Det nyschizofrena landet

Mitt gamla regemente i norr, Sollefteås stolthet T3, är nedlagt. Skiten är väck och upplöst i tomma intet.
Så där är det ofta med mina gamla verksamheter och gamla arbetsplatser. Dom bara försvinner vilket förstärker känslan av att allt är en enda stor illusion.
Med facit i hand inser man ju också att man inte skulle ha tagit det gamla på så stort allvar – det gick ju ändå upp i rök. Man borde inte ha engagerat sig överhuvudtaget på den tiden.
Det dom vill få mig och andra att tro på brukar visa sig vara luft. Det skrotas några år senare. Skärs bort som en blindtarm. Det är något att vara observant på i fortsättningen. Att allt egentligen är ingenting.
Myndigheter och företag ska omorganiseras, slimmas, fusioneras, vinstmaximeras, stylas och döpas om, helst i floden Styx. Ingenting förblir vad det var. Det ger för mig ett intryck av total upplösning och galopperande vansinne, att något ont är i görningen i samhället.
Men trots alla ansträngningar blir tiderna bara sämre. Börsen kraschar, varslen ökar och folk mår bara sämre och sämre. Ingenting kan stoppa det blödande samhällssåret.
Man skulle kunna skratta åt det, eller så gråter man.
Synkront med denna skruvade utveckling i samhället så har vi en liknande utveckling på individsidan.
Ingen får vara nöjd med sig själv nuförtiden utan alla måste göra om sig. Hitta en ny stil, gymma, plastikoperera sig, banta, bli snyggare, bli smartare, bli bättre, bli vassare, bli konkurrenskraftigare och klättra uppåt. Det är den andra sidan av samma mynt, samma sjukdomstillstånd.
Schizofrenin manifesterar sig både på kollektiv och individuell nivå.
Det är en total masspsykos vi konfronterar just nu.