Märkt

Jag vägde en använd
sliten kortlek i handen
Kände att flera figurer fattades
Inte ens tomheten
ville sitta kvar och spela
Och vad som än hänt med mej
hade det skett steg för steg
Men när började allt?
När blev dagarna ett hot?
När började dom skära i mej
på ett annorlunda sätt?
Dagarna som alltid fått gå lösa i mina rum
Släpat in sol och regn under fötterna
gav mej inget längre
Livet i sig var inte nog
Räckte inte till
Jag hade kommit hit för något helt annat
Något mycket större
Jag nästan skämdes över att bara
vara en levande bland andra levande
Och av allt jag gjort
Av stjärnan jag lossat
och tagit ner från himlen
fanns inget kvar
Bara ett brännmärke
Ett sår i huden som aldrig läks

Bruno K Öijer