Vårt urgermanska arv

Vilka är vi svenskar egentligen innerst inne? Är vi de germanska skogstrollen på flykt undan kelternas tyranni? Eller är vi de okuvliga vildarna som lyckades krossa hela romarriket och även förmådde bevara vår egen frihetsmytologi längst av alla i hela Europa? Är vi genierna eller bara litet egna? Varför bor vi här uppe i det kalla Norden när de flesta andra trivs bäst i det varma söder? Har vi dragit oss undan något? Är vi på flykt? Är det detta som fortfarande präglar den svenska folksjälen? Att vi hellre står bredvid än står i centrum?
Det här kan gå långt tillbaka i tiden tror jag. Till en tid då vi var slavar hos de ståtliga kelterna med sina härskare, druider och krigare för 5000 år sedan, i trakterna kring Alperna. Vi gjorde till slut uppror mot detta, drog en dag till skogs, hittade på vår egen religion och började leva hipp som happ i den totala friheten. Sedan började de kalla och kyliga – kelterna – jaga oss. Vi sprang allt vad vi kunde, ända upp i Norden, sedan kom vi inte längre. Där fick vi börja bygga vårt land. In i det sista ville vi bevara vår frihet och vildhet, men till sist lät vi oss ändå tämjas och kristnas. Men frågan är om inte de kristna prästerna blev våra nya druider, som bara ville kuva oss ännu en gång.
Ett av de största ögonblicken i vår germanska historia är när vi 9 e.Kr lyckades slå ner 20 000 romerska legionärer i Teutoburgerskogen. Det visar vårt eviga mod, okuvlighet och styrka. Romarnas plan var att införliva oss i Romarriket, men istället lyckades vi germaner få hela imperiet på fall.
600 miljoner talar varianter av urgermanskan i dag. Svenskan räknas som en analytisk gren av germanskan. Det är väl därför vi är så intelligenta av oss?
Den gotiska grenen av germanerna, som för övrigt även finns representerad i Sverige, levde ännu på 1700-talet i Ukraina. Man talade där Krimgotiska.
Longobarderna och Vandalerna som plundrade Rom, var germanska stammar. Det är väl ännu ett bevis på den vildhet och oräddhet som präglar oss?
Stonehenge i England från 2500 f.Kr är även det en klockren urgermansk grej. Lyssna på namnet – det låter nästan svenskt, och betyder helt enkelt ”stenhäng”. Så nära besläktade är vi i stora delar av Europa sedan urminnes tider. Arvet lever kvar både i vår kultur, våra traditioner, i vårt språk och i våra personnamn och ortsnamn. Det urgermanska finns överallt, även i dag. Ur gammalgermansk synvinkel var samhällsbygget en nitlott, en nödlösning för att marken inte längre räckte till. Vi germaner är födda till att leva fritt, men vi har förlorat den dimensionen på vägen. Den där längtan vi alla känner någon gång efter verklig frihet i våra liv kommer förmodligen från vårt germanska arv. Från den tid då livet ännu var ett stort äventyr. Det är detta tillstånd vi innerst inne vill tillbaka till.