 |
| En litteraturpolis konfiskerar en bok i filmen Fahrenheit 451. |
Temperaturen stiger. Det börjar hetta till. Antändningspunkten
närmar sig. Nordkorea har sprängt ett sambandskontor vid gränsen till Sydkorea.
Donald Trump har plötsligt åldrats 20 år.
Ray Bradburys science fiction-roman Fahrenheit 451 från
1953, skildrar ett samhälle som i sin nöjessträvan förbjudit alla (jobbiga) böcker.
Brandmännens uppgift är att bränna dem, allt annat är brandsäkert. Medborgarna
lyssnar istället på skvalradio och tittar på ytliga program på stora interaktiva
tv-skärmar. Inget får ifrågasättas, ingen får kritisera något. Det enda
intellektuella tankegods som återstår är ett antal böcker som memorerats av en
grupp rebeller. Det är dock inte politikerna och makthavarna som står bakom
litteraturförbudet i detta framtida samhälle, utan folket självt. Folket har
också något att säga till om, som Mya brukar säga. Allt handlar inte om
makthavare och stjärnor i detta liv, det ska man komma ihåg. 451 grader Fahrenheit
är temperaturen vid vilken papper antänds. Det motsvarar 233 grader Celsius.
I samband med att jag skriver detta, får komikern Aron Flam sin
bok Det här är en svensk tiger beslagtagen av polisen. Ivar Arpi i SvD skriver att
ingripandet är som ett dåligt skämt, som om någon förläst sig på Kafka och Orwell
(och Bradbury) och bestämt sig för att iscensätta det på riktigt. Själv säger jag
att detta är ju Fahrenheit 451 i ett nötskal. Konsten har en förmåga att liksom "profetera sig själv", att bli en självuppfyllande profetia.
Alexandra ”Kissie” Nilsson kallar sin blogg ”ett monster”
och väljer att lägga ned den med en tår i ögat. Jag förstår vad hon menar. Jag
känner precis likadant med min, att lavinen regelbundet går där. Oerhörda
krafter frigörs när man provocerar folk med sin konst eller sitt skrivande. Men
på sätt och vis gillar jag adrenalinkicken i läsarstormarna också. Då vet man
att man förtjänat en kall öl. Just nu ligger jag precis på gränsen till det
antal besökare på T-729 jag klarar av utan att formligen explodera. Jag har
dock ingen aning om vad siffran ligger på för tillfället, men typ det känns som
runt 500 000-1 miljon är involverade i det här. Trycket utifrån är just
nu enormt. Det kanske var på grund av just det här Uffe började dricka på sin
tid, för att orka med pressen från allmänheten. Ett tag var han i kvällspressen
känd som ”riksalkoholisten”. Och just det epitetet vill ju ingen ha. Tidvis har
man i svensk press i det närmaste velat idiotförklara folkets banerförare, Ulf
Lundell. Och tidvis har man också lyckats med det konststycket. Men i själva
verket är han ju ett geni. Nu när han är litet äldre, blir han också alltmer
erkänd av etablissemanget. Hans nya böcker hyllas ju unisont, till och med av överklassen.
Nu när han är ofarlig.
