Jag såg Bergmans ”Det sjunde inseglet” första gången under gymnasietiden som en analysuppgift i svenskan under en temadag.
På den tiden gav den mig kalla kårar. Inte för att den var så otäck, utan för att den då var så obegriplig. Jag hade inte en aning om hur jag skulle kunna klara analysen av detta blurr och snåriga vansinne.
Det här är en för svår film för 17-åringar, helt klart. Man vet för lite om livet i den åldern.
Bergman var själv 39 när han gjorde den och dessutom ett geni så då förstår man ju.
I natt såg jag om den för första gången sedan dess och nu förstår jag precis vad den går ut på.
Man behöver ha varit med ett tag för att kunna göra det.
Titeln är något missvisande.
Filmen handlar inte så mycket om den sista tiden som att människan alltid har trott att hon lever i de yttersta dagarna. Den handlar om att mänskligheten alltid har haft kniven på strupen och sett mer av Dödens närvaro än av Guds.
Den hånade gycklaren och pajasen Jof (kan syfta på bibelns prövade Job), ett alter ego för Bergman själv, har direktkontakt med Gud och andevärlden via osynlig lina. Ingen tror honom dock utan ser honom som halvt galen. Men det är han och hans familj som klarar livhanken till slut.
Och filmens slutkläm blir väl därför att endast de saliga dårarna går hela ur livet, övriga slukas av Dödens käftar.
Filmen handlar alltså om att den övernaturliga dimensionen är här och nu i våra liv, men att bara ett fåtal ”idiotförklarade” individer klarar att se detta till fullo. Det är dom som är satta att varna och guida mänskligheten, men istället bespottas dom av den gemena hopen.
Dom blir tagna för att vara häxor eller sinnessjuka.
Så har det varit i flera tusen år i Sverige och vi är kvar där än idag, det kan jag garantera.
Vi har en tendens att leva i ett förnekande tillstånd.
På den tiden gav den mig kalla kårar. Inte för att den var så otäck, utan för att den då var så obegriplig. Jag hade inte en aning om hur jag skulle kunna klara analysen av detta blurr och snåriga vansinne.
Det här är en för svår film för 17-åringar, helt klart. Man vet för lite om livet i den åldern.
Bergman var själv 39 när han gjorde den och dessutom ett geni så då förstår man ju.
I natt såg jag om den för första gången sedan dess och nu förstår jag precis vad den går ut på.
Man behöver ha varit med ett tag för att kunna göra det.
Titeln är något missvisande.
Filmen handlar inte så mycket om den sista tiden som att människan alltid har trott att hon lever i de yttersta dagarna. Den handlar om att mänskligheten alltid har haft kniven på strupen och sett mer av Dödens närvaro än av Guds.
Den hånade gycklaren och pajasen Jof (kan syfta på bibelns prövade Job), ett alter ego för Bergman själv, har direktkontakt med Gud och andevärlden via osynlig lina. Ingen tror honom dock utan ser honom som halvt galen. Men det är han och hans familj som klarar livhanken till slut.
Och filmens slutkläm blir väl därför att endast de saliga dårarna går hela ur livet, övriga slukas av Dödens käftar.
Filmen handlar alltså om att den övernaturliga dimensionen är här och nu i våra liv, men att bara ett fåtal ”idiotförklarade” individer klarar att se detta till fullo. Det är dom som är satta att varna och guida mänskligheten, men istället bespottas dom av den gemena hopen.
Dom blir tagna för att vara häxor eller sinnessjuka.
Så har det varit i flera tusen år i Sverige och vi är kvar där än idag, det kan jag garantera.
Vi har en tendens att leva i ett förnekande tillstånd.
Men ingen lurar mäster Bergman!
