Ett flagellanttåg av förlorare

Hur många människor i dagens Sverige känner sig lyckade, förverkligade och som livets egna smashhitar?
Och hur många i en vanlig småstad, en liten janteby?
Jag tror det är väldigt få. Inte ens ”geniet” Lundell är nöjd med sig själv, sitt verk och sitt liv. Och just självmissnöjet och mindervärdeskomplexet tror jag är väldigt vanliga känslor, för det finns alltid någon som är bättre att vara avundsjuk på. Vår ständiga självförnedring och vårt eviga livskomplex speglas väl rätt bra i medias oupphörliga dräglande över stjärnor och miljardärer. Vi är som ett flagellanttåg av losers som älskar att varje dag strö mer salt i våra egna inre sår och piska oss med framgångssagor. Eller vi tvingas göra det via medias pundiga attityd. Många gånger är det ju vrak de höjer till skyarna, men det erkänner de först fem år senare när tågen redan har gått ifrån oss.
Hur ska vi då bli lyckliga under dessa svåra förhållanden? Livsmagin går inte att pressa fram, den kommer bara då och då när bränsleman behagar öppna kranarna. Övrig tid får vi rulla tummarna, direkt eller indirekt. Nu går vi ju in i den mörka hösten när bara reklamskyltarna lyser på oss. De riktiga torskarna går igång på det också.
Och det är ju så detta eländiga jordeliv är; mycket talar för att vi är vilseledda allesammans.