Den nya klyschan

I det svenska samhället är det i dag en populär klyscha att hävda att man inte har någonting att dölja. Inte för någon, inte ens sina fiender eller Storebror Staten. Man kan vara helt öppen med allt!
Haha, undrar hur sant det är?
Inte särskilt tror jag. Det är ganska löjligt att hävda det perspektivet i livet.
Jag skulle tvärtom vilja påstå att alla har massor att dölja för alla möjliga intressen i världen om de bara tänkte efter litet.
Alla människor har lik i lasten, men som de kanske inte alla gånger är medvetna om själva. Det brukar vara något de gjort mot någon nångång. Något oförlåtligt som bara väntar på att slå tillbaka, en tickande bomb i deras liv.
Kanske har man klivit över ett lik i karriären eller kärleken. Kanske har man hädat Gud, den Helige Ande eller hånat Djävulen. Kanske rör det sig om sexuella snedsteg. Kanske önskar man någon död i sin omgivning. Kanske har man förrått någon.
Det går att hitta hur mycket som helst i syndaregistret hos folk bara man börjar gräva litet. Riktigt obehagliga saker faktiskt.
Har man varit med ett tag i livet så vet man att det finns många därute som bara väntar på någon form av hämnd, bara väntar på sitt rätta tillfälle.
De flesta har någons onda öga på sig, det tror jag ingen kommer undan. Om man nu inte lyckas med konststycket att bli en perfekt Jesu efterföljare. Men det är väldigt få, om ens någon, som klarar att uppfylla alla dessa krav från ovan.
Och skulle man ändå lyckas med det så kan det finnas skäl att dölja hundraprocentigt rent mjöl i påsen också. För det finns dom som inte tål det heller, det bevisar väl korsfästelsen?
Så hur man än vrider och vänder på det så lönar det sig alltid att vara hemlighetsfull om sina sanningar. Total öppenhet är bullshit. Det funkar inte för någon.
Men ändå är det populärt att hävda motsatsen i dagens Sverige.
Vilka försöker de lura?
Sig själva om att de är rena som snö och inga faror existerar?
Get real!