 |
| Den klassiska evighetssymbolen. |
Enligt Lukasevangeliet i Bibelns Nya Testamente, går det
inte att bli frälst efter döden. Bibeln tror inte på reinkarnation. Vi har ett
enda jordeliv, därefter går vi till en evighet i himlen, eller en evighet i
helvetet. Men i Sverige begriper väl inte många dessa resonemang. Man vill ha
det till att tillvaron är normal till sin natur. Jag brukar kalla svenskarnas
verklighetssyn för den totala lögnen. I Sverige brukar vi inte prata om
evigheten, men jag har hört en del utlänningar göra det inom popen, t.ex. KLF i
låten 3 A.M. Eternal, Guru Josh i låten Infinity och Heaven 17 i Maybe Forever.
Tron på odödlighet och evigt liv i nåd eller fördömelse, var
som störst i Sverige under medeltiden, men avtog i takt med den ökande sekulariseringen.
För dagens människor är tanken på evigheten mycket skrämmande, rentav förfärlig.
Därför undviker man ämnet konsekvent i t.ex. media. Apeirofobi är den vetenskapliga benämningen på starka ångestkänslor inför oändligheten eller evigheten. Människor som upplever sig i farozonen för detta syndrom försöker vanligen leva så förutsägbara liv som möjligt. De brukar också vilja ha strikt ordning och reda omkring sig.
Det finns också människor som har det rakt motsatta syndromet. Artisten Tomas Di Leva säger att målet är att spränga alla gränser för att frigöra sig. Den amerikanska rockikonen Iggy Pop går så långt som att säga att man genom konsten ska jobba sig bortom själva solsystemet, ut i kosmos.
Filosofen Søren Kierkegaard skriver så här: Evigheten har
inte minsta förståelse för pengar, och inte heller kan den som tror på pengar
föreställa sig att det skulle kunna finnas en evighet.
Indisk syn på evigheten avviker från den kristna. Indierna tror
på samsara, själarnas eviga kretslopp, där till slut alla människor kommer att bli
frälsta, även om det förmodligen kommer att ta miljarder år. Där kom en solstråle
på väggen. Ingen känna livet i grunden, har TM-gurun Maharishi Mahesh Yogi en gång
sagt.
Enligt fornegyptisk religion kom den döde till De två sanningarnas
sal. Först skulle hans hjärta vägas mot sanningens och rättvisans fjäder. Om hjärtat vägde lättare än fjädern fick han fortsätta. Då ställdes den döde inför de två avgörande
frågorna: Har du bidragit med någon glädje i livet? Och sedan: Har du känt någon
glädje i livet? Klarade man dessa tester förde guden Horus den avlidne till Osisris dödsrike.
Klarade man inte proven blev man uppäten av krokodildemonen Ammut.
Thanatofobi är ett finare ord för dödsångest. Det är en morbid
eller varaktig rädsla för sin egen död, eller för sitt pågående eller framtida döende.
Rädsla i sig är ett lidande
som ger förväntan om ondska, har psykoanalysens fader Sigmund Freud sagt.
I Brott och straff skriver Fjodor Dostojevskij så här: Vi tänker alltid på evigheten som något oerhört
som inte kan förstås. Men varför måste det nödvändigtvis vara så? Tänk om det istället
handlar om ett litet rum, ett badhus i en småstad, sjaskighet och spindlar i vartenda
hörn. Och det är liksom det hela. Jag kan inte släppa den tanken.
Poeten Kahlil Gibran skriver i boken Profeten: Skönhet är evigheten som tittar på sig själv
i en spegel.
Men vi vet att även vackra kvinnor åldras och förgräms.
Ja, spindlar i vartenda hörn på denna planet.
