 |
| En trött 50-plussare funderar. |
Han vaknar till en ny dag. Inga nyheter. Inget på tv. Inget
att göra i stan. Och ingen vill diskutera problemet i media. Allt är bra som
det är, tycks de mena. Det är bara att stänga av skiten och gå och lägga sig igen
.
Som vädret är kan det inte vara kul för någon, resonerar han. Snart är det
lunch. Framåt kvällen kanske det blir någon enstaka nyhet. Om inte, så var den dagen
bortkastad också. Själva straffet tycks vara att vara född. Det är där
problemet ligger i ett land där allt handlar om stat, kommun och regioner. Allt
annat liv har slocknat ned. Tivolit har för närvarande stängt.
Poeten
Sundell får fina recensioner i dag. Det är väl bra att han hyllas medan han
lever. Vi ska väl inte bara hylla de döda, tänker Bedlander, där han ligger
i sängen och scrollar på mobilen, med en tandpetare mellan tänderna. En annan berömd
poet har åkt dit för försök till sexköp. Han erkänner direkt och får ett
strafföreläggande och böter. Hans namn offentliggörs inte i riksmedia, men på
Flashback går debatten het direkt om vilket PK-hjon detta kan tänkas vara.
Misstankarna riktar sig snabbt mot Mark Pilo, som har synts mycket i officiell
media de senaste åren.
Om ett par dagar har ryktet nått Stoppa Pressarna, då
får vi se, mumlar Bedlander förstrött.
I dag blir det färsk tortellini
med gorgonzolasås, strimlad bacon och en kall folköl till. Ris och potatis har
inte en chans, suckar Bedlander. Han surfar vidare till Ekstra Bladet och
möts där av rubriken KULTSPILLER ER DØD – BLEV 54 ÅR. Det handlar om den
irländska landslagsspelaren i fotboll, Alan McLoughlin, som gått bort i cancer.
Men
54 är ju jag också, utbrister Bedlander. Även om han innerst inne vill kila
vidare, börjar han ofrivilligt känna sig på kroppen efter knölar som kan vara
cancer. Han hittar en mystisk stenhård upphöjning på ena låret.
Herregud! Vafan
är det här för bula, undrar Bedlander kallsvettigt. Han känner dödsångesten
komma smygande. Han försöker slappna av, men ångesten börjar successivt närma
sig panik.
Jag vill egentligen inte dö, snyftar Bedlander med en
kudde på huvudet. Han förmår att resa sig och gå och hämta en öl i kylskåpet.
Den slinker ned på fem minuter. Och så följer ytterligare två snabba. Nu är
hoppet tillbaka.
Kanske är knölen något annat än cancer? Något godartat. Jag
måste tänka positivt, detta är ofarligt, intalar sig Bedlander. Den
tilltufsade gamle gamängen går ut i köket och fixar sig lite tortellini. Han
sätter sig till bords och äter. Han funderar.
Det konstiga är egentligen inte
om premiärminister Karlsson blir skjuten, det konstiga är om han inte blir
skjuten, mumlar Bedlander mellan tuggorna. Han tar sig en klunk öl och äter
vidare.
Jag menar att smockan hänger i luften överallt nu, och det är därför
det är så obehagligt att överhuvudtaget gå till affären, resonerar han. ESA
söker astronauter och hitfabrikerna söker kompositörer.
Man kanske skulle
byta karriär? Bedlander reser sig och tar en titt ut genom fönstret. På
taket mittemot sitter tre stora måsar blickstilla och stirrar på honom.
Bedlander ryggar tillbaka och går in i vardagsrummet och sätter på tv:n. Efter
en halvtimmes zappande mellan alla 79 kanaler, stora kanalpaketet, känns det
som han har hela Monty Pythons Flying Circus i huvudet. Uppgiven stänger
Bedlander av och retirerar till sängen igen, där han lägger sig med mobilen vid
sin sida.
Hur var det nu igen? Jo, jag hade cancer. Just det. Nu är
Bedlander så irriterad, att han slänger ur sig:
Alla ska vi ändå dö!,
och så blundar han och biter ihop. Funderingarna går kring den lilla hemstaden
han befinner sig i.
Om jag snart ska dö så missar jag ju inte så mycket, för
här finns ju inget, försöker han lugna sig.
Ingen här dricker, och man har inte
roligt utan sprit. Det här är rena ökenstaden. Kanske vore skönt att få vila
i frid? Bedlander vältrar sig över på sidan och rapar upp lite tortellini. Han
suckar tungt.
I kväll är det nog
bäst att påbörja ett testamente. Tack Sundell för allt.
