Slutna landskap

Jag trivs bäst i slutna landskap i betongen vill jag bo
Helst tolv månader om året så att själen aldrig kan få ro
Jag trivs bäst i slutna landskap där vindarna står still
Där lärkorna kravlar i dyn och inte flyger fast de vill
Där brygger jag mitt lådvin själv och kryddar med bitter malört
Och dricker tills jag spyr av obehag, till rutten sill och möglig vört
Jag trivs bäst i slutna landskap, långt från havet vill jag bo
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Där de som lever i min närhet stänger in och stjäl
Jag trivs bäst när dagen skymmer och allt blir svart igen
När maskiner ryter tätt intill och grannhusen slår sin järnring
Men ändå så långt bort att man ingen känner
Under en tom himmel slås man av hur allting bränner
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Jag trivs bäst i flygplans muller som tystar måsars skri
När de unga tappar sina snäckskal och inte längre hör tystnaden däruti
När det dunkla och det svåra får råda som det vill
När ja är nej, och nej är ja och kärleken tiger still
Då gräver jag en grav av mull, där lägger jag min hund
Och runorna dom gäckar oss likt en sluten mun
Jag trivs bäst långt från havet där jag slipper måsars skrän