Tänk om vi lever i mikroprocessorhelvetet

Det är något hokus pokus med mikroprocessorer. Något lurt, något ont.
Det känner man om man börjar skärpa sina sinnen.
Det är som om de har någon form av egen intelligens, någon form av eget liv, ungefär som virus. Och dom är märkbart människofientliga.
Taskigt för oss, för nu är de överallt! I nästan varenda teknisk pryl gömmer dom sig, och vart och ett av de små liven har mer kraft än datorn som styrde den första månfärden.
Jag tror inte vi fattar riktigt vad vi gett oss in i.
En ren alienteknologi som har kapat oss rätt av.
Processoreländet började med digitaluren och miniräknarna runt 1975. Alla häpnade över dessa finurliga små ting. Ingen kunde dock drömma om vad som komma skulle. Hur stort det skulle bli. Det blev en lavin.
Men jag tror vi är inne på ett villospår där också, tyvärr.
Man skulle ta en helt analog dag någon gång – om det går?
Den gamla analoga tekniken var pålitligare och betydligt människovänligare. Den höll inte på med en massa trix, utan där var det man själv som bestämde. Analoga grejer kunde man alltid lita på, medan den digitala tekniken har en tendens att göra som den vill och göra en galen. Det är skillnaden.
The creeps have arrived, they´re in our homes.
Man skulle ta och processorsanera sitt hem och bli analogare än trä, bara för att uppleva skillnaden i ett slags modernt ”tillbaka till naturen”. Jag är rädd för att det är något riktigt sjukt med den här nya teknologin, som vi inte ser ännu. Bara anar då och då.
Jag är rädd för att all teknologi går in i våra själar och successivt avhumaniserar oss. Det är det som är den stora faran. Man märker det på kvinnorna som inte är riktigt kloka i dag.
”Det här var ett stolt land en gång, nu är det på deken”, sjunger Lundell.
Och varför har vi då hamnat där?
Det är det jag spekulerar kring och försöker förstå, innan allt exploderar.