Vi lever i en tryckkokare

Det finns många missnöjda, frustrerade, revanschsugna och hämndlystna människor i Sverige.
Fler än ni förmodligen anar.
Det här är de officiellt mest missnöjda i landet;
Fabriksarbetare; 64 % missnöjda
Butikskassörer; 63% missnöjda
Brevbärare; 59% missnöjda
Städare; 57% missnöjda
Lastbilschaufförer; 52% missnöjda
Kökspersonal; 51% missnöjda
Butiksplockare; 51% missnöjda
I det goda samhället skulle givetvis de som har de tråkigaste, meningslösaste och skitigaste jobben ha bäst betalt som kompensation för sitt slavande, men istället är det i nuläget de med de lättaste, roligaste, mest kreativa och stimulerande jobben som tjänar storkovan. Exempelvis modeller, stjärnor, skrivbordsirektörer, nöjesprofiler, reklamare och tv-folk.
Det här är ju i princip ondskan satt i system, vilket undergräver hela samhällets trovärdighet.
Ja själva livets trovärdighet är hotad för det stora flertalet.
Ett enormt folkligt missnöje byggs successivt upp som hotar att slå åt alla håll.
Genom att konsekvent missgynna de sämst lottade lever vi väldigt farligt.
Dagens svenska samhälle är förmodligen det mest högexplosiva bombrecept som någonsin komponerats ihop. Det är vad vi har att leva i ända tills den dag en liten oskyldig gnista antänder krutdurken och allt exploderar.
Se på vad som händer i Grekland just nu.

Folket kan aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass

Härskarklasserna i Sverige har väl av tradition alltid sett folket, och särskilt då dom undre skikten, som pestråttor som ska botas på något sätt. ”Boten” kan se ut på olika vis, men det genomgående temat är hellre bot via en svindyr institution än ett billigare kontant direktstöd. Det är en gammal härskarfilosofi som effektivt trycker ner de behövande. Och det är dit dom vill komma. Dom vill hunsa oss, jaga oss, trycka ner oss och kontrollera oss från vaggan till graven.
Vi är pestråttorna, dom är människorna, tror dom.
Men månen vet bättre.
Solen likaså.
Det är kanske dags att vi börjar tro på oss själva nu – om vi kan?
Det allmänna problemet är dock att vi har så usla förebilder.
Våra hjältar har spring i benen, härskarnas hjältar har spring i huvudet.
Det är en klar skillnad på nivån och det är det som fäller avgörandet.
Zlatan och Kallur är inte mycket att sätta emot Nobelpristagare, forskare, ekonomer, byråkrater, militär och polis. Dom är ju två levande bevis på att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Och det kommer vi ingen vart på naturligtvis. Det är ren verklighetsflykt om inte värre, för dom har fått oss i ett läge nu där vi hellre hejar på Zlatan än oss själva. Och då är vi ju totalt bortgjorda, det måste vi börja inse. Folket kan i själva verket aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass. Det är så det ligger till. Det finns inga andra genvägar framåt än att först lära sig hela livets läxa utantill, både grundkursen och överkursen. En revolt mot idiotin i dagens läge kommer inte att handla om vapen som dom flesta tror, utan om kunskap. Se på Nelson Mandela. Tjugoåtta års grubblande i fängelsehålan, sedan tog han över hela Sydafrika.
Det är just så det går till.

Samtidens falska profeter är alltid oerhört svåra att genomskåda

Samtidens falska profeter är oerhört svåra att genomskåda, men historien brukar avslöja hur det faktiskt låg till. 100 år senare blir det uppenbart vilka som var äkta vara och vilka som inte var det.
Vi har en tendens att uppleva alla framgångsrika som trovärdiga i nuet, men det brukar visa sig vara helt fel senare. Det tar ofta som sagt ett sekel eller två innan sanningen kommer fram, men då är den desto klarare.
Utifrån historiska fakta kan man lätt räkna ut att många av våra egna hjältar kommer att visa sig vara rena bluffar utifrån uppgifter om deras personliga öden.
De som redan nu känns halvljumma i sin gärning kommer inte att överleva i ett längre perspektiv. Endast dom brinnande består, de som vågar närma sig infernot och galenskapen, typ Strindberg och Ferlin.
Greve Snoilsky trodde att livet var ett paradis där bönderna med glädje jobbade gratis åt adelsmännen. Den typen av lyrik gick att sälja runt 1900, men historien visar ju att han var en idiot. Och exakt detsamma gäller naturligtvis dagens storheter. Många av dessa är helt ute och cyklar i tankegångarna, men det är svårt att se i den egna tiden, eftersom de rider på en våg där framgång föder framgång, oavsett om dom har rätt eller ej. Publiken slickar gärna uppåt i tron att det ska gynna dom själva en dag. Vilket det naturligtvis inte gör, tvärtom.
Samtidens falska profeter kan uppträda på vilken arena som helst, det handlar inte bara om författare. Det kan röra sig om politiker, popartister, skådisar, celebriteter, vetenskapsmän, modeller, tv-kändisar och även kanske psykologer och terapeuter. Ja alla som har något att säga till om och syns och hörs varje dag.
Dom är många och dom är överallt. Det är en hel armé därute av bluffmakare och charlataner.
Dom jobbar sida vid sida i lögnens tjänst för att lägga ut ständiga rökridåer i samhället så att ingen ska kunna se klart.
Det är det som är det luriga.
Det är ett tidlöst fenomen som givetvis handlar om prestige och makt i första hand.
Men börjar man att studera de döda faller aspekten av prestige bort och det blir lättare att se vilka som verkligen hade något att tillföra på ett djupare plan. Vilka som vågade göra sin grej trots att det kostade på.
I samtiden blir det lätt så att det handlar om att knipa billiga poäng av massorna. Det funkar ett tag, men det blir inget bestående av det. Inget som kommer att kommas ihåg i framtiden.
Alla som kniper billiga poäng för brödfödan är generellt sett falska profeter.
Man skulle ju kunna fråga sig om dom hade dietister och terapeuter i Nazityskland.
Nej, men dom hade Zarah Leander och Marlene Dietrich.
Antingen gick man med i partiet och var en del av cabarén, eller så fick man smaka på lite Zyklon B.
Alla epoker har sin schablonbild av verkligheten som alla förväntas följa och köpa rätt av, men den förändras över tid. Tyvärr inte alltid till det bättre.
Vad handlar schablonerna om i våra dagar?
Vad har dom för syfte?
Och i vems intresse ligger dom?
Handlar det om ett socialt arv som har inympats på oss av härskarklasserna?
Handlar det om den aktuella maktfördelningen?

Där har ni lite att fundera på.

Historiska system för världslig framgång; kvinnlig lust kontra manlig järndisciplin

Börjar man studera de historiens stora män som lyckats gå hela vägen från botten till toppen framträder ett tydligt mönster. Det är något som förenar dem, och det är den egna järndisciplinen.
Det gäller exempelvis för dramatikern George Bernard Shaw, fältmarskalk Bernard Montgomery, Mahatma Ghandi, Maharishi Mahesh Yogi, Ayatolla Khomeini och i viss mån även Adolf Hitler, för att bara nämna några av de riktigt stora.
Så gott som samtliga har varit vegetarianer, nykterister, rökfria, undvikit sexuella relationer och haft egna idéer om precis allting. Det är det som förenar dom.
Historiens stora kvinnor har väl till absolut övervägande del tagit sig fram på sin skönhet. Få undantag avviker från den regeln. Det är skönheten och lustan som är kvinnornas klassiska vapen och är väl så än idag. Detta att dom rider på ett tidlöst, evigt fenomen gör dom naturligtvis extra farliga.
Dessa två extremer är som två ständiga motpoler. De stora männen som tvingas jobba med sin självdisciplin och skönheterna som bränner sitt ljus i båda ändar så länge dom kan.
Männens järndisciplin kontra kvinnornas okontrollerade lusta är de två krafter som legat i luven på varandra genom hela världshistorien. Det är en ren klassiker.
Ska man bli en stor kvinna kan man bränna sina skepp, men ska man bli en stor man då är det disciplinen som gäller. Det är dom eviga spelreglerna i denna värld verkar det som.
Det är två vitt skilda utvecklingslinjer.
Ordet dygd är väl ett begrepp som ingen vet vad det betyder längre. Annat var det förr. Dom gamla lagarna om dygden gäller förmodligen fortfarande, men ingen orkar omsätta dom i praktiken.
Mycket tack vare media har världen hamnat i Fru Lustas grepp. Hon rodde hem spelet under den andra halvan av 1900-talet och har haft oss i sin gripklo sedan dess. Alla har fallit för hennes trollkonster.
Vem blir first man standing?

Total warfare

Sverige är slut.

Vad gör Wallen och Falken en sådan här dag?
Käkar oxfilé, potatisgratäng och dricker massor av exklusivt rödvin framför den öppna spisen i drömkåken på Djurgården såklart. Därefter pussas och kramas de lite. Mozart i bakgrunden. Nykära. Dom mår utmärkt i sin gigantiska såpbubbla. Dom fattar inte ett smack av vad som pågår i Sverige just nu, eller hur allvarlig situationen är. Men dom kommer att fatta inom kort, när dom inte längre kan hålla verkligheten ifrån sig via konstgjord andning. Den dagen kommer att komma även för alla snuskigt rika, var så säkra…

Kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter

Det är mycket som mörkas i denna värld.
Vi på botten får aldrig reda på hur det egentligen går för de ansvariga kapitalisterna på ett rent personligt plan. När dom skiljer sig, när dom blir allvarligt sjuka eller när dom avlider.
Det är locket på för jämnan.
Kanske har dom ett helvete dom också, bara det att dom lyckas dölja det?
Kapitalisterna har ju en tradition av att ligga lågt. Dom gör allt för att inte synas. Det betyder att dom har något att dölja.
Ingen vill ju som bekant ge något i denna värld. Det är en ganska bra indikation på att alla känner sig pressade. Då vill man ha mer för att bota sin osäkerhet.
Stjärnorna är kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter.
Stjärnorna ger oss den enda inblick vi får i världen däruppe, den fina världen.
Men det är naturligtvis en fejkad bild vi serveras med syfte snarare att dölja än avslöja sanningen. Självklart är det så – det är ju kapitalisterna själva som betalar kalaset.
Stjärnorna är alltså frontmännen, bulvanerna kapitalisterna gömmer sig bakom.
Själva lever dom skyddade på någon avlägsen Stillahavsö, helt oåtkomliga för massorna de ständigt förför.
Målvakterna för vår galna kapitalism, alltså våra stjärnor, brukar nästan alltid sluta som nerdrogade personliga haverier. Men det betyder inget för kapitalisterna. Det finns så många nya uppkomlingar ur slavlägren som alltid vill ersätta dom gamla. Alla tror att dom ska greja det helskinnade. Alla misstar sig. Alla slutar som vrak, förmodligen som ett slags syndastraff.
Frontfigurerna har en enorm skuld inför Gud och världen och därför går det som det går.
De stjärnor som släpps fram är inte tänkta att hjälpa folket på något sätt, bara hålla humöret uppe på slavarna medan man tar livet av dom.
Kapitalismen som en teaterscen alltså, där det dolda motivet alltid är att vilseleda och suga ur.
Finns det överhuvudtaget något som är äkta kvar i mediavärlden eller är alla konstnärer i själva verket kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter?
Det kanske är frågan man borde ställa sig.

Kuliss: En scenisk inramning med syfte att försköna och skapa en illusion.
Bulvan: En person som för annans räkning företar sig något huvudmannen vill dölja sina egna intressen i. Lettiska för lockfågel. Serbokroatiska för avgud.
Målvakt: En person som mot relativt liten ersättning blir representant för en verksamhet med oärligt syfte. En målvakt är en person som redan har straffat ut sig i livet och har mycket litet kvar att ytterligare förlora.

C´est la vie

Fröken Bestman var fascinerad av Bellman.
Bellman var fascinerad av Kajsa Lotta.
Kajsa Lotta var fascinerad av Fänrik Ståhl.
Fänrik Ståhl var fascinerad av Madame Bovary.
Madame Bovary var fascinerad av Axel von Fersen.
Axel von Fersen var fascinerad av Marie Antoinette.
Marie Antoinette var fascinerad av kejsar Napoleon.
Kejsar Napoleon var impotent och ville bara leka med sina tennsoldater.

C´est la vie.

No pain – no gain

Oavsett vilket område i livet du vill framåt på kommer det att kosta – smärta. Det ska man vara medveten om.
Den som inte utsätter sig för något har svårt att vinna mark. Det är liksom som en lag här i livet att saker och ting gör ont och är besvärliga.
Att stävja sina missbruk är smärtsamt.
Att leva sparsamt är påfrestande.
Att gå ner i vikt låter sig inte göras enkelt.
Till och med att dra på sig joggingskorna tar emot.
Att slåss mot polisen ger verkligen hårda smällar och att vinna ny politisk mark tär på tålamodet.
Allt som är bra för en gör i regel ont, men belöningen kommer om man håller ut.
Everybody hurts.
Everything hurts.
That´s life, det måste vi inse.
Det finns inte någon som har det helt lätt.
Du måste alltid erövra något, om så bara dig själv.
Allt är en kamp, om så bara att stanna kvar.
Vill du bli lite starkare krävs det någon form av träning, men det handlar inte om kroppsliga muskler, det ligger på ett mentalt plan.
TV är en starkt idealiserad värld där allt framställs som enkelt, oproblematiskt och smärtfritt, vilket är en ren lögn om livet. Därför blir vi lurade varje gång vi slår på dumburken. Den får våra egna liv och möjligheter att framstå som mindre än dom är.
I en typisk Hollywoodproduktion tjänar höjdarna stora pengar på att göra ingenting och dricka dry martinis.
Alla sådana förenklingar vi matas med ger oss fel idé om verkligheten och minskar vår kamplust. Och det är dit dom vill få oss, i ett läge när vi inte ser någonting och är helt lost in the rich man´s world.

Hur mår den fria marknaden egentligen?

Hur mår den fria marknaden just nu?
Sanningen är väl att hela den förbannade kommersen brottas med svår existentiell ångest för närvarande. Nu är det deras tur att få smaka på livets små förtretligheter.
Inte helt fel kan man tycka.
Nästan varenda bransch är på tillbakagång.
Jag vet ingenting som visar plussiffror och är på gång uppåt.
Vad skulle det vara?
Allt går ner, ner, ner.
Det är precis som om hela flocken har gjort helt om, totalt förändrat sina konsumtionsmönster och nu håller stenhårt i sina pengar.
Det tycker jag dom gör rätt i.
Det har gått så långt att Lars Ohly numera inte bekymrar sig för folket utan för - just det - marknaden...
Mer pengar behöver pumpas in för att affärsmännen ska överleva krisen, menar han.
Det är nästan komiskt.
På vilken sida står han egentligen?
Har han glömt det?
Läs din das Kapital ännu en gång och fräscha upp minnet, Lars!
Det verkar vara någon slags jätteundergroundrörelse på gång, nästan som en revolution i det tysta.

Men det kanske jag inte fick säga?

Ek.dr. Hurrfuss magnum opus – K4B

Dr. Hurrfuss mästerliga skapelse på Riksskatteverket, ”Djävulsblanketten” K4B är väl kanske det jävligaste byråkraterna nånsin har hittat på.
Den får varenda jordisk stackars sate som drabbas av den att känna sig som en fullkomlig idiot, till och med matematiker, ekonomer och deklarationsexperter.
Det är någon slags väldigt sjuk humor över det hela.
Den enda som någonsin till fullo begripit K4B är konstruktören själv - dr. Hurrfuss. Men han dog i en hjärnblödning bara några veckor efter han hade skapat den, fullkomligt utmattad av sitt eget magnum opus, så nu finns det inte längre någon som kan förklara vad den egentligen betyder. Hurrfuss tog den stora hemligheten med sig i graven, så nu sitter alla och kliar sig i huvudena och räknar och räknar.
”K4B”, det har en speciell klang.
Det är nästan så man hör direkt att det här kommer inte jag att klara av även om jag försöker.
”K4B”, det klingar så oskyldigt att man genast börjar misstänka att det är en fälla, vilket det också visar sig vara.
K6j, K17z, eller K22f det hade aldrig funkat. Det hade låtit fejkat. Det hade ingen gått på. Alla hade rivit blanketten i småbitar eller skickat tillbaka den tom. Detta insåg den listige dr. Hurrfuss, så han sökte det perfekta namnet och han fann det till slut, via andarna under en seans en mörk kväll i december 1999.
En ny epok hade inletts lagom till det nya millenniets början.
Kommer det förtvivlade svenska folket att finna sin väg ut ur dr. Hurrfuss enigmatiska förbannelse eller är det kört nu?
Fotnot: K4B är numera bortrationaliserad för fysiska deklaranter, men den var kul så länge den fanns!