Ingen är på jobbet, alla är på Hawaii

Här i Sverige är det som bekant arbetslinjen som gäller. Man ska ha ett jobb, annars är man inte en fullvärdig medborgare. Vilket är konstigt eftersom alla skiter i sina jobb egentligen. Alla är någon annanstans i tankarna. Varje dag i drömmarnas värld. Ingen är på jobbet, alla är på Hawaii, skulle man kunna uttrycka det. Förmodligen är det bara de mest hängivna konstnärerna som är verkligt engagerade i sina jobb. Från den synvinkeln är konstnärsbanan ett bra yrkesval. Då har man i alla fall kul på jobbet. Många gånger är arbetet det enda kulturtyperna tycker är riktigt intressant här i livet, vilket är ganska långt från en vanlig löntagares perspektiv på tillvaron.
I den officiella terminologin framställs arbetet som enda vägen till frälsning, när det i själva verket handlar om att sälja sin själ för en spottstyver. Till och med regeringen kan ses flina åt sin egen idioti som om allt vore ett snuskigt skämt. De är också någon annanstans i tankarna.
Och de flesta av oss lever i drömmarnas värld. För det är ju så vi är skapta. Och det är så mediasamhället och det här samhället i övrigt fungerar. Det är väl lite kapitalismen i ett nötskal att man står i fabriken vid sin maskin och drömmer sig långt, långt bort. Det kunde man inte göra på hantverkens tid. Då var man tvungen att gå upp i sin uppgift till hundra procent. En kluvenhet mellan tankarna och kroppen har infunnit sig i och med industrialismen.
Och det där vi drömmer om när vi sitter eller står framför våra maskiner om dagarna, det vill säga miljonvillan på en solig söderhavsö med ett aldrig sinande barskåp och en perfekt partner, finns det livet i verkligheten, eller är det bara en crazy dream?
Vi kan säga så här att mindre än en på miljonen grejar det i verkliga livet, så där kan vi faktiskt känna oss blåsta.
Huvudet på ett ställe och kroppen på ett annat.
Dom har kapat oss mitt itu.