87, 87, var är du nu?

Det här med att marknaden är så tjurig just nu, jag tror inte det har med statsfinanserna att göra som dom säger, utan att folk har strypt sin privatkonsumtion och börjat spara. När konsumenter över hela världen plötsligt säger nej till all lyx, då tvärnitar ekonomin. Och då blir Mr Market sur och sänker börserna.
Där har vi det tror jag, folk snålar utav bara fan just nu och försöker fixa sig säkerhetsbuffertar. Marknaden i sin tur vill att vi ska shoppa loss varje dag och köpa nya prylar hela tiden. Ha en jädra sprätt på våra pengar och låta kulorna rulla utan kontroll. Då går börsen som bäst. Då är Mr Market nöjd med oss. Då mår han jättebra.
Nu när det börjar gå veckor mellan de sparsamma små inköpen, då är det klart att marknaden blir skittjurig på oss. Då vill den inte släppa till något på aktiekurserna. Då går Mr Market in i en pessimistisk syn på företagens vinster. Så blir det ju naturligtvis.
Men när folk festar varje dag, då går börsen som bäst. Som på 80-talet, runt 86, 87, 88. Då var det fest varje dag. Det var kokain och champagne ur damskor. Man knallade in på banken och lånade miljoner till aktier utan säkerhet. Det var en ekonomisk yra utan motstycke. Och det är när samhället går in i såna faser som börsen rusar och bubblor skapas. Sen kommer alltid en baksmälla och en krasch när partyt är över och nån måste betala och göra rätt för sig. Då brukar staten och skattebetalarna kallas in för akuthjälp till den kollapsade överklassen. Så här håller samhället och börsen på. Från fest till förtvivlan utan några mellanlägen.
Börsen är som en missbrukare som håller humöret uppe med hjälp av droger. Då lägger man också grunden för en senare krasch. Och det är det vi ser exempel på hela tiden. Börsen är bara en spegel av samhället och vad som där pågår. Kanske kan man säga att hela samhällsekonomin hålls uppe genom olika droger. Och det är där dom vill ha oss. Då funkar deras system allra bäst. Men det funkar inte i längden för individen.
Ulf Lundell var ju med i hetluften då under de verkligt goda åren under 80-talet. Och han var även med om den stora kraschen både ekonomiskt och privat med alkoholism och sinande tillgångar. Han har väl egentligen inte hämtat sig än efter 20 år. Han sörjer fortfarande dom där glamorösa åren innerst inne.
Ärligt talat tror jag inte Sverige som helhet har hämtat sig än sedan 87. Det var riktigt otäcka krafter igång då. Eliten i Stockholm festade på arbetarnas bekostnad och sänkte hela Sverige ner i avgrunden med sin dekadens. Jag tror inte vi är på fötter än efter de där åren. Inte Ulf Lundell heller för den delen.
Det hände något då, 1987, nånting riktigt otäckt och hemskt med mentaliteten hos folk. Och vi ser återverkningar än i dag. Vi kravlar fortfarande i dyn bakfulla efter jättepartyt för tjugo år sedan och fattar ingenting av vad som egentligen hände.
Det var då eliten mådde som bäst. Sedan mådde dom sämst.

Hur beroende hela samhällsekonomin är av konsumenternas humör beskriver Peter Rawet i den läsvärda artikeln Amerikanisering av svensk ekonomi på SVT.se.