveriges närmaste framtid runt om i riket. Det är grillstek och rödvin som gäller för dem som vanligt.
Själv kör jag vad vi skulle kunna kalla ”undergroundlinjen”, eller SMR; svenska motståndsrörelsen. Jag är tvingad att gå min egen väg hela tiden, men det är väl också det som är intressantast i längden. Det är att jobba framåt. Det är mera uppströms än nedströms om man säger så.
En sån här kväll vet jag att alla är fast i sina klichéer och stereotyper – även härskarna faktiskt. Ett perfekt läge att göra något oväntat om man skulle vilja.
Alla tror att så här är det, och så här ska det förmodligen vara, men allt är bara en enda ihålig teater där ingen egentligen trivs med sin roll.

Hurra för SMR.

Vad är bra konst?

Det typiska för Spoon River och det som gör den bra, är att det är ett helt nytt grepp. Inte otroligt avancerat egentligen, men väldigt eget. Och det är det som är bra konst, det som är det svåra. Därför är Vilks bättre än Spears. Bra konst får inte vara gjord tidigare. En get med ett bildäck var en ny idé – och då blev det bra.
Därför är deckargenren en bluff. Den försöker måla Mona Lisa gång på gång för att dom vet att det alstrar säkra intäkter.
Lindegren är konst, men inte Karlfeldt och Snoilsky eftersom de döljer sig bakom traditionerna.
För bra konst handlar om att tänka eget, att tänka nytt, sedan spelar det inte så stor roll vad det är. Bra konst är aldrig någon dussinvara, den är något publiken aldrig sett förut.
Alla vill göra bra konst egentligen, men förstår inte principerna för den. Dom tror att dom ska kunna måla Mona Lisa gång på gång och bli stora den vägen.
Som rena förfalskare, som rena plagiat.
Och ungefär likadant fungerar livet.
Det finns fler kopior än original.
Och Britney själv vet ju och erkänner sanningen.
”Jag är en bluff!”, säger hon.
Så ligger det till med många just nu. Dom flesta är just bluffar – och dom vet om det också, precis som Britney.
Och vad betyder geten egentligen?
Den snövita bocken är en symbol för Guds egen perfekta skapelse, och det som gör verket intressant, det kolsvarta bildäcket är en symbol för den förfulande, försmutsande och destruktiva mänsklighetens roll på jorden. Skapelsens egen black om foten.
Konstverket ser helt oskyldigt ut, som en liten kul grej bara, men det är rena bomben, eftersom den antyder att naturen skulle klara sig bättre utan människor.
Genialitet, provokation, enkelhet, dolda budskap och hemlig symbolik – allt i ett.

Ett typexempel på bra konst.

Festernas Fest

Nu sitter dom där och petar i den oätliga maten.
Inte ens havsutsikt bjuds dom på och inte heller kan dom tillåta sig att bli riktigt redligt berusade.
Nattens clou är att gubbarna sätter på drottningspöket bakifrån i tur och ordning.
Det är ett jädra party, det må jag säga.
I alla fall om man gillar den allra sjukaste formen av självplågeri och svart humor.
Då är det bra – snuskigt bra.
Själv gillar jag ironin över det.
Dom skramlande stolarna, den kallfuktiga kusliga lokalen där de otaliga flämtande stearinljusen endast sprider ett illusoriskt sken. Den fadda glädjelösa underhållningen, de sura minerna, den totala likstelheten.
Allt är som en försmak av.......... något helt annat.

Vi lever i en tryckkokare

Det finns många missnöjda, frustrerade, revanschsugna och hämndlystna människor i Sverige.
Fler än ni förmodligen anar.
Det här är de officiellt mest missnöjda i landet;
Fabriksarbetare; 64 % missnöjda
Butikskassörer; 63% missnöjda
Brevbärare; 59% missnöjda
Städare; 57% missnöjda
Lastbilschaufförer; 52% missnöjda
Kökspersonal; 51% missnöjda
Butiksplockare; 51% missnöjda
I det goda samhället skulle givetvis de som har de tråkigaste, meningslösaste och skitigaste jobben ha bäst betalt som kompensation för sitt slavande, men istället är det i nuläget de med de lättaste, roligaste, mest kreativa och stimulerande jobben som tjänar storkovan. Exempelvis modeller, stjärnor, skrivbordsirektörer, nöjesprofiler, reklamare och tv-folk.
Det här är ju i princip ondskan satt i system, vilket undergräver hela samhällets trovärdighet.
Ja själva livets trovärdighet är hotad för det stora flertalet.
Ett enormt folkligt missnöje byggs successivt upp som hotar att slå åt alla håll.
Genom att konsekvent missgynna de sämst lottade lever vi väldigt farligt.
Dagens svenska samhälle är förmodligen det mest högexplosiva bombrecept som någonsin komponerats ihop. Det är vad vi har att leva i ända tills den dag en liten oskyldig gnista antänder krutdurken och allt exploderar.
Se på vad som händer i Grekland just nu.

Folket kan aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass

Härskarklasserna i Sverige har väl av tradition alltid sett folket, och särskilt då dom undre skikten, som pestråttor som ska botas på något sätt. ”Boten” kan se ut på olika vis, men det genomgående temat är hellre bot via en svindyr institution än ett billigare kontant direktstöd. Det är en gammal härskarfilosofi som effektivt trycker ner de behövande. Och det är dit dom vill komma. Dom vill hunsa oss, jaga oss, trycka ner oss och kontrollera oss från vaggan till graven.
Vi är pestråttorna, dom är människorna, tror dom.
Men månen vet bättre.
Solen likaså.
Det är kanske dags att vi börjar tro på oss själva nu – om vi kan?
Det allmänna problemet är dock att vi har så usla förebilder.
Våra hjältar har spring i benen, härskarnas hjältar har spring i huvudet.
Det är en klar skillnad på nivån och det är det som fäller avgörandet.
Zlatan och Kallur är inte mycket att sätta emot Nobelpristagare, forskare, ekonomer, byråkrater, militär och polis. Dom är ju två levande bevis på att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Och det kommer vi ingen vart på naturligtvis. Det är ren verklighetsflykt om inte värre, för dom har fått oss i ett läge nu där vi hellre hejar på Zlatan än oss själva. Och då är vi ju totalt bortgjorda, det måste vi börja inse. Folket kan i själva verket aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass. Det är så det ligger till. Det finns inga andra genvägar framåt än att först lära sig hela livets läxa utantill, både grundkursen och överkursen. En revolt mot idiotin i dagens läge kommer inte att handla om vapen som dom flesta tror, utan om kunskap. Se på Nelson Mandela. Tjugoåtta års grubblande i fängelsehålan, sedan tog han över hela Sydafrika.
Det är just så det går till.

Samtidens falska profeter är alltid oerhört svåra att genomskåda

Samtidens falska profeter är oerhört svåra att genomskåda, men historien brukar avslöja hur det faktiskt låg till. 100 år senare blir det uppenbart vilka som var äkta vara och vilka som inte var det.
Vi har en tendens att uppleva alla framgångsrika som trovärdiga i nuet, men det brukar visa sig vara helt fel senare. Det tar ofta som sagt ett sekel eller två innan sanningen kommer fram, men då är den desto klarare.
Utifrån historiska fakta kan man lätt räkna ut att många av våra egna hjältar kommer att visa sig vara rena bluffar utifrån uppgifter om deras personliga öden.
De som redan nu känns halvljumma i sin gärning kommer inte att överleva i ett längre perspektiv. Endast dom brinnande består, de som vågar närma sig infernot och galenskapen, typ Strindberg och Ferlin.
Greve Snoilsky trodde att livet var ett paradis där bönderna med glädje jobbade gratis åt adelsmännen. Den typen av lyrik gick att sälja runt 1900, men historien visar ju att han var en idiot. Och exakt detsamma gäller naturligtvis dagens storheter. Många av dessa är helt ute och cyklar i tankegångarna, men det är svårt att se i den egna tiden, eftersom de rider på en våg där framgång föder framgång, oavsett om dom har rätt eller ej. Publiken slickar gärna uppåt i tron att det ska gynna dom själva en dag. Vilket det naturligtvis inte gör, tvärtom.
Samtidens falska profeter kan uppträda på vilken arena som helst, det handlar inte bara om författare. Det kan röra sig om politiker, popartister, skådisar, celebriteter, vetenskapsmän, modeller, tv-kändisar och även kanske psykologer och terapeuter. Ja alla som har något att säga till om och syns och hörs varje dag.
Dom är många och dom är överallt. Det är en hel armé därute av bluffmakare och charlataner.
Dom jobbar sida vid sida i lögnens tjänst för att lägga ut ständiga rökridåer i samhället så att ingen ska kunna se klart.
Det är det som är det luriga.
Det är ett tidlöst fenomen som givetvis handlar om prestige och makt i första hand.
Men börjar man att studera de döda faller aspekten av prestige bort och det blir lättare att se vilka som verkligen hade något att tillföra på ett djupare plan. Vilka som vågade göra sin grej trots att det kostade på.
I samtiden blir det lätt så att det handlar om att knipa billiga poäng av massorna. Det funkar ett tag, men det blir inget bestående av det. Inget som kommer att kommas ihåg i framtiden.
Alla som kniper billiga poäng för brödfödan är generellt sett falska profeter.
Man skulle ju kunna fråga sig om dom hade dietister och terapeuter i Nazityskland.
Nej, men dom hade Zarah Leander och Marlene Dietrich.
Antingen gick man med i partiet och var en del av cabarén, eller så fick man smaka på lite Zyklon B.
Alla epoker har sin schablonbild av verkligheten som alla förväntas följa och köpa rätt av, men den förändras över tid. Tyvärr inte alltid till det bättre.
Vad handlar schablonerna om i våra dagar?
Vad har dom för syfte?
Och i vems intresse ligger dom?
Handlar det om ett socialt arv som har inympats på oss av härskarklasserna?
Handlar det om den aktuella maktfördelningen?

Där har ni lite att fundera på.

Historiska system för världslig framgång; kvinnlig lust kontra manlig järndisciplin

Börjar man studera de historiens stora män som lyckats gå hela vägen från botten till toppen framträder ett tydligt mönster. Det är något som förenar dem, och det är den egna järndisciplinen.
Det gäller exempelvis för dramatikern George Bernard Shaw, fältmarskalk Bernard Montgomery, Mahatma Ghandi, Maharishi Mahesh Yogi, Ayatolla Khomeini och i viss mån även Adolf Hitler, för att bara nämna några av de riktigt stora.
Så gott som samtliga har varit vegetarianer, nykterister, rökfria, undvikit sexuella relationer och haft egna idéer om precis allting. Det är det som förenar dom.
Historiens stora kvinnor har väl till absolut övervägande del tagit sig fram på sin skönhet. Få undantag avviker från den regeln. Det är skönheten och lustan som är kvinnornas klassiska vapen och är väl så än idag. Detta att dom rider på ett tidlöst, evigt fenomen gör dom naturligtvis extra farliga.
Dessa två extremer är som två ständiga motpoler. De stora männen som tvingas jobba med sin självdisciplin och skönheterna som bränner sitt ljus i båda ändar så länge dom kan.
Männens järndisciplin kontra kvinnornas okontrollerade lusta är de två krafter som legat i luven på varandra genom hela världshistorien. Det är en ren klassiker.
Ska man bli en stor kvinna kan man bränna sina skepp, men ska man bli en stor man då är det disciplinen som gäller. Det är dom eviga spelreglerna i denna värld verkar det som.
Det är två vitt skilda utvecklingslinjer.
Ordet dygd är väl ett begrepp som ingen vet vad det betyder längre. Annat var det förr. Dom gamla lagarna om dygden gäller förmodligen fortfarande, men ingen orkar omsätta dom i praktiken.
Mycket tack vare media har världen hamnat i Fru Lustas grepp. Hon rodde hem spelet under den andra halvan av 1900-talet och har haft oss i sin gripklo sedan dess. Alla har fallit för hennes trollkonster.
Vem blir first man standing?

Total warfare

Sverige är slut.

Vad gör Wallen och Falken en sådan här dag?
Käkar oxfilé, potatisgratäng och dricker massor av exklusivt rödvin framför den öppna spisen i drömkåken på Djurgården såklart. Därefter pussas och kramas de lite. Mozart i bakgrunden. Nykära. Dom mår utmärkt i sin gigantiska såpbubbla. Dom fattar inte ett smack av vad som pågår i Sverige just nu, eller hur allvarlig situationen är. Men dom kommer att fatta inom kort, när dom inte längre kan hålla verkligheten ifrån sig via konstgjord andning. Den dagen kommer att komma även för alla snuskigt rika, var så säkra…

Kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter

Det är mycket som mörkas i denna värld.
Vi på botten får aldrig reda på hur det egentligen går för de ansvariga kapitalisterna på ett rent personligt plan. När dom skiljer sig, när dom blir allvarligt sjuka eller när dom avlider.
Det är locket på för jämnan.
Kanske har dom ett helvete dom också, bara det att dom lyckas dölja det?
Kapitalisterna har ju en tradition av att ligga lågt. Dom gör allt för att inte synas. Det betyder att dom har något att dölja.
Ingen vill ju som bekant ge något i denna värld. Det är en ganska bra indikation på att alla känner sig pressade. Då vill man ha mer för att bota sin osäkerhet.
Stjärnorna är kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter.
Stjärnorna ger oss den enda inblick vi får i världen däruppe, den fina världen.
Men det är naturligtvis en fejkad bild vi serveras med syfte snarare att dölja än avslöja sanningen. Självklart är det så – det är ju kapitalisterna själva som betalar kalaset.
Stjärnorna är alltså frontmännen, bulvanerna kapitalisterna gömmer sig bakom.
Själva lever dom skyddade på någon avlägsen Stillahavsö, helt oåtkomliga för massorna de ständigt förför.
Målvakterna för vår galna kapitalism, alltså våra stjärnor, brukar nästan alltid sluta som nerdrogade personliga haverier. Men det betyder inget för kapitalisterna. Det finns så många nya uppkomlingar ur slavlägren som alltid vill ersätta dom gamla. Alla tror att dom ska greja det helskinnade. Alla misstar sig. Alla slutar som vrak, förmodligen som ett slags syndastraff.
Frontfigurerna har en enorm skuld inför Gud och världen och därför går det som det går.
De stjärnor som släpps fram är inte tänkta att hjälpa folket på något sätt, bara hålla humöret uppe på slavarna medan man tar livet av dom.
Kapitalismen som en teaterscen alltså, där det dolda motivet alltid är att vilseleda och suga ur.
Finns det överhuvudtaget något som är äkta kvar i mediavärlden eller är alla konstnärer i själva verket kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter?
Det kanske är frågan man borde ställa sig.

Kuliss: En scenisk inramning med syfte att försköna och skapa en illusion.
Bulvan: En person som för annans räkning företar sig något huvudmannen vill dölja sina egna intressen i. Lettiska för lockfågel. Serbokroatiska för avgud.
Målvakt: En person som mot relativt liten ersättning blir representant för en verksamhet med oärligt syfte. En målvakt är en person som redan har straffat ut sig i livet och har mycket litet kvar att ytterligare förlora.

C´est la vie

Fröken Bestman var fascinerad av Bellman.
Bellman var fascinerad av Kajsa Lotta.
Kajsa Lotta var fascinerad av Fänrik Ståhl.
Fänrik Ståhl var fascinerad av Madame Bovary.
Madame Bovary var fascinerad av Axel von Fersen.
Axel von Fersen var fascinerad av Marie Antoinette.
Marie Antoinette var fascinerad av kejsar Napoleon.
Kejsar Napoleon var impotent och ville bara leka med sina tennsoldater.

C´est la vie.

No pain – no gain

Oavsett vilket område i livet du vill framåt på kommer det att kosta – smärta. Det ska man vara medveten om.
Den som inte utsätter sig för något har svårt att vinna mark. Det är liksom som en lag här i livet att saker och ting gör ont och är besvärliga.
Att stävja sina missbruk är smärtsamt.
Att leva sparsamt är påfrestande.
Att gå ner i vikt låter sig inte göras enkelt.
Till och med att dra på sig joggingskorna tar emot.
Att slåss mot polisen ger verkligen hårda smällar och att vinna ny politisk mark tär på tålamodet.
Allt som är bra för en gör i regel ont, men belöningen kommer om man håller ut.
Everybody hurts.
Everything hurts.
That´s life, det måste vi inse.
Det finns inte någon som har det helt lätt.
Du måste alltid erövra något, om så bara dig själv.
Allt är en kamp, om så bara att stanna kvar.
Vill du bli lite starkare krävs det någon form av träning, men det handlar inte om kroppsliga muskler, det ligger på ett mentalt plan.
TV är en starkt idealiserad värld där allt framställs som enkelt, oproblematiskt och smärtfritt, vilket är en ren lögn om livet. Därför blir vi lurade varje gång vi slår på dumburken. Den får våra egna liv och möjligheter att framstå som mindre än dom är.
I en typisk Hollywoodproduktion tjänar höjdarna stora pengar på att göra ingenting och dricka dry martinis.
Alla sådana förenklingar vi matas med ger oss fel idé om verkligheten och minskar vår kamplust. Och det är dit dom vill få oss, i ett läge när vi inte ser någonting och är helt lost in the rich man´s world.

Hur mår den fria marknaden egentligen?

Hur mår den fria marknaden just nu?
Sanningen är väl att hela den förbannade kommersen brottas med svår existentiell ångest för närvarande. Nu är det deras tur att få smaka på livets små förtretligheter.
Inte helt fel kan man tycka.
Nästan varenda bransch är på tillbakagång.
Jag vet ingenting som visar plussiffror och är på gång uppåt.
Vad skulle det vara?
Allt går ner, ner, ner.
Det är precis som om hela flocken har gjort helt om, totalt förändrat sina konsumtionsmönster och nu håller stenhårt i sina pengar.
Det tycker jag dom gör rätt i.
Det har gått så långt att Lars Ohly numera inte bekymrar sig för folket utan för - just det - marknaden...
Mer pengar behöver pumpas in för att affärsmännen ska överleva krisen, menar han.
Det är nästan komiskt.
På vilken sida står han egentligen?
Har han glömt det?
Läs din das Kapital ännu en gång och fräscha upp minnet, Lars!
Det verkar vara någon slags jätteundergroundrörelse på gång, nästan som en revolution i det tysta.

Men det kanske jag inte fick säga?

Ek.dr. Hurrfuss magnum opus – K4B

Dr. Hurrfuss mästerliga skapelse på Riksskatteverket, ”Djävulsblanketten” K4B är väl kanske det jävligaste byråkraterna nånsin har hittat på.
Den får varenda jordisk stackars sate som drabbas av den att känna sig som en fullkomlig idiot, till och med matematiker, ekonomer och deklarationsexperter.
Det är någon slags väldigt sjuk humor över det hela.
Den enda som någonsin till fullo begripit K4B är konstruktören själv - dr. Hurrfuss. Men han dog i en hjärnblödning bara några veckor efter han hade skapat den, fullkomligt utmattad av sitt eget magnum opus, så nu finns det inte längre någon som kan förklara vad den egentligen betyder. Hurrfuss tog den stora hemligheten med sig i graven, så nu sitter alla och kliar sig i huvudena och räknar och räknar.
”K4B”, det har en speciell klang.
Det är nästan så man hör direkt att det här kommer inte jag att klara av även om jag försöker.
”K4B”, det klingar så oskyldigt att man genast börjar misstänka att det är en fälla, vilket det också visar sig vara.
K6j, K17z, eller K22f det hade aldrig funkat. Det hade låtit fejkat. Det hade ingen gått på. Alla hade rivit blanketten i småbitar eller skickat tillbaka den tom. Detta insåg den listige dr. Hurrfuss, så han sökte det perfekta namnet och han fann det till slut, via andarna under en seans en mörk kväll i december 1999.
En ny epok hade inletts lagom till det nya millenniets början.
Kommer det förtvivlade svenska folket att finna sin väg ut ur dr. Hurrfuss enigmatiska förbannelse eller är det kört nu?
Fotnot: K4B är numera bortrationaliserad för fysiska deklaranter, men den var kul så länge den fanns!

Idyll eller tio små negerpojkar?

Alla känner alla.
Man träffas jämnt på byns lilla krog och skrattar, skrålar och skålar.
Allt är såååå treeeevligt!
Men så plötsligt börjar liken dyka upp.
Ett lik, två lik, tre lik, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, och till sist tio.
Ingen fattar någonting.
Vi som hade så kul!
Mitt i det gemytliga finns nu helt oväntat en seriemördare.
Vad har hänt?
Polisen står utan en ledtråd och famlar i totalt mörker.
Det handlar givetvis om svartsjukan som alltid. En rent diabolisk svartsjuka som gömmer sig någonstans bland de gamla trähusen.
Och om svartsjukan finns närvarande så finns där också en mycket vacker kvinna.
Det är smala Joanne det, byns enda skönhet, med blont, burrigt hår och förtjusande spetsiga bröst som alla killar i byn dräglar över. Hon är ständigt på gott humör och flörtar med alla som om allt var skapat enkom för henne här i världen. Hon har varit med varenda kille i byn. Alla utom en; Bengt-Åke,22.
Och det är givetvis han som har tagit fram och slipat kniven. En efter en plockar han sina förhatliga konkurrenter som tio små negerpojkar och idyllen förvandlas till rena Agatha Christie-deckaren.
Det här är en alldeles sann historia hämtad från någonstans i Sverige.
Lärdomen är att vi inget ser, inget förstår av vad som pågår i samhället förrän vi hittar kropparna.
Vi flamsar omkring som blinda och tror att allt är frid och fröjd i vår lilla håla. Så ser det visserligen ut på ytan, men det brukar sällan vara fallet på djupet.
Det bor en potentiell psykopat i oss alla som dyker upp under olyckliga omständigheter.
Den latenta galenskapen är insatsen på den sexuella arenan. Den kan drabba vem som helst som deltar i spelet. Ingen går egentligen säker.

Lust är en ganska farlig roulette som oftast alstrar fler förlorare än vinnare.

Sverige hjälper

Hur ska vi kunna hjälpa Afrika när vi inte har en siffra rätt i våra egna liv och i slutänden inte ens kommer att kunna hjälpa oss själva? Det är den stora frågan.
Afrika, en kontinent Europa konsekvent har ödelagt och plundrat under flera hundra års tid.
Dom enda som har klarat sig helskinnade från sekler av attacker är bushmännen som lyckats hålla sig undan från den vite mannen.
Men nu är det dags att Sverige hjälper!
Jag föreslår att vi skickar dit svenska poliser, präster, whiskey och vapen.
Det är ju så vi löser våra egna problem, så det borde funka för afrikanerna också.
Poliserna och prästerna kanske går att helsteka eller grilla? Whiskeyn kan dom skölja ner skiten med och vapen är väl alltid bra att ha?
Eller så skeppar vi ner några båtlaster svenska lucior som kan sprida litet ljus och hopp över den mörka kontinenten.
Tänk er ett megatåg på 2000 blonda ljusbärare utrustade med första hjälpen; glögg, pepparkakor och lussebullar, hela vägen genom öknen från Alexandria till Goda Hoppsudden!
Det skulle ju frälsa svartingarna direkt!
Så mycken fägring har de aldrig sett!
Och så goda pepparkakor sedan!
I övrigt har vi ju mycket gammalt skräp i vårt armélager som vi skulle behöva bli av med.
Ner med den konserverade ärtsoppan och pastejen till Afrika! Det duger väl åt dom?
Komplettera med lite tandborstar, tandtråd, gamla läderkulor och uttjänta fotbollsskor så är hjälppaketet fulländat!
Mer kan vi rimligen inte göra.

Men det är väl gott så?

Livet är ett enda jättelikt bondfångeri

Ebbot i Soundtrack of our lives frågar sig i dag om allt är en bluff egentligen.
Hehe, bra fråga. Jag ska försöka besvara den.
Så här ligger det till…
Den officiella bilden av livet som dom försöker slå i oss är i varje fall mycket av en bluff.
Ju fortare man inser det, desto bättre är det för en själv.
Här kommer en liten lista på fenomen som jag vet eller anser vara bluffar;
Vetenskapen – bluff
Förnuftstron – bluff
Slumpteorin – bluff
Fåfängan – bluff
Hollywood – bluff
Stjärnkulten – bluff
Börsen – bluff
Läkemedelsindustrin – bluff
Psykiatrin – bluff
TV – bluff
Radio – bluff
Sex – bluff
Kostcirkeln – bluff
Kvällspressen – bluff
Deckare – bluff
Listan kan göras hur lång som helst, men dessa exempel får räcka som små väckarklockor.
Ja, ett till kan ni få; DN skriver idag att en aningslös 73-årig dam lät sig övertalas att placera alla sina besparingar, en miljon kronor, hos ACTA. Dom garanterade en fin och säker avkastning. Nu mitt i finanskrisen är det 50 000 kvar av hennes miljon och ingen kan eller vill längre hjälpa henne.
Det är det jag säger; livet är ett enda jättelikt bondfångeri. Har man det klart för sig är man bättre rustad för framtiden. Då blir man inte lika lurad i längden.

Den förlorade generationen

Har i dag läst om två kvinnliga 41-åringar som båda har hamnat i djupa livskriser. En studerade till präst när hon drabbades av kronisk trötthet och blev förtidspensionerad. En var marknadsförare när hon gick in i väggen.
Det är väl det här som kommer nu för 60-talisterna, den förlorade generationen, som inte bemödade sig med att tänka själva utan gick på det kommersiella och anpassade sig rätt av.
Många av oss kan vara på väg in i väggen nu, eller riskerar att hamna där av naturliga orsaker.
Vi gjorde aldrig uppror. Vi ifrågasatte aldrig. Vi var för godtrogna. Vi kom in fel i samhället.
Vi orkade aldrig finna vår egen väg genom livet och det är det som börjar slå tillbaka nu.
Vi såg inga andra ideal än konsumtion.
Vi trodde att Sverige var färdigbyggt, att allt stod uppdukat för oss och att vi inte behövde engagera oss i något. Vi lydde alltid order och gjorde som vi blev tillsagda.
Nu tvingas vi tänka om i allt större utsträckning när vi märker att något är fel i våra liv.
Jag misstänker att det här kan bli en hel våg framöver.
Den superegoistiska och superkommersiella 60-talsgenerationen försummade sin egen identitet och integritet och nu börjar den känna sig bestulen på något den tog för givet, men egentligen aldrig hade. Något vi borde ha försökt att erövra.
Vi fajtades aldrig för våra rättigheter. Vi trodde att allt var klart, att vi inte behövde göra något själva.
Vi 60-talister gick på en riktig blåsning i livet av flera olika skäl. Det är det som börjar gå upp för allt fler nu. Och nu börjar det bli bråttom.
Vi var den generation som splittrades totalt i vårt inträde i vuxenlivet. Därför är vi utlämnade åt oss själva i dag. Vi har inget gemensamt att bygga på längre. Vi var alltför blåögda i vår tro på att företagen och systemet skulle fixa våra liv. Vi borde ha trott på oss själva istället. Vår egen uppgift och vår egen inre röst.
Nu är det tyvärr så att många sitter havererade och på något sätt måste befria sig från såväl kommersialismen och systemet för att hitta tillbaka till sig själva, vilket inte är lätt.
Men det är enda chansen. Jag misstänker att det här kommer att bli en jättegrej framöver med alla vilsna själar som måste hitta något äkta att tro och bygga på.
Det var något vi 60-talister missade, något som hör ungdomen till, nämligen upproret.
Det är ytterst få av oss som lyckats bryta någon ny mark i offentlighetens ljus. Ingen har velat bli fixstjärna för något nytt, något provokativt eller någon rörelse. Det är skrämmande tomt på den fronten.
Reinfeldt och Borg har dock lyckats. Lyckats anpassa sig. Men vad tillför dom? Vad har dom att säga oss andra?
40-talisterna frambringade en rad lysande personligheter och stora namn inom kulturen.
Men vad av intresse har det blivit av 60-talisterna?
Ingenting.
Det är det som är så typiskt för oss. Vi hemsöks fortfarande av jätteproppen Orvar och deras gamla ungdomshjältar. Det är sorgligt, ingenting annat.
Vi blev väl lurade av Per Gessle, 59:a, allihop…
Killinggänget är födda på 60-talet, liksom Stefan Sundström, men vilka handlar det i övrigt om i dag? 51:an Öijer, 44:an Guillou, 50:an Plura, 49:an Lundell, osv, osv.
Sverige är ett rent gubbvälde i dag, hur länge ska vi finna oss i det?
När kommer nästa generation in i bilden egentligen?
Måste vi verkligen vänta på så kallad ”naturlig avgång”? Är det så illa?
Två 60-talister som tillhör undantagen och har gjort några små halvhjärtade försök är Claes Holmström och Per Hagman.
Så här står det på baksidan på boken Tredje stenen från solen av Claes Holmström;
Han är en drömmare och mytoman som äger åtskilliga talanger men saknar en avgörande förmåga att omsätta dem till något värdefullt. Istället blir han hela tiden distraherad av små oväsentligheter som tycks uppta det mesta av hans tid.
Överöst av mediasamhällets utbud förälskar han sig i en tjej på MTV och vid ett tillfälle får han till och med höra att han skulle vara mer intresserad av filmer och skivor än av verkliga människor.
Det sammanfattar väl 60-talisterna rätt bra?
Vi sålde oss. Vi gick på allting. Vi lyckades inte sätta vårt avtryck på samhället, och det är därför vi inte trivs i dag.
Och dom som kommer efter oss nu, dom små idolerna, är ännu fjantigare än vad vi var. Dom framför i sin barnteater grejer från jätteproppen Orvars svunna tid, 40-talisternas grejer.
”Utvecklingen”, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan, går käpprätt åt helvete.
Det blir i princip bara värre och värre. Vinet förvandlas i rask takt till grumligt vatten.
Är det ingen som ser det?
Är det ingen som orkar göra något?

Wheel of Fortune

Det är många som dras med i det pågående fallet. AIG, Lehman, Carnegie, East Capital, Swedbank, SEB och hela världens bilindustri. Många av dom det har gått väldigt bra för tidigare har plötsligt jätteproblem.
Fru Fortunas lyckohjul välver runt med full kraft nu.
Stjärnorna faller över Norrland, och i Kalifornien brinner deras drömslott.
I Santa Barbara City College går 200 svenska ungdomar.
Dom lär sig alla USA:s presidenter, inkomstligan i porrbranschen, och till sist får dom ett diplom i teater och dans. Sedan är de ready for business.
Johannes Döparen påstod på sin tid att träd som bär dålig frukt alltid huggs ner.
Det har man ju sett några exempel på genom åren, särskilt i showbiz, men nu verkar det ske överallt.
Världens drogputtar dör nästan alltid unga; 40-50 någonting. Så har det varit i alla tider och är än i dag.
Att undvika alkohol är ett klart smart drag om man vill gå litet längre här i livet. Det bevisar historien.
Det är många som har fått betala ett högt pris för sina glappkäftar genom tiderna. Det är ett av historiens vanligaste teman rentav. Magnus Jacob Crusenstolpe, 1795-1865, fick tre år på fästning för ett skämt om att Karl XIV Johan ”vanhelgade” sabbaten, med en olämplig ämbetsmannautnämning på en söndag. Norman Mailer blev jagad av Scotland Yard för sin antikrigsroman De nakna och de döda. Samma öde drabbade den provocerande ståupparen Lenny Bruce, men då var det FBI som var i farten. Johannes Döparen i sin tur blev halshuggen efter kritik av ett incestuöst kungabröllop. Aftonbladet sågs som oerhört utmanande mot överheten när den startades upp på 1830-talet och drogs in ett flertal gånger. Exemplen är otaliga. Allt man säger kan man i värsta fall få äta upp.
En del påstår ju att ordet är världens farligaste vapen...

Är teokratin Iran en mönsterstat?

Iran är ju officiellt ett mycket fattigare land än Sverige. Dom ligger på 85:e plats i välståndsligan med sin genomsnittsinkomst på 18 000 kr om året, medan vi ligger på åttonde plats med våra 260 000 kronor per år.
Men detta är inte riktigt hela sanningen. Inkomsterna för iranierna är visserligen små, men utgifterna är ännu lägre eftersom alla är fattiga. Dom kan i stort sett unna sig samma saker som vi, bortsett kanske från längre New Yorkvistelser och BMW:s. I övrigt är Iran ett välskött land, rentav en mönsterstat. Bland annat av den anledningen att alkohol är totalförbjudet, en mycket klok åtgärd av mullorna och regeringen. Inte alltid så kul för folket, men desto nyttigare.
Och så är Iran en teokrati dvs. en Gudsstat där landets lagar utgår från Koranen. Litet kontroversiellt för oss kanske, men det har utan tvekan en positiv effekt på befolkningen. Där behöver man aldrig känna sig vilsen. Där vet man vad som gäller hela livet, nämligen att följa Koranen och tjäna Gud från vaggan till graven. Det medför något som för oss liknar stora begränsningar i livet, men också stor trygghet i och med att det är samma spelregler för alla.
I denna sin filosofi är Iran självfallet skjutjärnsstatens USA:s raka motsats. Inte undra på att dom ständigt ligger i luven på varandra. Och om Iran är världens enda existerande riktiga Gudsstat, vem tjänar då deras ärkefiende USA?
Det får ni lista ut själva…
Ofta ses ju Sverige som världens främsta mönsterstat, men jag tror den bilden är oriktig. Vi gör ju hela tiden vårt yttersta för att utvecklas mer och mer i riktning mot vår storebror USA, vilket tyder på att vi inte alls känner oss nöjda med oss själva. Kanske skulle vi må bättre av att följa Irans väg? Det är inte omöjligt.
Det var som bekant i trakterna av Iran-Irak civilisationen föddes för ca 8 000-10 000 år sedan.
Det var här man uppfann vinet, ölet, hjulet och skrivkonsten. Vissa troende forskare har till och med härlett Edens lustgård till det gamla Iran. Det här är kulturens verkliga vagga.
Och fajten mellan USA och Iran blir då som en fajt mellan en muterad, beväpnad jättebebis mot en uråldrig vis man. Utgången är oviss.
USA befinner sig mentalt där Iran-Irak befann sig för ca 4 000 år sedan, på Babylons tid; i sin späda ungdom, i en syndens epok Iran har passerat för länge sedan. I själva verket är det Iran som är världens modernaste nation - och samtidigt den anrikaste.
USA som i sin infantilitet bara begriper sig på muskler, tunga vapen och pengar har egentligen ingenting att lära oss svenskar. Det är det vi måste börja inse. Vi tittar år fel håll som vanligt.
Fotnot: Det gamla Babylon är numera inneslutet i en amerikansk armébas.

Begärets slaveri och frihetens väg

Överallt där dom har oss fast, där tar dom rejält betalt.
Alltså gäller det att inte sitta fast på någonting. Då får månglarna i templet problem.
På alla varor och tjänster där man sitter i saxen höjer dom och höjer. Som med cigg, snus, hårklippning och elen bland annat.
På de varor och tjänster som vi ratar, sänker dom och sänker för att locka oss tillbaka i fällan. Det gäller exempelvis hemelektronik, dvd-filmer, choklad, chips och nu även kött.
Deras målsättning är helt klar. Den är att suga ut arbetarna till sista kronan om dom bara kan.
Och dom lockar oss och pockar oss för att så att säga bli abonnenter på så många ting som möjligt i livet. Det var det som Rousseau beskrev som att folket satt fast i ett begärets slaveri och att kapitalisterna givetvis utnyttjar detta till max. Kultur och konst såg han bara som broderier på trälarnas kättingar.
Ghandi sa att det är vår egen ofullkomlighet som håller oss nere i världen. Det tror jag kan vara sant. Därför gäller det att befria sig från så många kommersiella band som möjligt i sitt liv.
Det kan vara det som är själva vägen till friheten…

Har ni hört den om prästen?

Har ni hört den om Blekingeprästen som kollapsade på en begravning just i samma ögonblick som han förkunnade; ”Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda”?
Eller den om TV4-meteorologen som fick diarré under sändning och var tvungen att rusa iväg på toaletten, men inte hann riktigt ända fram…
Eller den om SVT-meteorologen som blev av med rösten när han mässade över lågtrycken och började kraxa som en kråka.
Och så har vi ju såklart lekledaren i ordjakten som spydde två gånger i följd rätt in i kameran – live!
Exemplen handlar definitivt inte om skojfriskt publikfrieri.
Men det är väldigt bra historier. Talande på något sätt…
Jag ska berätta dom i sin helhet någon gång så ni kan fundera litet över innebörden.
Vad var det Agnetha Fältskog sjöng för några år sedan?
“There´s something going on”?
Kan det handla om att avslöja falskheten måhända?

Noterat

På den onormala maskeraden ska man vara normal.
På den normala maskeraden ska man vara onormal.
Så lustiga äro de små grodorna.

Sociala konventioner kan man visserligen följa om man vill, men man ska inte tro på dom som sanningar.

Politiker är riktiga slit-och-slängvaror. Ungefär som porrstjärnor.
Det kanske finns ett samband där?

Moderna kinesiska kulspetspennor och andra billighetsvaror som bara fungerar när dom själva har lust kan göra en galen. Vi får nog börja jobba oss tillbaka till någon slags kvalitetsnivå igen, för varje dag påminns man om the high cost of low price.

TCO varnar för deflation. Jag är inte förvånad. Det är som med chipsen och mjölkchokladen som blir billigare för varje år som går, eftersom efterfrågan hela tiden minskar i dessa överviktstider. Nu börjar samma fenomen inträffa med andra varor också, så snart kommer dom att slänga grejorna efter oss för att bli av med skiten.
Det är det som kallas deflation. Det vill säga att luften går ur alltihop. Bra för den fattige, dåligt för den rike.

Sagan om bröderna Tripp, Trapp och Trull

Det var en gång tre olyckligt lottade bröder som hette Tripp, Trapp och Trull. Alla tre var barnhemsbarn eftersom deras föräldrar inte ville ha dom.
Tripp var äldst. Han hade hamnat på ett hem i det fattiga södra riket. Tripp var den gode av de tre.
Sedan kom Trapp. Han hade den goda turen att komma till den norra rika dimmiga ön där han fick växa upp i en förmögen familj. Trapp var varken ond eller god till sin natur. Han gillade att vara mittemellan i livet. Därför hade han blivit mellanbroder.
Den yngste brodern Trull hamnade i det karga, hårda östra riket som gjorde honom ond i sinnet.
Åren gick och när Tripp blev vuxen skrattade alla åt honom för att han var så fattig och mager och såg ut som en fågelskrämma. Den stackaren trodde ingen på. Honom kunde det aldrig bli något med i livet.
Trapp gick det bättre för. Under sin uppväxt blev han visserligen ständigt retad för sitt eldröda hår, men lyckades bli en relativt välanpassad politiker även om kostymen kliade och stacks.
Dock kunde han inte räkna vilket fick honom att framstå som en riktig dumskalle och han blev nerskickad i källaren efter några grava ekonomiska misstag. Där fick han under många år sitta och fila på betydelselösa enmansutredningar vilket plågade honom mycket.
Trull hamnade på gatan som vuxen ung man och fick lov att dra sig fram på hopplösa småjobb. Den onde Trull kom alltmer att drömma om revolution.
Trapp drömde om att få komma upp ur källaren.
Och Tripp drömde trots folkets smädelser om att befria sitt land från den norra dimmiga öns välde.
Några år senare skulle dessa tre bröder komma att kämpa om världen – mot varandra.
Det hade ingen någonsin kunnat föreställa sig, men ödet ville annorlunda.
Deras ständiga motgångar i livet tvingade dom till slut att upptäcka sina dolda talanger.
Tripp kom alltmer underfund med hur den mänskliga själen fungerar i livet. Och det lärde han sig utnyttja genom sin stora intelligens.
Trapp upptäckte i sin källare att trots att han inte kunde räkna var han otroligt bra på militära strategier. Och när det södra riket började bli oroligt fick han komma upp ur källaren och leda hela armén mot upprorsmakarna och sin helt okände bror Tripp.
Trull upptäckte med tiden att han fått talets och entusiasmerandets gåva med sig på livets färd.
Det drog han så stor nytta av att han till slut lyckades erövra makten över hela det östra riket. Men i sitt mörka sinne kunde han inte vara nöjd. Han bestämde sig för att erövra den norra dimmiga ön också. Och så kom även den yngste och onde brodern att ta upp striden med den själsligen neutrale Trapp. Trapp som genom sin övergödda och gynnade uppväxt aldrig kunnat bestämma sig i valet mellan ont och gott fick nu plötsligt strida mot båda sidor samtidigt.
Hela den dimmiga ön höll andan. Skulle Trapp kunna rädda folket från både gott och ont så att de kunde slumra vidare i sin sköna sömn?
Det kunde han inte riktigt.
På den östra fronten lyckades han till sist krossa sin egen brors arméer, men på den södra fronten i striden mot det goda fick han ge upp.
Den äldre Tripps större listighet och erfarenhet av livet fällde avgörandet i den bataljen.
Den dimmiga ön blev sig aldrig mer lik efter Trapps tvåfrontskrig. Dess storhetstid var nu över.
Det östra kalla riket lämnade Trull i ruiner efter sig när han avslutade sitt liv för egen hand.
Det södra riket tog som ett barn sitt första steg mot en ny era genom Tripp.
De tre barnhemsbröderna kom att förändra världen för alltid.
Det var sagan om Tripp, Trapp och Trull.

Det finns två vägar genom historien

Börjar man studera historiska fakta och historiska människoöden inser man snabbt att det finns två huvudvägar genom livet. Man skulle kunna karaktärisera dessa två polariteter så här, för att skruva till det litet ;
Världslig brutal makt mot gudomlig underkastelse.
Kungar mot helgon.
Alkibiades mot Olympen.
Romarriket mot de första kristna.
Det förstockade etablissemanget mot den idealistiske och pre-revolutionäre Rousseau.
Churchill mot Ghandi.
Den vällustige Shahen mot den asketiske Ayatollan.
Den stentuffe men dödsfruktande liberalen Tingsten mot Gud själv slutligen, för att ta några exempel. Om ni kan er historia vet ni att det inte är sällan Gud och idealisterna trots allt får sista ordet, även om det brukar ta sin lilla tid.

Galningen Gustav Vasa förstörde Sverige

Skolan slog i oss småttingar att Gustav Vasa var en folkets man. En lattjolajbans hjältetyp värd att dyrka än i dag.
I själva verket var han ett riktigt svin.
Det enda han var bra på var att ha ihjäl och halshugga folk. Till och med en av hans fruar fick smaka på hans vanvett genom ett hammarslag i huvudet. Det sa dom dock inget om på mellanstadiet…
Hans värsta brott var ändå att inleda sekulariseringen vi lever med i dag. Martin Luthers reformation använde han bara som ett svepskäl för att krossa den mäktiga svenska katolska kyrkan.
Vi hade verkligen behövt den i dag; dess insikter och starkare tro. Men för Gustav Vasa var absolut ingenting heligt, och han medverkade i stor grad till att göra landet till ett svekets och otrons rike genom sin krassa, fega realpolitik och sitt iskalla blodiga maktspel. Efter honom har alla Sveriges härskare använt sig av den taktiken. Den tidigare respekten för Gud hade brutits tragiskt nog, och vi fick ett land uppmurat på ond bråd död och rigorösa kontrollsystem.
Priset den djäveln ändå slutligen fick betala sägs vara tio års ständigt molande tandröta och likstela ben.
Se det som ett straff från ovan.
Vissa forskare har kallat honom Sveriges egen Stalin.
Jag tror inte dom är helt ute och cyklar.

Dags att vrida tillbaka klockan – till medeltiden

Genom hela vår historia är det hädarna som har bränts på bål. Men i våra moderna tider har vi gjort på stället helt om och börjat bränna de verkligt troende istället.
Vad fan har hänt? Vad är det med oss egentligen?
Nej, det här duger inte. Vi måste vrida tillbaka klockan – helst till medeltiden, när saker och ting hade sin rätta plats i tillvaron. En tid när den Heliga Birgitta trädde fram som Guds eget språkrör. En stor kvinna som kan kallas Sveriges första författare. En kvinna som liknar mig genom sina visioner och sin direktlina till Gud. Jag ser i stort sett samma saker i mina visioner 700 år senare, så ingenting har egentligen hänt av värde. Samma hemska tortyr som Birgitta vittnade om väntar fortfarande all världens syndare. Den kommer få att komma undan. Men vi vägrar inse detta faktum i dag, våra fårskallar.
Såg man Gud på 1300-talet ansågs man vara utvald och kunde bli helgonförklarad om det ville sig. I dagens Sverige får man en "vetenskaplig" diagnos och en garanterad IDIOTFÖRKLARING på halsen. En viss skillnad. Tänk vad tiderna ändå alltid har en tendens att degenereras!
Självfallet drar vi i detta läge Guds ofantliga vrede på oss, för han har inte lagt av däruppe för att vi försöker avsätta honom i våra egna liv om ni tror det.
Men är det lyckat att leva under en förbannelsens sol?
Det kan ni fråga er den dag rekylen kommer.

För den kommer att komma.

Det är bara en fråga om när...

Ta en titt i min kristallkula

Jag sitter vid mitt seansbord i ett mörkt rum med tända ljus, rökelse och den dimmiga kristallkulan framför mig och jag försöker skåda Sveriges öde.
Vad ser jag?
Fram i spåkulan träder hemska scener. De närmaste fyra åren kommer slagen att hagla över detta rike. Vi har bara sett början än. En stor fara lurar runt hörnet. En destruktiv kraft kommer att slå sig lös som vi har lockat fram ur mörkret med vår gudlöshet.
Finansproblematiken kommer att tillta. Energiproblemet kommer att nå gigantiska proportioner och ond bråd död kommer att hemsöka oss varje dag. Kort sagt; jag ser problem som hopar sig överallt. Knut på knut i ett ändlöst trassel. Sverige kommer att se helt annorlunda ut om fyra år, om det överhuvudtaget finns något kvar av det. För allt kommer att gå fort nu. Så fort att ingen ens fattar att det sker. Allt kommer att spelas upp som ett skådespel inför våra ögon, ändå kommer vi inte att se det. Vi kommer att blunda för det uppenbara. Det fruktansvärda som väntar oss.

Här kommer notan för Carnegies brakfest

Baconier i SvD skriver att aktieägarna kommer att förlora alla sina pengar när nu staten tar över bolaget. I dag var aktien handelsstoppad.
Så sent som för en vecka sedan fanns det spekulanter som trodde att dom handlade Carnegieaktier på extrapris och kursen rusade från bottennivån 12 kronor upp till 35 på ett par dagar. Nu blir aktien plötsligt värdelös eftersom de sex statliga garantimiljarderna har ätits upp på några veckor och bolaget åter står med tomma byxfickor som idioter. Här kommer alltså notan för Carnegies fleråriga sex och spritorgier. Och vilka får betala den? Småspararna och skattebetalarna såklart. Bland andra kommer SEB fonder och Swedbanks Robur att åka på smällar nu. Ständigt bakfulla har carnegiegossarna dribblat med miljarder år efter år, klart det går åt helvete. Inte undra på att mina rådgivare fortfarande varnar för börsen. När tiderna är farliga är börstombolan givetvis ännu farligare. Rent livsfarlig för närvarande.

Rekordtider

Det är mycket historia som skrivs just nu både på gott och ont. Jag tänker på klimatet, ekonomin, en färgad president i USA, bland många andra ting. Det är rekord på rekord som slås överallt och Kalmar FF är inte sämre. I dag vann dom allsvenskan för första gången i klubbens drygt hundraåriga historia. Dom sällar sig till ”det nya förunderliga” som ligger i luften över hela planeten. Och vilken bragd! Det är alltid kul när den lille djäveln med små resurser lyckas bräda storfräsarna, det älskar jag. För dom som inte är så fotbollsintresserade så får man väl se till den tilltalande symboliken i denna mästerliga prestation.
Men det första tränaren Nanne Bergstrand ursäktar sig med är att det krävs mycket mer pengar i fortsättningen för att hålla sig kvar i toppen. Ungefär som att allt i år var rena turen. Dålig stil Nanne! Det är att ta udden av sin egen och spelarnas prestation att direkt insinuera att nästa gång ska man köpa sig en bekväm seger istället.
Lägg av med skitsnacket, var stolt och kämpa på din fjolla!

Var fan är vi Greta?

Alfahonan vs Barbie girl

Alfahonor har vilja, framåtanda och vill göra en anständig karriär, medan en Barbie girl irrar omkring som en vandrande förbannelse.
En alfahona bildar familj och föredrar ett strukturerat liv, medan en Barbie girl alltid slutar i modellvärlden och flackar jorden runt med jet-setet i en hejdlös karusell.
Alfahonans djuriska sida dominerar föga förvånande, men hon har i alla fall en smula själ, vett och sans.
En Barbie girl är däremot som en Pandoras ask full av överraskande hemskheter och elände. En rysk roulette för den stackare som har oturen att träffa på henne. Hon är den själlösa onda dockan som ständigt jagar skandaler för att kunna känna något i sitt tomma inre. Barbie girl måste hela tiden ha skitiga kickar som fyller henne. Och det är inga problem; världens bord står dukade och väntar på henne.
Den typiska alfahonan har liknande tendenser men på en helt annan nivå.
Barbie girl kör sin Ferrari utan bilbälte i 300 knyck på fel sida av vägen tills hon kraschar totalt.
En alfahona däremot försöker säkra sin tillvaro mot det okända.
Rafaela Lindeberg, ekonomiankare på TV 4, är ett bra exempel på den moderna uppåtsträvande alfahonan som föredrar klass på allt.
Paris Hilton är däremot en modern Barbie girl som dras till farorna och äventyren.
Två karaktärer som ligger i tiden. Men vart tog de mera själfulla hippiechicksen vägen?
Slutade dom i sillfabrikerna?

I en värld av dårar…

Är det ingen som förstår mina tårar.
Jag åker Kungsgatan fram och alla är idioter utom jag själv förstås.
Man är missförstått geni givetvis.
I bästa fall är det du och jag mot världen.
Alienationen och främlingskapet är inte längre en invandrarfråga utan något som smyger sig på oss alla, för djävulen är nu en gång alltid någon annan.
Skämt åsido, men något har verkligen skevat ur i dagens Sverige som vi måste lappa ihop illa kvickt innan den stora jordbävningen kommer. ”Det stora dundret” som Cornelis anade var på gång.
Galenskapen är överallt och snart exploderar vi.
Ibland får jag för mig att det är kapitalismens och den fria marknadens fel som gör oss till villebråd i livets djungel. Gör oss till djur. Vissa blir predatorer, andra bytesdjur, men det är mer sällsynt med människor.
Inom media är mänskligheten en utrotningshotad art, det är skrämmande uppenbart.
Behold, I send You in as sheep amongst wolves, varnar Bibeln, vilket inte är någon munter upplysning precis, men det kanske är så det är? Vart jag mig än i världen vänder, grinar vargarnas blodiga tänder, instämmer Sundström.
Visst är alltihop ett hjärtlöst spel där man måste vara både kalkylerande, illistig och knivslug för att överleva i dessa dagar. Den som satte ihop alltsammans måste ha varit en elak djävel, den saken är väl ändå rätt klar?
En planet proppfull med förbjuden frukt.
Se men inte röra
Röra men inte smaka
Smaka men inte svälja
Mal budskapet på.
Äpplet är definitivt fortfarande förbjudet, ändå bjuds det ut överallt. Hur går det ihop?
Tja, förmodligen är det någon som försöker lura skiten av oss…

Alfahonorna

Det handlar i 99 fall av 100 om kvinnor i bakgrunden när det är bråk mellan män. Det är som i djurvärlden där hannarna fajtas om honorna så det står härliga till.
Det är precis samma grej.
Men när det gäller människor är striden inte symbolisk utan den saknar spärrar.
Alltså är det en bra idé att undvika kvinnor om man vill komma loss ur labyrinten.
Det kan vara värt att pröva i alla fall.
För här i världen stångar bockarna varandra blodiga i kampen om de finaste honorna – alfahonorna.
Det är dom schismerna alltid gäller och det är följaktligen dom man ska undvika.
Alfahonorna betyder alltid trassel i någon form. Det ligger i deras natur.
Men dom är svåra att undvika eftersom så mycket kretsar kring dom hela tiden, varje dag, överallt.
Alfahonan sitter i Rapport.
Alfahonan är dagligen med i kvällspressen.
Alfahonan är med i alla filmer.
Alfahonan glassar i alla magasin.
Alfahonan är med i varenda roman.
Kort sagt hon sitter och lurpassar på sitt offer i vartenda mediahörn.
Men i verkligheten ser man henne aldrig.
Är inte det litet konstigt?

Pjäsen som fick liv – eller var det död?

Göran Stangertz spelade pjäsen ”Tills döden skiljer oss åt” mot sin fru, när han åkte på en propp i hjärnan.
Stycket handlar om en man som får problem med huvudet och tappar minnet. Fiktionen blev dessvärre verklighet i Stangertz fall.
Dödens ironi?
Gissa.
Det där måste ha varit hans första flash när man kommer på vad livet egentligen är och vad allt står för, liksom i sista sekunden precis innan det är försent. När man kommer på att allt har en djupare innebörd och djupare verklighet bakom sig, och att allt inte bara flyter ovanpå som alla i regel tror.
Han blev verkligen träffad av sitt eget budskap denna gång.
Jag är inte skadeglad, jag bara konstaterar faktum.

Rädslan sprider sig

Intressant reportage i Norrländska Socialdemokraten om att rädslan nu har kommit till Gällivare

Just i dag är jag mods

Drömde att min bäste vän på gymnasiet och jag sköt bågskytte på höstterminens sista lektion. Vi gick lite tidigare. I elevhallen dansade Christine Meltzer naken. Jag behöver inte säga att hon var rätt läcker.
Men vem här i livet är alldeles perfekt? Både utanpå och inuti?
Just i dag är jag mods. Lagom tuff, lagom snäll.
Folk vill ha nytt hela tiden, ända tills den dag dom blir nostalgiska och inser att allt var bättre förr.
Här i tillvaron handlar det mesta om pengar, ändå får man inget för dom. Inget att bygga på i varje fall.
Vad beträffar öl gäller lagen att ju konstigare namn det har, desto bättre är det. Några fina öl är exempelvis Krusovice, Zeunerts, Bishops finger och Zlatopramen.
Pripps blå, Norrlands guld och Falcon är riktiga fulöl däremot. Redan de simpla namnen är en klar varningssignal för den törstige. Vilket senare visar sig vara helt korrekt när man börjar spy.
Jag vet inte om ni har gjort samma upptäckt, nämligen hur svårt det är att få tag på ett gott burköl. Det är något med aluminiumburkarna som lämnar en otäck bismak åt innehållet, något som orenar det och förstör smaken. Jag undrar om producenterna är medvetna om det här? Dom skulle behöva glasera burkarnas insidor med någon form av plasthinna. Det tror jag skulle hjälpa. Försöka hitta en kombination av flaskornas fräschör och burkarnas smidighet.
Vill man veta vad öl egentligen ska smaka måste man någon gång prova ett personligt kvalitetsöl tappat på flaska. Det saknar motstycke! Det är en ren njutning!
Men efter det kommer man dessvärre på att de stora volymerna som bjuds ut i butikerna är billiga kopior på den äkta varan. Man blir snabbt kräsen i öldjungeln. Och det är väl likadant på vinsidan för dom som är lagda åt det hållet? En kännare kan väl inte ens ta i en svettig bag-in-box utan att må illa, trots att det är dom som är storsäljarna på systemet. Återigen ett bevis på att flocken ofta har fel i sina val när den premierar kvantitet framför kvalitet.

Mysteriet med den anarkistiska polisstaten

Polisen syns överallt i alla sammanhang i princip varje dag. Ändå löser de inga brott visar ny statistik.
Vad håller de då på med?
Spänner sig?
Visar upp sig på catwalken?
Modeuppvisning i de ”asläckra uniformerna” hela veckan lång för 40 000 i månaden?
Varenda dag är de med i nyhetsreportagen och man får intryck av att de jobbar för högtryck.
Men dom klarar bara upp tre brott per man och år. Det blir 48 000 lösta brott om året. Det låter ju bra, men problemet är bara att det begås någonstans mellan 1,3-2 miljoner brott om året. Alltså går 96-99 procent av alla kriminella fria.
Lite otäckt måste jag säga. Var har vi hamnat då?
I den anarkistiska polisstaten där man först jagas av brottslingarna och sedan av snuten också?

I ett land där rätten, lagen och moralen hotas från alla håll, även det officiella?

Märkt

Jag vägde en använd
sliten kortlek i handen
Kände att flera figurer fattades
Inte ens tomheten
ville sitta kvar och spela
Och vad som än hänt med mej
hade det skett steg för steg
Men när började allt?
När blev dagarna ett hot?
När började dom skära i mej
på ett annorlunda sätt?
Dagarna som alltid fått gå lösa i mina rum
Släpat in sol och regn under fötterna
gav mej inget längre
Livet i sig var inte nog
Räckte inte till
Jag hade kommit hit för något helt annat
Något mycket större
Jag nästan skämdes över att bara
vara en levande bland andra levande
Och av allt jag gjort
Av stjärnan jag lossat
och tagit ner från himlen
fanns inget kvar
Bara ett brännmärke
Ett sår i huden som aldrig läks

Bruno K Öijer

Selektiv kvinna söker

Selektiv kvinna söker välbärgad man med rymlig villa, hårda muskler och ett attraktivt yttre.
Ditt bankkonto är fett som ister. Du har yttre såväl som inre stil och du förstår att behandla en kvinna som en gentleman.
Tillsammans tränar vi på gymmet och gör långväga resor till fjärran länder och exotiska paradis. Du gillar att ge mig dyra presenter och din smak är lika exklusiv som gammalt vällagrat årgångsvin. Du föredrar klassisk musik och vet att njuta livets goda ihop med mig.
Heta nätter om sommaren, långa promenader om hösten och mys framför brasan om vintern. På våren plockar vi vitsippor i skogen.
Kanske kan jag jobba extra i ditt stora företag?
Kanske kommer vi att skaffa oss en vingård i Toscana eller Provence eller en jättelik ranch i USA. För du vill göra alla mina drömmar sanna.
Vem är då jag?
Har jag nån stil eller några pengar?
Skit i det du gubbdjävel!
Svar till "Villa Medusa"

Ödet är lika gråsvart som kråkorna

Frälsningen är gul

Aja baja

Gör er beredda.
Nu kommer det tråkiga.
Det verkligt tråkiga.
Och jobbiga.
Väldigt jobbigt är det.
I´m sorry I have to break the bad news for you.
Faktum är att det är ajabajavarning på det mesta det här samhället har att erbjuda. Allt det roliga, all guldkant måste man till slut offra.
En oerhört smärtsam insikt.
Det mesta är nämligen tabu. Det är vad hela livet handlar om. Och är det inte tabu så är det i regel fråga om rätt meningslös verksamhet.
Därför är livet på sätt och vis omöjligt till sin natur.
Att vuxenlivet är ett rent fördärv är en obehaglig och skrämmande men dessvärre alldeles sann konklusion.
Man får väl börja bygga med lego igen.

Landet Ingenstans – en liten torsdagsmardröm

Åker för en gångs skull ner på stan för att lyxa med ett par flaskor rött.
Men när jag ska betala i kassan har jag till min stora förvåning inte täckning på kontot.
En kvinna i kön skrattar lite elakt bakom mig.
Besviken och tomhänt får jag ta mig hem igen. Där möts jag av ett oväntat strömavbrott.
Jag börjar bli nervös.
Jag börjar tappa greppet, jag börjar tappa fokus.
Jag känner att jag verkligen behöver en drink nu.
Det får bli SEB:s automatiska ”bank på telefon”.
08-210320
”Det är Madde”, stönar en tjej med väldigt sexig röst.
Jag lägger på direkt.
Försöker med Göteborg.
”Numret nedlagt utan hänvisning”, väser en iskall robot i andra änden.
Nervdallret kommer farande genom luften.
Allt håller på att bli vansinnigt. Jag håller på att bli vansinnig.
Det känns som jag plötsligt befinner mig i landet Ingenstans.
Eller möjligen landet efter bomben.
Men jag tillhör ju ändå de överlevande så det får bli ”sista chansen” i dag; mina tomburkar.
Alltid pålitliga, betydligt pålitligare än mycket annat i denna galna värld.
Dom ger mig femton spänn på ICA och räcker tillsammans med mina sista slantar exakt till ett sexpack Björnebrygg 2,8.
Gud ske pris!
När jag är halvvägs inne på den sista ölen och börjar landa, slås strömmen på igen.
”Hallelujah, världen är räddad!”, ropar jag.
Jag sätter på ”respiratorn” och livet känns litet skönare igen.
Nästan normalt.

Fruktan

Vi på botten har en fördel. Vi är beredda. Mentalt beredda.
Vi vet att världen inte är god. Vi vet att vad som helst kan hända när som helst.
Vi vet att hotet alltid hänger över oss. Vi ser dråpslagen komma hela tiden i världen och i Sverige.
Men det leder också till en inre fruktan som är svår att bli av med. En fruktan som riktar sig åt alla håll. Projektionen överförs gärna på det som ligger närmast till hands.
Ibland är det snuten som jagar en, ibland regeringen med sina nedskärningar, ibland djävulen med sina lekar och till sist får vi alla ändå slutligen cancer som grädde på vårt mos.
Så det finns anledning att vara rädd. Är det inte det ena så är det ofta det andra.
Alltså måste man sätta sin lit till Gud hur märkliga konsekvenserna än synes bli. Det är den enda hållbara vägen, det enda hållbara receptet.
För det är mycket svårt att på egen hand gardera sig mot allt som kan inträffa.
Den uppgiften klarar bara vår herre. Det är där religionen kommer in i våra komplicerade och komplexa liv.
Gudarna kommer alltid att behövas för att skydda oss mot den oförutsedda aspekten i våra liv. Den får vi aldrig bort hur mycket än vetenskapsmännen jobbar på att göra vår tillvaro idiotsäker.

Mediala besattheter

Ett tag var det gnuerna. Dom var överallt. Så till den milda grad att man började drömma mardrömmar om dom och nästan förväntade sig att få se dem invadera stadens centrum när man var på shoppingrunda.
Efter gnuerna var det pyramiderna, som i vart fall dominerade tv-utbudet totalt. Allt kunde plötsligt härledas till det gamla Egypten. Vi skulle nu alla frälsas på gamla mumier och antika gudar.
Sedan kom HIV-paniken, vilken varade i några år innan den dog ut. I dag bryr sig ingen om HIV längre.
Efter HIV kom terrorpaniken som fyllde spaltkilometrar månad efter månad. Men för närvarande hör man inte ett ord om att världen skulle vara särskilt hotad av terror.
En period minns jag skulle alla reportage handla om den svenska sjukvården. Den tröskades dag efter dag på längden och på tvären. För nyhetskonsumenten kändes det som man plötsligt levde i världens sjukaste land. Det var intrycket man fick.

Sedan kom fågelviruset. Då skulle alla plötsligt vara livrädda för det. Ni vet hur det gick. Det bidde inget av det heller.
Den näst senaste vevan var klimathotet. Gud, nu var det verkligen allvar! Men hela grejen övergavs helt när finanskrisen gjorde entré. Då blev plötsligt pengarna grej nummer ett och har varit så i några månader nu.
Men hux flux en dag kommer denna kris också att försvinna utan ett spår ur nyhetsrapporteringen liksom alla andra stora grejer har gjort innan den.
Allt är bara chimärer.
Allt är så enögt, så dumt!
Man orkar från medias håll bara med en vinkel i taget och satsar allt på den för att slippa ta ett helhetsgrepp om tillvaron.

Drevets minne är som bekant kort och dom springer alla alltid åt samma håll.

Men jag tror hela fenomenet egentligen handlar om något annat än vad det ger sken av.

Kanske en projicering och kollektiv bearbetning av vår fruktan för döden?