 |
| En räv i London. |
Jag ser en liten
räv samla ihop en rad mänskliga ting och lägga dem i en hög. Det är en
plastboll, en påse, en tidning, en sked, ett snöre.
Till sist liknar
det en soptipp i miniatyr. En symbol för vår skräpkultur.
Aisopos grekiska
fabel från antiken berättar om den hungriga räven som är ute i skogen och letar
mat. Till sist kommer han till ett rönnbärsträd och blir sugen. Han försöker nå
bären men kan inte. Till slut får han ge upp. Då säger han: De var ändå sura.
Surt, sa räven om
rönnbären.
Det är som om varje
dag tar en liten bit till av en. Efter ett antal år är det ingenting kvar. Det är
det de kallar åldrandet och döden. Ja, tiden dödar successivt i Livets och
Dödens Hav.
Att stryka på foten
var en gång i tiden en gest vid avskedshälsningar. Nuförtiden betyder uttrycket
att man ger sig, eller erkänner sig underlägsen.
Skådespelssamhället
är ett utnötningskrig där det gäller att ha så många rätt som möjligt för att
sätta press på de andra. Ibland faller man ifrån, men det gör de också. Det är
inte så många som har alla rätt. Möjligen har Dalai Lama det, och andra i hans
buddhistiska kretsar. Men i Sverige är vi ju generellt sett mer världsligt
orienterade, om man ska ursäkta sig litet. Sverige är i dagsläget inte direkt
något högandligt land, men vi kanske var det på medeltiden.
Jag tycker de kunde
visa en Dramatenpjäs på tv snart. Något seriöst om livet i Sverige idag.
Jag skulle kunna
tänka mig att skriva ett stycke om ett väntrum till en cancermottagning, där en
grupp människor sitter och väntar på sina diagnoser och hur snacket går då. Och
sköterskan som dyker upp och ropar ”nästa” gång på gång.
