Vilken känsla det var i murkelpaté. Jag köpte det i går. Då har jag testat murklor också. Det var något extra. Men ännu finare är tryffel. Vit tryffel från Italien betingar ett kilopris på 50 000 kronor. Kineserna odlar mycket potatis, de är den största producenten i världen, men potatis ingår ju inte i det klassiska kinesiska köket. Så när man pratar kinesisk mat brukar man inte prata potatis direkt. Den biten kan ju vi européer bättre idag. Kinesernas grej är riset, grönsakerna och den sötsura såsen, men eftersom riset är svårodlat i många regioner i Kina, blir det att den tacksamma potatisen kommer allt mer i jättelandet. Men får de välja själva föredrar de ju ris. Jag kan tänka mig att potatis för en kines är som morötter för en svensk, ett jättenyttigt och praktiskt livsmedel man inte sätter något större värde på, men odlar för att överleva. De mest uppskattade råvarorna i det kinesiska köket jämte riset är fläskkött, purjolök, vitkål, morötter, champinjoner och soya. Det har de i nästan allt. Jag märker det på tv-kocken Jennie Walldén. Min tanke om detta är att det är mat man håller sig smal och frisk på, men vi svenskar har normalt sett en annan mer självdestruktiv matfilosofi, men ännu värre är amerikanerna. I Sverige förstår vi ännu inte den asiatiska grejen till fullo, eftersom vi tycker den är för tråkig. Det moderna svenska köket drar mer åt Italien och Frankrike i stilen. Två livsnjutarländer, och just därför är övervikt ett större problem i Sverige än i Kina. För de unga svenskarna håller nu pastan på att gå om potatisen.
Det kunde vi inte drömma om för hundra år sedan.
