Ursula

En klassisk gudinna i vår egen tid?

De flesta småstadstjejer har radarn ständigt påslagen efter ”otäcka snuskgubbar”. Det är man allergisk mot på vischan. Det går inte hem här. Själv har jag radarn påslagen efter skit-tv. Och det hittar jag hela tiden. Överallt, på alla kanaler, hela tiden, varje dag, året om. PK-idioter som står och yrar om stat, kommun och sjukvårdsregioner. Det enda de dödliga fattar.

Det enda jag gör fel, förutom snuset, är egentligen att äta för lite frukt och grönsaker. Sedan finns inte så mycket mer att korrigera. Om jag inte får hem allt grönt, skulle jag kunna köpa vitamineralpiller istället. Motionerar gör jag ju. Och mer därtill. Vill man göra det enkelt för sig på grönsakssidan kör man burkar och djupfryst. Det är klart bättre än inga grönsaker alls. På fruktsidan kan man för enkelhetens skull köra juicer. Det är lite liv i alla fall.

När det krisar ska man komma ihåg att saker och ting ibland kan förändras till det bättre också. Människor kan ju dö plötsligt, som vi vet. Och ibland kan det vara ens fiender. Och då blir livet bättre. Människor blir sjuka också, vilket är ännu vanligare, och då förskjuts maktbalansen till den sjukes nackdel. Eller man blir gammal, ful och fet. Det är också en nackdel i livet. Då brukar man bli litet mindre kaxig. I dessa avseenden händer det mer under ytan än vad som syns i media.

Det finns en hel del tjejer i västvärlden som på nymfomaners sätt älskar snusk också, men de brukar befinna sig i anonyma metropoler och leva riktiga undergroundliv. Ofta tjänar de sina pengar just på detta sitt sexuella huvudintresse. Men den grejen går inte att göra i småstäder där alla är igenkända. Därför finns inga strippklubbar exempelvis på mindre orter, även om de skulle bli populära. Det blir för pinsamt för tjejerna i vardagslivet. Strippor måste kunna vara anonyma privat, annars fungerar inte deras jobb. Då får de alla killar efter sig. Och spott och spe därtill från avundsjuka kvinnor.

De här ”porrtjejerna” vi möter i media ska ingen veta var de finns, det är liksom grejen. Hela erotikbranschen är en secret culture, som alltså ska vara topphemlig för de oinvigda vanliga människorna. De som arbetar och de som går på bidrag. De här tjejerna kan bara nås via sina modellagenturer, oftast i LA. Och bara agenturerna vet var dessa kvinnor håller till. Det enda vi andra egentligen vet om dem, är att de efter ett tag försvinner från branschen och ersätts av nya yngre förmågor. Förmodligen har de åldrats och räcker inte längre till som de sexiga role models de förväntas vara – ja för snuskgubbarna då. Några andra är väl inte intresserade av dem?

Maktens silverryggar i grå kostymer och de påmålade docksöta unga kvinnorna som lystet svassar i deras närhet. Patriarkatet i ett nötskal. Detta är vårt mediasamhälle. Detta är vårt liv. Det var det här Ibsen ville revoltera emot i pjäsen Ett dockhem från 1879, men egentligen har inget hänt med könsrollerna sedan dess. Inte i medias värld åtminstone. Och nuförtiden är det ju mest genom media vi lever. Kanske kan man annars tala om en ”comeback” för 1800-talets värderingar. Nästan alla som är rika i LA är någon form av mediakändisar.

En åldrad Ursula Andress, en tidig James Bond-skönhet, skulle man nu kunna kalla ”en kraschad SAAB 35 Draken”. I denna värld slutar gudinnekulten oftast så, för att inte säga alltid.