 |
| De musikaliska trendsättarna The Beatles 1967. |
Jag ska nu köra igenom Beatles samtliga album.
Det är 12 stycken (en del säger 13).
Jag startar med Please Please Me från 1963.
En liten varning.
Det har förekommit att musiker som lyssnat på Beatlesalbum
fått ”psykbryt” för att musiken är så otroligt vass.
Man kreverar av avundsjuka.
En period ville till och med Stones ta rygg på Beatles.
Senare kom Rolling Stones att gå sin egen väg.
Och det med nästan ännu större framgång än The Beatles fick.
Men det visste ingen 1967 när ”beatlemanian” rådde.
Redan 1963 på debuten låter det rätt om Beatles, om än inte överväldigande.
De har också direkt hitarna Love Me Do och Twist and Shout,
som i princip håller än i dag.
En liten parentes är att Beatles aldrig kunnat läsa noter,
utan är självskolade och går på gehör.
Helt otroligt.
De struntar i all teori och bara lirar.
Och ändå låter det skolat, och mer därtill.
De använder bara ”musikörat”.
Det ska låta bra helt enkelt.
Redan i november 1963, samma år, kommer album nummer två, With
the Beatles.
Ett snabbjobb, och det hörs.
Än så länge dominerar dur-musiken i den här epoken.
Det skulle inte vara så knepigt och introvert vid denna tid.
The best
things in life are for free, but still I want money, sjunger gruppen i låten
Money på detta album.
Beatles tredje album heter A Hard Day’s Night och nu
börjar gruppen hitta sin stil.
Skivan kom 1964.
Där gick det fort.
Omslaget består av 20 uppradade passfoton i Warhol-stil.
Ett konstgrepp jag själv just jobbat med.
60 år senare.
Albumet har ett par storhits.
A Hard
Day’s Night och Can’t Buy Me Love.
Båda sångerna går i dur.
Album nummer fyra heter Beatles for Sale och kom
också 1964.
Det är tämligen svagt, men har storhiten Eight Days a Week,
som fortfarande låter mycket bra.
Vid denna tid, i mitten av 60-talet, har Beatles och Rolling
Stones ungefär samma stil och sound.
Det är enkel bluesrock, som ursprungligen kommer från de
färgade i USA.
Och båda banden håller till i London.
Jag kollar övergångsstället på Abbey Road.
Det finns en livekamera därifrån på linan.
Just i dag regnar det där.
Nästa album är det mer kända Help!
Nu är året 1965.
Här har vi monsterhitsen Help! och Yesterday.
Men också ett antal dussinlåtar.
Just Yesterday är en av världens mest spelade låtar
någonsin.
Skivomslaget är humorbetonat.
Tanken var att göra ordet ”help” med signalgester.
Men fotografen tyckte inte det såg tillräckligt snyggt ut.
Så de improviserade fram några poser, som flottan använder, i
stället.
Den lite småroliga sidan har aldrig varit Stones grej.
De är mer allvarliga av sig generellt.
Mer moll-betonade också, tror jag man kan säga.
Jag kollar om de säljer snus i London.
Ja, det gör de.
Snus är tillåtet i England.
Men inte i EU som helhet.
Undrar om de har ”General”?
Året är fortfarande 1965 och nu kommer Rubber Soul.
Nu börjar det bli lite flummigare här.
Håret har växt ännu mer på killarna och titelloggan är
psykedeliskt utformad.
De indiska sitarerna dyker upp.
Grabbarna börjar se ut som apacher.
Lite farliga.
Man har tagit av sig kavajerna och börjat med mockajackor.
Nu ska man inte vara banktjänsteman i stilen längre, utan
hippie.
Utvecklingen gick fort i London de här åren.
Det bara exploderar på ungdomssidan.
På Rubber Soul lyckas Beatles hitta ett helt nytt sound.
Musiken är mer välproducerad.
Det har hittat något eget och orienterar sig bort från
bluesrocken.
De har mognat på bara 2-3 år.
Skivan är jämnare än tidigare album.
Inte lika djupa dalar.
Inte samma svindlande höjder.
Men Michelle är en mindre hit på albumet.
En fin låt.
Året därefter, 1966, kommer plattan Revolver.
Redan på den inledande Taxman hör man influenser av den
uppseglande Jimi Hendrix i New York.
Nu börjar killarna tuffa till sig.
Den efterföljande Eleanor Rigby låter som klassisk musik.
Omslaget är ett collage och det mest psykedeliska hittills.
The Beatles har kommit in i sin experimentperiod.
Killarna är nu bara i 25-årsåldern, men håller på som
erfarna, fullfjädrade musiker i 50-60-årsåldern.
De får på Revolver till det dittills starkaste albumet.
Hela skivan är full av godis.
Och på deras nästa platta blir de ännu bättre.
Sgt.
Pepper’s Lonely Hearts Club Band.
Ett pionjärarbete som knockar världen och gör andra musiker
gröna av avund.
Då är vi framme vid året 1967.
Skivan går upp i topp på listorna över hela västvärlden.
Alla häpnar.
Man kan säga att det här är breaket för ”den vita popen”.
Den vi lever med i dag.
Tidigare hade allt varit präglat av de färgades musik.
Även för Stones var det så till en början.
I dag kanske vi inte upplever Sgt. Pepper’s så
revolutionerande.
Men den var det på den tiden.
Det Beatles gör för popen, gör Rolling Stones för rocken.
Den stenhårda kioskvältaren Satisfaction kom redan 1965.
Beatles var inne på den mjuka, duriga grejen.
Stones var inne på den hårda, molliga grejen.
Redan följande år, 1968, upprepar Beatles succén med
dubbel-lp:n The White Album.
Även denna skiva blir etta på alla listor.
Beatles-hysterin är nu enorm.
Alla älskar Beatles.
På det inledande spåret Back in the USSR låter de faktiskt
som Stones.
Nu är det give and take som gäller mellan de två giganterna.
Albumomslaget är helt vitt med bara ett litet ”The BEATLES”
nere till höger.
Det här är en helt ny typ av grafisk utformning.
70-talets era börjar närma sig.
Och det känner vissa på sig redan.
Musiken är litet trevande på The White Album, men man anar
att något nytt är på gång på London-scenen.
Man anar moderna tider.
På så sätt lyckas Beatles även denna gång bryta ny mark.
Återigen träffar de rätt.
Och i fler låtar glider de in i Stones lite tyngre rockgrej.
Särskilt i Helter Skelter, som är Rolling Stones nästan i
kubik.
Överlag är detta ett album som växer över tid.
Det finns en magi här.
1969 kommer nästa album, Yellow Submarine.
Det blev inte lika framgångsrikt som de två tidigare
lp-skivorna.
Men här hittar vi Beatles flaggskepp All You Need Is Love.
Vi hittar också en del försök med klassisk musik.
Plattan gjordes för en film med samma namn och är alltså ett
soundtrack.
1969 kommer också succén Abbey Road som då toppar all
världens listor.
Plattan har ett mycket drömskt och snyggt sound.
Borta är bluesrocken.
Återigen är Beatles i sitt esse.
Omslaget där bandmedlemmarna går på rad över Abbey Road har
blivit ikoniskt.
Man har också en låt som heter Her Majesty, som handlar om
Drottning Elizabeth med en något ironisk ton.
Man säger att hon är söt, men inte har så mycket i övrigt
att komma med.
Den grejen gjorde Rolling Stones ett par år tidigare, men de
kallade drottningen ett ”Satans avskum”.
Där ser man lite skillnaden mellan Stones och Beatles.
1970 kommer Let It Be som är gruppens sista skiva.
Nu har Paul fått skägg och John glasögon.
George och Ringo har fått mustasch.
Det syns på dem nu så här i efterhand, att nu går vi in i
70-talet.
Här händer nåt nytt igen med modet och tidsandan.
Nu spöregnar det på Abbey Road.
I dag släpps minnesspåret Now and then med gruppen.
Det är en låt från den gamla goda tiden man fixat till med AI.
Enligt uppgift blir detta Beatles sista låt.
