Besvikelsens suck

Det blev föga förvånande inget ”äntligen!” i år när Horace ropade ut Namnet.
Det Namn som i år var le Clézio. Allt de församlade kunde få fram var en besvikelsens suck.
Jag förstår dom. Le Clézio har inte lämnat något större avtryck utanför Frankrikes och den akademiska världens gränser. Här i Sverige är han obetydlig i samtidsdiskussionen såväl som bland gemene man.
Ad Libris har i år sålt ca 30 böcker av le Clézio.
Mig har han helt gått förbi i debatten. Även de stora förlagsdrakarna har missat honom, så rättigheterna ligger på ett pyttelitet familjeförlag. Inte heller dom var beredda. Dom hade bara drygt två tusen böcker färdiga för distribution. Förlagschefen Grate blev lika fullständigt tagen på sängen som alla vi andra.
Nej, det här var ännu en dödskyss av Akademien. Inget liv alls i denna utnämning tvingas jag konstatera.
Dom kunde lika gärna vänligen ha skänkt priset till Öijer. Det hade varit rock´n´roll på hög nivå det!
Årets pris påminner om en sk Prudhommeutnämning, den förste som fick priset år 1901.
Han var den mest politiskt korrekte på den tiden, korrektare än vilden och geniet Zola som aldrig fick något Nobelpris. Men Prudhomme blev snabbt bortglömd och passé, ett öde som drabbar många som får ta emot ”dödens stora pris”.
Le Clézio verkar ha fallit i glömska på en dag. I dag är det knäpptyst om honom.
Det är som så många gånger förr en pristagare ingen vill ha utom Akademien själv som åter måste snobba och glänsa med sin elitism.
Jag dammar av en gammal död nobelpristagare från 1971 istället; Pablo Neruda och hans bok Minnen. En fullkomligt lysande självbiografi om en fattig bondgrabb från Chile som blir konsul, poet och globetrotter på den tid när förra seklet var jungfruligt ungt.
Det är helt enkelt sanslöst bra läsning som titt som tätt ger rysningar av välbehag och mystik.
Pablo Neruda känns för mig som en av de tidlösa, en som lyckats behålla glansen i sina verk.
Många andra Nobelpristagare gör det inte, som exempelvis Toni Morrison (1993) och Saul Bellow (1976). Dom har blivit oläsliga på nolltid.
Har ni tex sett en afrikan rodna? Toni Morrison säger sig ha gjort det i Solomons sång.
Prudhommare dom också…