 |
| Månkolonin. |
När jag på kvällen
går för att panta burkar på City Max är det en väldigt steril känsla i luften.
Inget skräp på gatorna och inga dofter. Det känns som Tokyo. Ja, så
här luktar framtiden. Det var också mitt tips innan jag gick ut. Min egen stil
för kvällen känns väldigt modern också. Jag har svart luvtröja, nya tajta svarta jeans, svarta mockakängor och en rymlig helvit poplinjacka. Mitt huvud är
nyrakat och mitt skägg är nytrimmat. Jag känner mig fräsch. I övrigt är Lyrhel
numera faktiskt som en månkoloni, där man kämpar för ren överlevnad på en
planet utan syre i atmosfären. Vi befinner oss nu på den döda, sterila månen.
Och det gäller samtliga av oss. Och där blir vi väl kvar. På Moonbase ZETA.
Gatorna är tomma. Bara några lufttäta rymdkapslar drar förbi.
De rika på jorden brukade fira med hamburgare och pommes frites som en ironi över livet. Det blir liksom inte bättre än så. Eller blev.
Oktober, oktober måne lyser
samtidigt över Skåne, och i synnerhet då Malmö, på den andra planeten. Där förefaller
livet mer normalt. Fyra mil därifrån i Köpenhamn får en dansk 55-årig
programdirektör just då en infarkt och körs i ilfart till Rigshospitalet. Han
överlever med en hårsmån, men blir efter komplikationer rullstolsbunden. Det är vi alla på
månen. Vi sitter jämt på stolar med fyra hjul, till och med när vi ska ut och
”lufta” oss och titta på satelliterna. Vårt helgnöje, för på månen finns inget
öl, inga barer och inga restauranger. Bara betongigloor, proteinpiller och
kolhydratsubstans. Via radiovågor får vi reda på vad som händer därnere, i det
riktiga livet, vilket vi följer med stort intresse. Vi är nyfikna av oss, för
här finns ju inget lokalt liv.
