C O C A I N E

Here's what it's all about.

En attachéväska med rent kokain är värd 250 grand (G), 250 000 dollar, det vill säga 2,5 miljoner kronor i grossistled. Neger låter fult, men negress låter fint. Men i verkligheten är det ofta tvärtom. Nästan alla afroamerikaner som blir stora inom hiphopen kör nu ”Chinx-soundet”, eller det mörka ”coke-soundet” kan man också säga. Ja, en sådan låt kan ofta generera en halv miljard klick på Spotify, vilket då ger artisten 15 miljoner kronor in på kontot. Nu blev ju Chinx skjuten endast 31 år gammal, och det verkar som om de som kopierar honom också blir skjutna. Jag tycker mig se det mönstret gå igen gång på gång. Redan 2006 skriver The New Yorker om den nya musikgenren som är på gång: cocaine rap, och idag verkar allt bara handla om det om man ska bli framgångsrik, ja, och senare skjuten då. Som miljonär i helvetet, som grabbarna säger. Det här är vad det handlar om i USA just nu, och särskilt då i New York. I Sverige känner inte så många, inte ens musikerna, till denna nya framgångsrika subgenre ännu. Men det kommer nog.

Klarar man gökarna i svensk media, så klarar man alla gökar i Sverige. Dock skulle ingen av oss klara sig i Newark, en satellitförort till New York, där kriminaliteten är lika skyhög som livsfarlig.

Kristina Axén Olin (M) ser exakt ut som en ”Kristina”, en medeltida svensk drottning. Det gör också miljardären Cristina Stenbeck. Och båda de här Kristinorna är väldigt lika varandra, och båda har upphöjda maktpositioner i samhället. De ser sådär ursvenska ut i dragen och sitt blonda hår. Vad drar man för slutsats av det då? Jo, att medeltiden lever kvar i maktstrukturerna i Sverige på något sätt. Att det är samma ena som går igen, som gengångare. Och vissa av dem är alltid i topp. I detta fall skulle det då röra sig om ”women on top”, a.k.a. ”rich bitches”. Och som Ivanka Trump, någon slags motsvarighet i USA säger: Varför skulle jag vara intresserad av fattiga människor? Det är de rika maktmänniskornas syn på livet. Det vill säga att mindre bemedlade människor inte har ett skit att komma med i denna värld. Men vissa saker har vi gemensamma i alla fall. Som att vi alla ska dö en dag t.ex. Kråkorna antyder en stund senare att livet levs om och om igen, i ett kretslopp, samsara. Ses vi inte i detta liv, kanske vi ses i nästa. Ingen känna Honom i grunden. Men ingen känna Sverige i grunden heller, särskilt inte våra politiker. Afrikaner tycker att knark är okej, men att alkohol är en styggelse. I västvärlden tycker vi vita tvärtom. Black & White. Two opposites in this world. Afrikanska män tycker också i allmänhet att afrikanska kvinnor är hemska, men att vita kvinnor underbara. Är arbete vad livet går ut på? Macht Arbeit frei? Enligt den indiska gurun Maharishi Mahesh Yogi står arbete för karmas träldom, ety världens Herre vare sig alstrar handling, idén om handling, eller handlingarnas frukter. Och karmas träldom har vi för våra synder. I första hand då de sexuella synderna. 1200-talet låter modernt, men 1300-talet låter gammalt. Alla bara sitter av tid i detta samhälle, men vägen går inåt. Det ska man komma ihåg.

Det är märkligt att överklassen vunnit slaget om arbetarna till fullo, och inte en enda själ har något att sätta emot indoktrineringen. D.v.s. den doktrin som säger att de gynnade i detta liv är kungar av Guds nåde, som vi trodde förr.

Natt klockan tolv på dagen. 

Ja, inte är jag sugen i alla fall.