Jag har bestämt mig för att i sommar läsa en drös gamla Nobelpristagare som bara står och samlar damm i bokhyllorna. Jag börjar med Isaac Bashevis Singer (1902-1991) och hans Jacobys hus.
Det här är en bok som många kulturintresserade läste på 1980-talet. I dag säljs den för några kronor på loppisarna. Men Singers böcker står sig än. De är tidlösa. Och det intressanta är vad han vill säga oss om livet, grundbudskapet. För det här är en sann judisk intellektuell. En som tänkt till lite. Och jag måste säga att Jacobys hus är en kanonbok. Den utspelar sig bland den judiska populationen i trakterna kring Warszawa under andra hälften av 1800-talet, strax efter den polska revolutionen. Ni vet den där tiden när utvecklingen fullkomligen exploderar runt om i Europa. Judarnas nästan medeltida levnadsvanor konfronteras mot de nya framstegen, och det medför givetvis stor förvirring. Utvecklingen bidrar till att man börjar tappa tron på Gud och religionens sanningar. Det är berättelsens röda tråd.
Grundtonen i Jacobys hus är klassisk judisk pessimism. Det är jorden som förbannad jämmerdal där alla drabbas av hårda slag och motgångar. Det ligger sordin över varje människoöde i denna bok.Spriten är fördömd, pengarna är fördömda och kvinnorna är fördömda och ger bara bekymmer. Ja, allt är som fördömt i denna muralmålning. Inte undra på att judarna ännu väntar på sin Messias. Det är föga förvånande när man tar del av allt detta elände på 400 mycket tunga sidor. Du blir inte glad av den här boken, men du blir bra mycket klokare på livet.
De som verkar må bäst i 1800-talets Polen är de spränglärda rabbinerna som oavbrutet studerar Talmud och Toran. De som av fruktan för Gud knappt ens vågar beskåda naturens skönhet. De som dagligen brottas med sina tvivel och sina själar och hela tiden söker mer kunskap om livet och Gud, de klarar sig bäst i helvetet. Det är inte partymänniskorna som drar längsta strået i den här skildringen. Nej, alla som lever i och för världen blir dragna vid näsan.
Persongalleriet i Jacobys hus är väl på en 200 människor. Det betyder att en ny individ förs in i handlingen på varannan sida. Och alla är beskrivna med samma stora mänskliga värme och respekt. Jag kommer att tänka på att det här är ganska långt ifrån Lundells sätt att skriva, som bara fixerar sig vid de egna känslorna inför världen, så kallad introspektion.
Introspektion är i och för sig något fint och ofta mycket berikande för läsaren, men det kräver lite mer av en författare att måla ett helt förflutenhetens landskap. Inte många klarar av det. Så det är inte för inte Singer har kallats en ny Tolstoj eller en ny Dostojevskij. En värdig Nobelpristagare kort sagt.
