En kvinna grep sitt långa svarta hår och sträckte det och gned fram viskande musik ur strängarna
och i det violetta ljuset pep fladdermöss med barnansikten, flaxade och kröp utför en svartnad vägg med huvut före
och ner ur luften hängde torn klämtande minnesklockor vilka mätte tiden
och sång av röster ur cisterner tomma och ur torra brunnar.
Efter rött fackelsken på svettiga drag efter den frusna tystnaden i örtagårdarna. Och efter dödskamp ibland klipporna allt skrik all gråt. Fängelse och palats och genljud av våråska över berg. Långt bort är han som levde död, och vi som levde håller på att dö med lite tålamod.
Brustet är flodens tält: de sista lövens fingrar griper och sjunker i den våta banken. Vinden strövar genom det bruna landet, ohörd. Nymferna är borta. Sweet Thames, run softly, till I end my song. Nu vaggar floden inga tombuteljer, smörgåspapper, silkesnäsdukar, pappkartonger, cigarrettstumpar och andra vittnesbörd om sommarnätter. Nymferna är borta. Likaså deras vänner, dagdrivarna, söner till citydirektörer; borta, utan att lämna sin adress. Vid Genevesjöns vatten, där satt jag och grät...Sweet Thames, run softly till I end my song, rinn sakta, vackra Thames, min visa blir ej högljudd eller lång. Men bakom ryggen hör jag i den kalla blåstens vin skrammel av knotor och ett kluckande förvridet grin.
(1922/2009)
