Samtidens falska profeter är oerhört svåra att genomskåda, men historien brukar avslöja hur det faktiskt låg till. 100 år senare blir det uppenbart vilka som var äkta vara och vilka som inte var det.
Vi har en tendens att uppleva alla framgångsrika som trovärdiga i nuet, men det brukar visa sig vara helt fel senare. Det tar ofta som sagt ett sekel eller två innan sanningen kommer fram, men då är den desto klarare.
Utifrån historiska fakta kan man lätt räkna ut att många av våra egna hjältar kommer att visa sig vara rena bluffar utifrån uppgifter om deras personliga öden.
De som redan nu känns halvljumma i sin gärning kommer inte att överleva i ett längre perspektiv. Endast dom brinnande består, de som vågar närma sig infernot och galenskapen, typ Strindberg och Ferlin.
Greve Snoilsky trodde att livet var ett paradis där bönderna med glädje jobbade gratis åt adelsmännen. Den typen av lyrik gick att sälja runt 1900, men historien visar ju att han var en idiot. Och exakt detsamma gäller naturligtvis dagens storheter. Många av dessa är helt ute och cyklar i tankegångarna, men det är svårt att se i den egna tiden, eftersom de rider på en våg där framgång föder framgång, oavsett om dom har rätt eller ej. Publiken slickar gärna uppåt i tron att det ska gynna dom själva en dag. Vilket det naturligtvis inte gör, tvärtom.
Samtidens falska profeter kan uppträda på vilken arena som helst, det handlar inte bara om författare. Det kan röra sig om politiker, popartister, skådisar, celebriteter, vetenskapsmän, modeller, tv-kändisar och även kanske psykologer och terapeuter. Ja alla som har något att säga till om och syns och hörs varje dag.
Dom är många och dom är överallt. Det är en hel armé därute av bluffmakare och charlataner.
Dom jobbar sida vid sida i lögnens tjänst för att lägga ut ständiga rökridåer i samhället så att ingen ska kunna se klart.
Det är det som är det luriga.
Det är ett tidlöst fenomen som givetvis handlar om prestige och makt i första hand.
Men börjar man att studera de döda faller aspekten av prestige bort och det blir lättare att se vilka som verkligen hade något att tillföra på ett djupare plan. Vilka som vågade göra sin grej trots att det kostade på.
I samtiden blir det lätt så att det handlar om att knipa billiga poäng av massorna. Det funkar ett tag, men det blir inget bestående av det. Inget som kommer att kommas ihåg i framtiden.
Alla som kniper billiga poäng för brödfödan är generellt sett falska profeter.
Man skulle ju kunna fråga sig om dom hade dietister och terapeuter i Nazityskland.
Nej, men dom hade Zarah Leander och Marlene Dietrich.
Antingen gick man med i partiet och var en del av cabarén, eller så fick man smaka på lite Zyklon B.
Alla epoker har sin schablonbild av verkligheten som alla förväntas följa och köpa rätt av, men den förändras över tid. Tyvärr inte alltid till det bättre.
Vad handlar schablonerna om i våra dagar?
Vad har dom för syfte?
Och i vems intresse ligger dom?
Handlar det om ett socialt arv som har inympats på oss av härskarklasserna?
Handlar det om den aktuella maktfördelningen?
Vi har en tendens att uppleva alla framgångsrika som trovärdiga i nuet, men det brukar visa sig vara helt fel senare. Det tar ofta som sagt ett sekel eller två innan sanningen kommer fram, men då är den desto klarare.
Utifrån historiska fakta kan man lätt räkna ut att många av våra egna hjältar kommer att visa sig vara rena bluffar utifrån uppgifter om deras personliga öden.
De som redan nu känns halvljumma i sin gärning kommer inte att överleva i ett längre perspektiv. Endast dom brinnande består, de som vågar närma sig infernot och galenskapen, typ Strindberg och Ferlin.
Greve Snoilsky trodde att livet var ett paradis där bönderna med glädje jobbade gratis åt adelsmännen. Den typen av lyrik gick att sälja runt 1900, men historien visar ju att han var en idiot. Och exakt detsamma gäller naturligtvis dagens storheter. Många av dessa är helt ute och cyklar i tankegångarna, men det är svårt att se i den egna tiden, eftersom de rider på en våg där framgång föder framgång, oavsett om dom har rätt eller ej. Publiken slickar gärna uppåt i tron att det ska gynna dom själva en dag. Vilket det naturligtvis inte gör, tvärtom.
Samtidens falska profeter kan uppträda på vilken arena som helst, det handlar inte bara om författare. Det kan röra sig om politiker, popartister, skådisar, celebriteter, vetenskapsmän, modeller, tv-kändisar och även kanske psykologer och terapeuter. Ja alla som har något att säga till om och syns och hörs varje dag.
Dom är många och dom är överallt. Det är en hel armé därute av bluffmakare och charlataner.
Dom jobbar sida vid sida i lögnens tjänst för att lägga ut ständiga rökridåer i samhället så att ingen ska kunna se klart.
Det är det som är det luriga.
Det är ett tidlöst fenomen som givetvis handlar om prestige och makt i första hand.
Men börjar man att studera de döda faller aspekten av prestige bort och det blir lättare att se vilka som verkligen hade något att tillföra på ett djupare plan. Vilka som vågade göra sin grej trots att det kostade på.
I samtiden blir det lätt så att det handlar om att knipa billiga poäng av massorna. Det funkar ett tag, men det blir inget bestående av det. Inget som kommer att kommas ihåg i framtiden.
Alla som kniper billiga poäng för brödfödan är generellt sett falska profeter.
Man skulle ju kunna fråga sig om dom hade dietister och terapeuter i Nazityskland.
Nej, men dom hade Zarah Leander och Marlene Dietrich.
Antingen gick man med i partiet och var en del av cabarén, eller så fick man smaka på lite Zyklon B.
Alla epoker har sin schablonbild av verkligheten som alla förväntas följa och köpa rätt av, men den förändras över tid. Tyvärr inte alltid till det bättre.
Vad handlar schablonerna om i våra dagar?
Vad har dom för syfte?
Och i vems intresse ligger dom?
Handlar det om ett socialt arv som har inympats på oss av härskarklasserna?
Handlar det om den aktuella maktfördelningen?
Där har ni lite att fundera på.
