Mellan 1900-1970 gick allt spikrakt uppåt för Sverige. Under en period var vi till och med världens rikaste land. Allt såg så väldigt bra ut ända fram till oljekriserna 1973 och 1979, då OPEC kom att åttafaldiga priset på råolja. Det blev den första spiken i kistan för Sverige. Det var araberna och muslimerna som knäckte det svenska undret. Efter oljekriserna kom problem efter problem i den svenska ekonomin med mängder av stora industrinedläggningar och massarbetslöshet som följd. Tidigare hade vi haft full sysselsättning, en politisk ambition som nu visade sig omöjlig att uppnå.
Man försökte devalvera sig ur krisen i början av 80-talet för att få fart på exporten. Men det medförde en skenande inflation och en ständigt stigande lönespiral. Runt 1990 var alla politiska strategier och tjuvknep uttömda och den globala marknaden straffade oss med skyhöga räntor. Vi fick den stora bankkraschen 1992, och ekonomin föll tillbaka ännu mer. Arbetslösheten tredubblades och landade på uppemot 10% av arbetskraften. Äntligen drog sig inflationsspöket tillbaka. Men priset för det blev högt för vanligt folk. Vi hade efter OPECS dödsstöt vägrat inse den bittra sanningen att festen nu var slut, och under 10 års tid levt över våra tillgångar. Det var det som ledde till en allvarlig kris för den svenska ekonomin. Och det är där vi befinner oss än i dag. Vårt sista halmstrå kom att bli det europeiska samarbetet, vid denna tid kallat EG, numera EU. Och som ni vet krisar hela unionen just i detta nu med de så kallade PIIGS-länderna i täten. Nej, EU blev inte den comeback för svensk ekonomi som politikerna hade hoppats på. Vi åkte på en långnäsa till istället. Och det är där vi är. Våra utomeuropeiska konkurrenter har för länge sedan hunnit i fatt oss. Vi är inte längre ”världens bästa land”, utan vi står inför en allvarlig brytningstid som kommer att bli svår för oss. Var vi kommer att sluta i den stenhårda internationella konkurrensen vet väl ingen, men vi är i dag världsledande inom IT, vilket kan komma att bli en räddningsplanka.
En annan efterkrigslinje är den svenska litteraturen som jag här ska skildra mycket kort. Efter andra världskriget ansågs världen vara alltför galen för att kunna beskrivas i romanform. Vanvettet föreföll att övergå allt förstånd. Romanen föll tillbaka och den sprängda lyriken vann mark. Och mästarnas mästare kom att bli Gunnar Ekelöf, 1907-1968, som inspirerat generationer av tänkare med sin poetiska magi.
Lars Gyllensten och Birgitta Trotzig skildrar i sina verk förnedringen av det mänskliga som är det moderna samhällets baksida. Poeten Karl Vennberg var den asketiske mystikern, ständigt ifrågasättande den etablerade sanningen. Lars Norén som lyriker på 60-talet ansågs vara något av en schizofren outsider i samhället. I dag är han vår störste dramatiker. Det är ganska lång väg till toppen som ni ser.
Generellt kan man säga om efterkrigslitteraturen att den är så splittrad att alla dess olika former är omöjliga att greppa för den normale läsaren.
Stig Larssons svar var att vända sig inåt utan tro på någonting, därför har han kallats en synnerligen amoralisk författare.
Men vad gör man, när som i Katarina Frostensons poesi staden bara vänder betongmurar mot människan?
Och slutligen så av vikt och betydelse har vi den förlorade romantikern Ulf Lundell, som trots sina succéer av någon anledning ställdes helt vid sidan av den seriösa litteraturen.
