Historiska system för världslig framgång; kvinnlig lust kontra manlig järndisciplin

Börjar man studera de historiens stora män som lyckats gå hela vägen från botten till toppen framträder ett tydligt mönster. Det är något som förenar dem, och det är den egna järndisciplinen.
Det gäller exempelvis för dramatikern George Bernard Shaw, fältmarskalk Bernard Montgomery, Mahatma Ghandi, Maharishi Mahesh Yogi, Ayatolla Khomeini och i viss mån även Adolf Hitler, för att bara nämna några av de riktigt stora.
Så gott som samtliga har varit vegetarianer, nykterister, rökfria, undvikit sexuella relationer och haft egna idéer om precis allting. Det är det som förenar dom.
Historiens stora kvinnor har väl till absolut övervägande del tagit sig fram på sin skönhet. Få undantag avviker från den regeln. Det är skönheten och lustan som är kvinnornas klassiska vapen och är väl så än idag. Detta att dom rider på ett tidlöst, evigt fenomen gör dom naturligtvis extra farliga.
Dessa två extremer är som två ständiga motpoler. De stora männen som tvingas jobba med sin självdisciplin och skönheterna som bränner sitt ljus i båda ändar så länge dom kan.
Männens järndisciplin kontra kvinnornas okontrollerade lusta är de två krafter som legat i luven på varandra genom hela världshistorien. Det är en ren klassiker.
Ska man bli en stor kvinna kan man bränna sina skepp, men ska man bli en stor man då är det disciplinen som gäller. Det är dom eviga spelreglerna i denna värld verkar det som.
Det är två vitt skilda utvecklingslinjer.
Ordet dygd är väl ett begrepp som ingen vet vad det betyder längre. Annat var det förr. Dom gamla lagarna om dygden gäller förmodligen fortfarande, men ingen orkar omsätta dom i praktiken.
Mycket tack vare media har världen hamnat i Fru Lustas grepp. Hon rodde hem spelet under den andra halvan av 1900-talet och har haft oss i sin gripklo sedan dess. Alla har fallit för hennes trollkonster.
Vem blir first man standing?