It takes a fool to remain sane

Varje gång man tror att man har grepp om skiten ändrar gudarna spelreglerna. Det är därför allt känns så vansinnigt. Det är därför man tappar kontrollen.
Livet är hela tiden på väg någon annanstans och det är svårt att hitta ett koncept som fungerar varje dag.
Man tvingas improvisera och kompromissa med sina ideal. Perfektionen lyser med sin frånvaro.
”There is nothing pure in this world”, som Billy Idol sjunger.
Och är det inte gudarna som ändrar spelreglerna så är det någon i regeringen, någon byråkrat eller kapitalist.
Vi slavar tycks alltid sväva i ovissheten. Alltid i osäkerhet.
Och vi vet inte ens vad som väntar nästa dag i våra liv.

Föreställ er en fotbollsmatch som spelas under premisserna att domaren utifrån matchutvecklingen tillåts ändra reglerna efter eget tycke och smak.
Hur sinnessjukt skulle inte det bli?
Och det är tyvärr så livet fungerar.
It takes a fool to remain sane – helt klart är det så.
Jag litar inte på någon längre, inte ens gudarna.
Eller som Lundell frågar sig i ”Värmen”;
”Är Gud verkligen god?”
Det är en i högsta grad berättigad fråga.
Personligen vet jag att han eller dom finns, men jag begriper dom inte.
Inte för allt i världen.
Man kan tro det ibland, men så skruvas tillvaron till ytterligare ett snäpp och man känner sig lika förvirrad igen.
Oavsett om gudarna är goda eller inte så står det väl tämligen klart att dom i varje fall inte tänker som vi människor.
Det är nog snarast så att vi befinner oss på en uppfostringsanstalt och här har vi en hel del hemläxor att lära oss.
Gudarna har ju på många sätt varit vänliga mot Lundell – han är säkert god för 50 miljoner kronor idag.
Ändå mår han som en skit.
Är inte det lite…ehh ironiskt?

"Money in the bank but under pressure", skulle man kunna säga.
Det kanske är så att om inte alla vinner i livet så vinner ingen?
Enigmat kan vara att om vi inte ser till de svagaste i samhället och världen så drar dom med oss i fallet.
Det skulle kunna vara så, en möjlig förklaring till varför lyckan är så svårfångad i denna värld.
Vi är alla löv på samma träd. Alla delaktiga i det som sker.
Och då skulle stora orättvisor kunna bli allas fall.
Det vi i västvärlden prioriterar är väl lyxen?

Den har vi råd att unna oss, men många miljarder

människor kan inte det. Därför blir vår livsstil tom och ihålig.
Vi lyxar – andra kämpar för ren överlevnad på en dollar om dagen. Det måste skära sig någonstans. Jag skulle tro det, eftersom vi nu är löv på samma träd.
Och det är väl också anledningen till att det överklassen kallar "det goda livet" inte fungerar i längden utan i sig självt är blott en hägring, en illusion, en bluff.
Vår livsstil i väst är en flyktig livsstil.
Allt kommer och går.
Därför är allt ingenting som en buddhist skulle säga.
Många har svårt att se ”livet som illusion”.
Men i själva verket lever vi mitt i den förgängliga illusionen hela tiden.
Det är därför den är så svår att ”se”.
Och då är det klart att vi blir besvikna i slutändan.
Buddha kanske inte hade så fel när han 600 fKr slog fast att livet i sig självt var ett lidande?
Jesus sa väl egentligen samma sak i andra ord.
Det kanske är den sanningen vi hela tiden försöker fly ifrån?
Det finns miljonärer som håller sig konstant berusade hela livet och det gör dom inte utan anledning.
Jag vill inte här och nu påstå att allt är ren skit, men om man hårddrar livet till sin yttersta spets så finns det helt klart en smärta och ett lidande i världen som gärna vill göra sig påminda även om man är en livets vinnare för tillfället.
Och antingen flyr man då från det som många gör, eller så står man stark och möter upp och gör sitt bästa.
Det kan räcka långt.

Längre än man många gånger tror.