 |
| Lasse Lucidor, 1638-1674, en tidig svensk författare. |
Kaos är granne med gud.
Det är två fraser tagna ur en och samma stagneliusdikt.
Det bygger man framgångsrika karriärer på idag. Som Lars
Norén gjorde. Stagnelius var själv under sin levnad i princip helt okänd i
Sverige, eller om man då säger ignorerad, enligt uppgifter från KB:s
arkiv. Förmodligen låg han väl 200 år före sin samtid. Sådant förekommer i
kulturvärlden.
Erik Johan Stagnelius, 1793-1823, insåg snabbt i livet, att hans chanser här var
små, så han ville härifrån så snabbt han kunde. Bara 29 år gammal hade han
redan supit och drogat ihjäl sig, och dessutom lämnat en oerhörd kulturskatt
efter sig. Värdet i hans arbete insåg man först senare. Det är svårt att få
fram exakta uppgifter om när detta skedde. Vad som nämns är att poeten Gunnar
Ekelöf (1907-1968) satte stort värde på Stagnelius diktning. Ekelöf i sin tur
betraktar jag som 1900-talets främste svenske skald. Eller i varje fall en av
dem. Jag har ärligt talat inte läst allt av alla svenska diktare. Men jag har
läst något av de flesta. Ekelöf står högt i kurs hos dagens expertis, men Karin
Boye, Hjalmar Gullberg och Nils Ferlin har alltid varit mer folkkära, eftersom
de är litet mjukare i tonen. Värt att notera är att de tre förstnämnda samtliga
begick självmord, och den sistnämnde söp sig till en hjärnblödning, krasst
uttryckt. Jag känner mig i gott sällskap med dessa litterära olycksfåglar, för
jag vet hur det är att vara ”ärlig författare” i Sverige. Det är ett helvete
rent ut sagt, men så har det alltid varit, ända sedan skönlitteraturens begynnelse
här på 1600-talet. Detta enligt uppgifter i Sven Stolpes foliant 40 svenska
författare. Sveriges allmänna litteraturhistoria tar sin början med Lasse
Lucidor, Georg Stiernhielm och Lars Wivallius. Samtliga 1600-talspoeter under
vår storhetstid.
Finns det pengar, finns det i regel god kultur.
Men även våra tre första diktare fick relativt problematiska
öden. Lasse Lucidor dog på krogen i en svärdsduell bara 35 år gammal. Georg
Stiernhielm förlorade skrivförmågan i högerhanden efter en duell och hade hela
livet ekonomiska bekymmer. Lars Wivallius tvingades sitta sju år på fästning
efter ett äktenskapsbedrägeri, där han som ofrälse lurat till sig en adelsdam i
Skåne.
Vet ni vad påven och Patrik Sjöberg har gemensamt? Jo, att
båda säger att man inte har roligt utan sprit. Eller att vin är nödvändigt för
att fira, som Franciskus uttrycker saken.
Precis i detta nu lanserar regeringen en ny ”idé”.
Man vill bygga ett svenskt Förintelsemuseum.
Lysande.
