Jag trivs bäst i slutna landskap i betongen vill jag bo
Helst tolv månader om året så att själen aldrig kan få ro
Jag trivs bäst i slutna landskap där vindarna står still
Där lärkorna kravlar i dyn och inte flyger fast de vill
Där brygger jag mitt lådvin själv och kryddar med bitter malört
Och dricker tills jag spyr av obehag, till rutten sill och möglig vört
Jag trivs bäst i slutna landskap, långt från havet vill jag bo
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Där de som lever i min närhet stänger in och stjäl
Jag trivs bäst när dagen skymmer och allt blir svart igen
När maskiner ryter tätt intill och grannhusen slår sin järnring
Men ändå så långt bort att man ingen känner
Under en tom himmel slås man av hur allting bränner
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Jag trivs bäst i flygplans muller som tystar måsars skri
När de unga tappar sina snäckskal och inte längre hör tystnaden däruti
När det dunkla och det svåra får råda som det vill
När ja är nej, och nej är ja och kärleken tiger still
Då gräver jag en grav av mull, där lägger jag min hund
Och runorna dom gäckar oss likt en sluten mun
Jag trivs bäst långt från havet där jag slipper måsars skrän
onsdag 28 juli 2010
fredag 16 juli 2010
En inställd spelning är också en spelning
”En inställd spelning är också en spelning”, sa Lundell 1988 efter fylleskandalen i Borgholm och i kväll är han tillbaka på brottsplatsen. Det är dags för Lundells sommarturné.
Nu börjar jag fatta vad han egentligen menade med vad han sa då för 22 år sedan. För det är ju när stjärnorna flippar ut som det blir rocknroll på riktigt. Inte när allt går enligt planerna. Publiken vill ha skandaler naturligtvis. Men det där måste man ju förklara för oss bönder i Sverige. Vi fattar inte rockgrejen.
Beatles höll ju på så där också och tokade sig och levererade helgalna svar på journalisternas frågor. The Who brukade slå sönder trumsetet på scen.
Vi har ingen klassisk ”rocker” i Sverige i dag, vi har bara vattenkammade frikyrkliga popmusiker. Endast Lundell har en luddig uppfattning om hur man skapar rubriker och uppståndelse. Men han börjar vara familjeunderhållning han också. Tre generationers familjeunderhållning. För farfar, pappa och barn. Tiden då rock var lika med revolt är väl över för gott. Men det var kul så länge det varade. Jag förstår nu vad de var ute efter.
Lundell i dag som musiker är lika mycket institution som DN och Arne Weise. Har han inga fräscha kort kvar i rock-ärmen? Men trots allt har han genom åren varit vår ende officielle rebell som vågat gå mot strömmen. Och det har han ju tjänat bra på också.
Det här med att ingen fattar rocknroll i Sverige har väl att göra med att vi är bönder innerst inne. För inom jordbruket kan man bara göra saker och ting på ett sätt, annars blir det fel. Inom konsten och kulturen kan man göra på många olika sätt. Det är en frihet som är skrämmande för inskränkta människor.
Nu börjar jag fatta vad han egentligen menade med vad han sa då för 22 år sedan. För det är ju när stjärnorna flippar ut som det blir rocknroll på riktigt. Inte när allt går enligt planerna. Publiken vill ha skandaler naturligtvis. Men det där måste man ju förklara för oss bönder i Sverige. Vi fattar inte rockgrejen.
Beatles höll ju på så där också och tokade sig och levererade helgalna svar på journalisternas frågor. The Who brukade slå sönder trumsetet på scen.
Vi har ingen klassisk ”rocker” i Sverige i dag, vi har bara vattenkammade frikyrkliga popmusiker. Endast Lundell har en luddig uppfattning om hur man skapar rubriker och uppståndelse. Men han börjar vara familjeunderhållning han också. Tre generationers familjeunderhållning. För farfar, pappa och barn. Tiden då rock var lika med revolt är väl över för gott. Men det var kul så länge det varade. Jag förstår nu vad de var ute efter.
Lundell i dag som musiker är lika mycket institution som DN och Arne Weise. Har han inga fräscha kort kvar i rock-ärmen? Men trots allt har han genom åren varit vår ende officielle rebell som vågat gå mot strömmen. Och det har han ju tjänat bra på också.
Det här med att ingen fattar rocknroll i Sverige har väl att göra med att vi är bönder innerst inne. För inom jordbruket kan man bara göra saker och ting på ett sätt, annars blir det fel. Inom konsten och kulturen kan man göra på många olika sätt. Det är en frihet som är skrämmande för inskränkta människor.
torsdag 8 juli 2010
Elitens datjor och herrgårdar
Socialdemokraten och fd statsministern Ingvar Carlsson har lyxigt havsnära sommarställe på Gotland. Socialdemokraten och fd statsministern Göran Persson har egen grandios herrgård i den härliga sörmländska naturen. Kd-ledaren Göran Hägglund har lyxigt havsnära sommarställe på Öland. Finansminister Anders Borg har stor gård utanför Eskilstuna där han kan njuta hejdlöst av sommaren tillsammans med familjen. Bara för att ta några exempel ur politikens underbara värld.
Dom där jävlarna i toppen vet alltså hur man förser sig med livets goda oavsett vilket block dom tillhör. Vi på botten är alltid förlorarna. Dom i toppen är alltid vinnarna. Det spelar ingen roll hur man röstar om man bor i Rosengård, Angered, Bergsjön, Fittja eller Botkyrka, eller liknande områden. Vi som tillhör den skaran kommer aldrig att ha råd med egna gårdar för rekreation eller flotta hus på Gotland eller Öland. Vi sitter fast i betongghettona. Vi får vara glada om vi kan unna oss en glass. Det är sommar för oss.
Nej, politiken är ett larv och Beatrice Ask snackar som vanligt om fler poliser för att hålla de fattiga i schack medan ”kommunisten” Lars Ohly sticker iväg med privatjeten till sin sommarvilla på Hawaii där han ska festa till med kronprinsessan Victoria och hennes lilla prinskorv som är på ett halvårs bröllopsresa på skattebetalarnas bekostnad.
Ingen av partiledarna vill ha rättvisa i Sverige egentligen, det är bara som dom säger för att det låter så bra i folkets öron. Vad dom i själva verket vill är att allt förblir som det är. Att dom fattiga fortsätter att vara fattiga och de rika fortsätter att vara rika.
Men trots allt är det inte orättvisorna här och nu som får sista ordet i livet . Utan det får döden. Den kan ingen köpa sig fri ifrån. Men ingen i toppen vill eller vågar se det som kommer sen. Det som är mycket större än själva livet.
Jag brukar trösta mig med det, att eliten förmodligen kommer att få sin skit då, på andra sidan.
Dom där jävlarna i toppen vet alltså hur man förser sig med livets goda oavsett vilket block dom tillhör. Vi på botten är alltid förlorarna. Dom i toppen är alltid vinnarna. Det spelar ingen roll hur man röstar om man bor i Rosengård, Angered, Bergsjön, Fittja eller Botkyrka, eller liknande områden. Vi som tillhör den skaran kommer aldrig att ha råd med egna gårdar för rekreation eller flotta hus på Gotland eller Öland. Vi sitter fast i betongghettona. Vi får vara glada om vi kan unna oss en glass. Det är sommar för oss.
Nej, politiken är ett larv och Beatrice Ask snackar som vanligt om fler poliser för att hålla de fattiga i schack medan ”kommunisten” Lars Ohly sticker iväg med privatjeten till sin sommarvilla på Hawaii där han ska festa till med kronprinsessan Victoria och hennes lilla prinskorv som är på ett halvårs bröllopsresa på skattebetalarnas bekostnad.
Ingen av partiledarna vill ha rättvisa i Sverige egentligen, det är bara som dom säger för att det låter så bra i folkets öron. Vad dom i själva verket vill är att allt förblir som det är. Att dom fattiga fortsätter att vara fattiga och de rika fortsätter att vara rika.
Men trots allt är det inte orättvisorna här och nu som får sista ordet i livet . Utan det får döden. Den kan ingen köpa sig fri ifrån. Men ingen i toppen vill eller vågar se det som kommer sen. Det som är mycket större än själva livet.
Jag brukar trösta mig med det, att eliten förmodligen kommer att få sin skit då, på andra sidan.
tisdag 6 juli 2010
Smådesperata sommaranteckningar
I´m not there
Stark film om Bob Dylan på SVT i helgen.
”Only fools believe in what they read in newspapers.”
“Säg ingenting som inte motparten begriper” (gäller särskilt för psykiatrin och andra oinvigda som inte fattar någonting av tillvaron)
”Sex kommer jag aldrig att begripa mig på.”
”Gode Gud, varför har du valt just mig till detta? Varför just jag?”
”All musik oavsett genre är djävulens verk.” (Dylan som nyfrälst kristen)
Stark film om Bob Dylan på SVT i helgen.
”Only fools believe in what they read in newspapers.”
“Säg ingenting som inte motparten begriper” (gäller särskilt för psykiatrin och andra oinvigda som inte fattar någonting av tillvaron)
”Sex kommer jag aldrig att begripa mig på.”
”Gode Gud, varför har du valt just mig till detta? Varför just jag?”
”All musik oavsett genre är djävulens verk.” (Dylan som nyfrälst kristen)
Det försvinner nästan en timme på kvällarna härifrån till 1:a augusti. Så det kommer att bli skönare snart för mig. Uthärdligare med kortare dagar.
Försöka fixa en stock snus i morgon. Det behöver jag nu. Solskensdagarna är helt överjävliga.
Priset på en själ tycks vara 14 miljoner kronor. Det är vad alla B-kändisar har när dom dör; Burk-Curt, prinsessan Victoria, Bobby Fischer mfl. Om jag skulle ge allt jag hade för att spara pengar I livet från och med nu, skulle jag också ha 14 miljoner när det är dags att kasta in handduken. Jag hör alltså hemma i 14-millekategorin, pjäsiss som vål folkkäla pjinsesa.
Det finns alltid en mänsklig faktor bakom det onda som sker i samhället. Det är häxorna som förpestar tillvarons alla aspekter. Skit på TV. En börs som alltid går ner. All denna idioti. All denna bögiga fåfänga som kväver oss. Det är häxorna som ligger bakom det här hemska samhället och alla dess avarter. Det är dom som sätter onda ögat på oss. Det är definitivt inte slumpen.
Jag tycker det är dags att ta fram Malleus Maleficarum igen och tända häxbålen och låta dom jävlarna brinna.
Att sluta snacka skit och börja snacka allvar om vad fan som pågår egentligen.
Jag skulle bli en bra häxjägare. Jag vet precis var dom finns i samhället. Var dom jävlarna gömmer sig.
Jag är redo. Jag väntar bara på ett svar. En startsignal så är jag igång. Gode Gud låt det ske igen som skedde på det magnifika 1600-talet. Låt häxjakten starta!
Försöka fixa en stock snus i morgon. Det behöver jag nu. Solskensdagarna är helt överjävliga.
Priset på en själ tycks vara 14 miljoner kronor. Det är vad alla B-kändisar har när dom dör; Burk-Curt, prinsessan Victoria, Bobby Fischer mfl. Om jag skulle ge allt jag hade för att spara pengar I livet från och med nu, skulle jag också ha 14 miljoner när det är dags att kasta in handduken. Jag hör alltså hemma i 14-millekategorin, pjäsiss som vål folkkäla pjinsesa.
Det finns alltid en mänsklig faktor bakom det onda som sker i samhället. Det är häxorna som förpestar tillvarons alla aspekter. Skit på TV. En börs som alltid går ner. All denna idioti. All denna bögiga fåfänga som kväver oss. Det är häxorna som ligger bakom det här hemska samhället och alla dess avarter. Det är dom som sätter onda ögat på oss. Det är definitivt inte slumpen.
Jag tycker det är dags att ta fram Malleus Maleficarum igen och tända häxbålen och låta dom jävlarna brinna.
Att sluta snacka skit och börja snacka allvar om vad fan som pågår egentligen.
Jag skulle bli en bra häxjägare. Jag vet precis var dom finns i samhället. Var dom jävlarna gömmer sig.
Jag är redo. Jag väntar bara på ett svar. En startsignal så är jag igång. Gode Gud låt det ske igen som skedde på det magnifika 1600-talet. Låt häxjakten starta!
söndag 13 juni 2010
En orgie i meningslöshet
Turen har nu kommit till sommarens andra Nobelpristagare. Jag läser Günther Grass Lokalbedövad från 1969.
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…
måndag 7 juni 2010
87, 87, var är du nu?
Det här med att marknaden är så tjurig just nu, jag tror inte det har med statsfinanserna att göra som dom säger, utan att folk har strypt sin privatkonsumtion och börjat spara. När konsumenter över hela världen plötsligt säger nej till all lyx, då tvärnitar ekonomin. Och då blir Mr Market sur och sänker börserna.
Där har vi det tror jag, folk snålar utav bara fan just nu och försöker fixa sig säkerhetsbuffertar. Marknaden i sin tur vill att vi ska shoppa loss varje dag och köpa nya prylar hela tiden. Ha en jädra sprätt på våra pengar och låta kulorna rulla utan kontroll. Då går börsen som bäst. Då är Mr Market nöjd med oss. Då mår han jättebra.
Nu när det börjar gå veckor mellan de sparsamma små inköpen, då är det klart att marknaden blir skittjurig på oss. Då vill den inte släppa till något på aktiekurserna. Då går Mr Market in i en pessimistisk syn på företagens vinster. Så blir det ju naturligtvis.
Men när folk festar varje dag, då går börsen som bäst. Som på 80-talet, runt 86, 87, 88. Då var det fest varje dag. Det var kokain och champagne ur damskor. Man knallade in på banken och lånade miljoner till aktier utan säkerhet. Det var en ekonomisk yra utan motstycke. Och det är när samhället går in i såna faser som börsen rusar och bubblor skapas. Sen kommer alltid en baksmälla och en krasch när partyt är över och nån måste betala och göra rätt för sig. Då brukar staten och skattebetalarna kallas in för akuthjälp till den kollapsade överklassen. Så här håller samhället och börsen på. Från fest till förtvivlan utan några mellanlägen.
Börsen är som en missbrukare som håller humöret uppe med hjälp av droger. Då lägger man också grunden för en senare krasch. Och det är det vi ser exempel på hela tiden. Börsen är bara en spegel av samhället och vad som där pågår. Kanske kan man säga att hela samhällsekonomin hålls uppe genom olika droger. Och det är där dom vill ha oss. Då funkar deras system allra bäst. Men det funkar inte i längden för individen.
Ulf Lundell var ju med i hetluften då under de verkligt goda åren under 80-talet. Och han var även med om den stora kraschen både ekonomiskt och privat med alkoholism och sinande tillgångar. Han har väl egentligen inte hämtat sig än efter 20 år. Han sörjer fortfarande dom där glamorösa åren innerst inne.
Ärligt talat tror jag inte Sverige som helhet har hämtat sig än sedan 87. Det var riktigt otäcka krafter igång då. Eliten i Stockholm festade på arbetarnas bekostnad och sänkte hela Sverige ner i avgrunden med sin dekadens. Jag tror inte vi är på fötter än efter de där åren. Inte Ulf Lundell heller för den delen.
Det hände något då, 1987, nånting riktigt otäckt och hemskt med mentaliteten hos folk. Och vi ser återverkningar än i dag. Vi kravlar fortfarande i dyn bakfulla efter jättepartyt för tjugo år sedan och fattar ingenting av vad som egentligen hände.
Det var då eliten mådde som bäst. Sedan mådde dom sämst.
Hur beroende hela samhällsekonomin är av konsumenternas humör beskriver Peter Rawet i den läsvärda artikeln Amerikanisering av svensk ekonomi på SVT.se.
Där har vi det tror jag, folk snålar utav bara fan just nu och försöker fixa sig säkerhetsbuffertar. Marknaden i sin tur vill att vi ska shoppa loss varje dag och köpa nya prylar hela tiden. Ha en jädra sprätt på våra pengar och låta kulorna rulla utan kontroll. Då går börsen som bäst. Då är Mr Market nöjd med oss. Då mår han jättebra.
Nu när det börjar gå veckor mellan de sparsamma små inköpen, då är det klart att marknaden blir skittjurig på oss. Då vill den inte släppa till något på aktiekurserna. Då går Mr Market in i en pessimistisk syn på företagens vinster. Så blir det ju naturligtvis.
Men när folk festar varje dag, då går börsen som bäst. Som på 80-talet, runt 86, 87, 88. Då var det fest varje dag. Det var kokain och champagne ur damskor. Man knallade in på banken och lånade miljoner till aktier utan säkerhet. Det var en ekonomisk yra utan motstycke. Och det är när samhället går in i såna faser som börsen rusar och bubblor skapas. Sen kommer alltid en baksmälla och en krasch när partyt är över och nån måste betala och göra rätt för sig. Då brukar staten och skattebetalarna kallas in för akuthjälp till den kollapsade överklassen. Så här håller samhället och börsen på. Från fest till förtvivlan utan några mellanlägen.
Börsen är som en missbrukare som håller humöret uppe med hjälp av droger. Då lägger man också grunden för en senare krasch. Och det är det vi ser exempel på hela tiden. Börsen är bara en spegel av samhället och vad som där pågår. Kanske kan man säga att hela samhällsekonomin hålls uppe genom olika droger. Och det är där dom vill ha oss. Då funkar deras system allra bäst. Men det funkar inte i längden för individen.
Ulf Lundell var ju med i hetluften då under de verkligt goda åren under 80-talet. Och han var även med om den stora kraschen både ekonomiskt och privat med alkoholism och sinande tillgångar. Han har väl egentligen inte hämtat sig än efter 20 år. Han sörjer fortfarande dom där glamorösa åren innerst inne.
Ärligt talat tror jag inte Sverige som helhet har hämtat sig än sedan 87. Det var riktigt otäcka krafter igång då. Eliten i Stockholm festade på arbetarnas bekostnad och sänkte hela Sverige ner i avgrunden med sin dekadens. Jag tror inte vi är på fötter än efter de där åren. Inte Ulf Lundell heller för den delen.
Det hände något då, 1987, nånting riktigt otäckt och hemskt med mentaliteten hos folk. Och vi ser återverkningar än i dag. Vi kravlar fortfarande i dyn bakfulla efter jättepartyt för tjugo år sedan och fattar ingenting av vad som egentligen hände.
Det var då eliten mådde som bäst. Sedan mådde dom sämst.
Hur beroende hela samhällsekonomin är av konsumenternas humör beskriver Peter Rawet i den läsvärda artikeln Amerikanisering av svensk ekonomi på SVT.se.
lördag 5 juni 2010
Judisk pessimism
Jag har bestämt mig för att i sommar läsa en drös gamla Nobelpristagare som bara står och samlar damm i bokhyllorna. Jag börjar med Isaac Bashevis Singer (1902-1991) och hans Jacobys hus.
Det här är en bok som många kulturintresserade läste på 1980-talet. I dag säljs den för några kronor på loppisarna. Men Singers böcker står sig än. De är tidlösa. Och det intressanta är vad han vill säga oss om livet, grundbudskapet. För det här är en sann judisk intellektuell. En som tänkt till lite. Och jag måste säga att Jacobys hus är en kanonbok. Den utspelar sig bland den judiska populationen i trakterna kring Warszawa under andra hälften av 1800-talet, strax efter den polska revolutionen. Ni vet den där tiden när utvecklingen fullkomligen exploderar runt om i Europa. Judarnas nästan medeltida levnadsvanor konfronteras mot de nya framstegen, och det medför givetvis stor förvirring. Utvecklingen bidrar till att man börjar tappa tron på Gud och religionens sanningar. Det är berättelsens röda tråd.
Grundtonen i Jacobys hus är klassisk judisk pessimism. Det är jorden som förbannad jämmerdal där alla drabbas av hårda slag och motgångar. Det ligger sordin över varje människoöde i denna bok.Spriten är fördömd, pengarna är fördömda och kvinnorna är fördömda och ger bara bekymmer. Ja, allt är som fördömt i denna muralmålning. Inte undra på att judarna ännu väntar på sin Messias. Det är föga förvånande när man tar del av allt detta elände på 400 mycket tunga sidor. Du blir inte glad av den här boken, men du blir bra mycket klokare på livet.
De som verkar må bäst i 1800-talets Polen är de spränglärda rabbinerna som oavbrutet studerar Talmud och Toran. De som av fruktan för Gud knappt ens vågar beskåda naturens skönhet. De som dagligen brottas med sina tvivel och sina själar och hela tiden söker mer kunskap om livet och Gud, de klarar sig bäst i helvetet. Det är inte partymänniskorna som drar längsta strået i den här skildringen. Nej, alla som lever i och för världen blir dragna vid näsan.
Persongalleriet i Jacobys hus är väl på en 200 människor. Det betyder att en ny individ förs in i handlingen på varannan sida. Och alla är beskrivna med samma stora mänskliga värme och respekt. Jag kommer att tänka på att det här är ganska långt ifrån Lundells sätt att skriva, som bara fixerar sig vid de egna känslorna inför världen, så kallad introspektion.
Introspektion är i och för sig något fint och ofta mycket berikande för läsaren, men det kräver lite mer av en författare att måla ett helt förflutenhetens landskap. Inte många klarar av det. Så det är inte för inte Singer har kallats en ny Tolstoj eller en ny Dostojevskij. En värdig Nobelpristagare kort sagt.
lördag 29 maj 2010
Sanningen om Waterloo
Tros-satsen känner de flesta till här i Sverige. Det är den svenska kyrkan är byggd på sedan urminnes tid.
Men inte alla känner till sanningen om Abbas Waterloo som vann Eurovision Song Contest 1974.
The loo på engelska betyder dasset. Water-loo skulle alltså bli vattendasset eller WC:n.
Och det är ju så att toan blir de flestas öde här i livet precis som de sjunger, och det var väl därför låten blev så otroligt populär. Hela världen kunde känna igen sig i den mycket enkla symboliken. Ja man kan väl säga att hela tävlingen befinner sig på just - dassnivå. Det gällde i Brighton 1974 och det gäller även i dag i Oslo 2010. Men den som inte älskar dasset älskar inte livet, har det sagts.
Så mycket nöje i kväll!
torsdag 27 maj 2010
Torskkroken
Nu är VM-loggan tillbaka på Carlsbergburkarna som alltid inför VM.
World Cup
2010
South Africa.
Fotboll och bärs, snacka om grabbigt. Kan det bli värre?
De aningslösas jul, grabbarnas jul men tyvärr också alla kvinnors blues.
För mig betyder det något annat än jul igen.
Det här är en torskgrej, en torskkrok för alla lurade stackars jävlar därute. Det här är infantilitet i kvadrat. Alla, till och med 100-åringarna, sugs in i samma svarta hål och alla blir fem år igen. Det är en magisk formel för att göra små lallande barn av bekymrade vuxna män.
Man gör sig till en skrikande pöbel precis som under gladiatorspelen i Rom eller massmötena i Nazityskland. Individen blir bara en lort i massan som får glömma sig själv och sina egna problem under några veckor. Hela tillställningen med stenrika, frustande Belgian Bleu-tjurar är en bluff. Det är en totalt anti-intellektuell show. Egentligen är det spelarna mot publiken, inte spelarna mot varandra som vi tror. De här satans broilerkillarna har alla allt att vinna på turneringen. Vi i publiken har allt att förlora på att delta i spektaklet.
Men visst är det snyggt gjort. Visst blir man sugen på att dras med. Men jag vet att man tjänar på att ställa sig vid sidan av.
En gång i tiden trodde idrotts-Sverige på Mats Wilander och Stefan Edberg. Nu ska vi tro på det här. Låt oss inte bli blåsta ännu en gång.
Johan Rylander i GP är inne på litet liknande tankar i sin aktuella TV-krönika.
fredag 14 maj 2010
Två placeringsvägar
Det finns i huvudsak två placeringsvägar för det långsiktiga sparandet. En offensiv och en defensiv väg.
Börsen är den offensiva placeringsvägen och den är beroende av positiva energier. För att börsen ska gå bra krävs en klarblå himmel utan störningar.
Obligationer och guld däremot går igång på negativa energier. Och när himlen är kolsvart och undergången känns nära, går de defensiva placeringarna alldeles utmärkt bra. I förra veckan när OMX-indexet föll tillbaka med 10 procent ökade guldet exakt lika mycket i värde. Så ser sambandet ut.
Fastighetsfonder brukar man säga är något mittemellan aktier och obligationer i sitt beteende på marknaden. Fastighetsfonder är en mycket bra defensiv placering över tid. De ger ungefär dubbelt så stor avkastning som obligationer ger.
Som jag tidigare påpekat har vi haft en mörk samhällstrend de senaste 20 åren. Det har varit ett rent helvete för de flesta. Alltså borde den försiktiga strategin ha lönat sig om mina antaganden är riktiga.
Och så här ser det ut:
Nordea Sverigefond har gett patetiska 1,7 % värdeökning den senaste tioårsperioden, medan bombsäkra SEB obligationsfond har gett hyggliga 60 %.
BlackRock World Gold Fund har det senaste decenniet gett ett plus på fantastiska 767 % och SEB Fastighetsfond har ökat med acceptabla 131 %.
SEB Europafond har minskat med 9 % på tio år. Nordamerikafonderna och Japanfonderna har minskat med ungefär 50 %, dvs till halva sitt ursprungliga värde. Det är ju skandalöst dåligt. Rena skojeriet faktiskt.
Det här visar att vi har haft en tuff helvetesperiod bakom oss. Det är då världens börser backar medan den försiktiga strategin fungerar perfekt.
Frågan är hur de närmaste tio åren kommer att bli. Svarta eller vita? Himmel eller helvete? Det måste man ha ett hum om innan man satsar sina pengar, annars kan kapitalmarknaden bli som att kasta pengarna i sjön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
