Fruktan

Vi på botten har en fördel. Vi är beredda. Mentalt beredda.
Vi vet att världen inte är god. Vi vet att vad som helst kan hända när som helst.
Vi vet att hotet alltid hänger över oss. Vi ser dråpslagen komma hela tiden i världen och i Sverige.
Men det leder också till en inre fruktan som är svår att bli av med. En fruktan som riktar sig åt alla håll. Projektionen överförs gärna på det som ligger närmast till hands.
Ibland är det snuten som jagar en, ibland regeringen med sina nedskärningar, ibland djävulen med sina lekar och till sist får vi alla ändå slutligen cancer som grädde på vårt mos.
Så det finns anledning att vara rädd. Är det inte det ena så är det ofta det andra.
Alltså måste man sätta sin lit till Gud hur märkliga konsekvenserna än synes bli. Det är den enda hållbara vägen, det enda hållbara receptet.
För det är mycket svårt att på egen hand gardera sig mot allt som kan inträffa.
Den uppgiften klarar bara vår herre. Det är där religionen kommer in i våra komplicerade och komplexa liv.
Gudarna kommer alltid att behövas för att skydda oss mot den oförutsedda aspekten i våra liv. Den får vi aldrig bort hur mycket än vetenskapsmännen jobbar på att göra vår tillvaro idiotsäker.