Helen Wellton, Lap Powerbruden i DN på 80-talet, var ett av
Stockholms fyra kvinnliga ess på den gamla goda tiden i vårt Rike. Den kvinnan var
dåtidens spader dam.
Det andra esset var Sveriges snyggaste strippa på den tiden,
den blonda onda Tabu-Maria, hjärter dam, enligt min mening. Och det tredje quinnliga
esset, det var modellstjärnan, den blonda slanka Elizabeth Ågren, fröken ruter
dam.
Vem det fjärde kvinnliga esset var under den epoken i Svea
Rikes historia, om vi säger så, den mystiska klöver dam, vem det var, det vet inte jag, för
henne träffade jag aldrig där uppe i Stockholm, när jag var däruppe och harvade
runt i tillvaron på mitt dåtida primitiva sätt.
Men eventuellt var det väl Annika ”Falken” på S-E-Banken, eller
Drottning Silvia på slottet.
Men den därhinga ”Helen Wellton”, hon snackade ”Lap Power”,
eller då på dagens svenska ”IPads” och ”Ipods” innan en enda svensk ens hade
aning om vad en kbit var.
Ja, den brittiska kvinnan på semester så ända in i Norden, lekte varje
dag sina diaboliska lekar med det svenska folket via sina dolda och mystiska budskap
i rikspressen där hon vikte ut sig, nästan som en på den tiden då, ja en riktig
utvikningsbrud.
Redan till morgonkaffet fick man en ”nakenchock” i
vrångstrupen om ni förstår vad jag menar, när man tog del Helens ”dataerbjudanden”
för 9900 kr.
Eller ibland till och med hela 14 900 kr.
Vanligtvis härjade hon med sina snygga ben och åtsittande leopardklänningar
på kulturdelens framsida i DN.
Usch, usch, usch.
Snacka om kulturellt sammanbrott…
Men det där utspelade sig på den gamla grå DDR-tiden i
Sverige, den tid som ni ungdomar har haft ”oturen” att missa.
På den tiden fick nästan landets alla runkgubbar nöja sig
med vad som erbjöds av kvinnlig flärd i morgontidningen, för att bli lite höga
i sin tragiska ensamhet, i vår på den tiden väldigt svarta östtyska vardag.
Så såg den svenska verkligheten ut på 1980-talet.
I dag är såklart läget helt annorlunda.
I dag har vi möjligheter.
Men om vi ska återgå till saken; utåt sett signalerade den
här kvinnan, alltså Helen Wellton, att datagrejen var ”frälsningen” i den nya
tiden för ”hela svenska östtyska folket”.
Rent privat stod hon hemma i Saltsjö-Boo-herrgården och
målade rembrandtska dödskallar hela dagen lång.
Vad hon nu menade med det.
Varför denna slagkraftiga affärskvinna, Helen Wellton,
målade en massa symboliska dödskallar hemma i lyxvillan när nu affärerna gick så
bra, det vet jag faktiskt inte, för jag är en sån där otroligt naiv kille som
inte ”fattar nånting” av värld och flärd.
Och särskilt fattar jag inte ”de riktigt stora tjejerna”,
som ligger några steg före oss småpojkar i livets utvecklingskurva.
Men det var alltså så det här med ”data” började i Sverige
en gång i tiden.
Med ett blont bomnedslag som var såväl affärskvinna, Marilyn
Monroe och Rembrandt.
Ja, allt i ett.
Denna Data-Marilyn tyckte att vi ”Svenssons” i det på den
tiden primitiva Sverige, skulle göra både ett och annat strandhugg vid såväl
tangentbord som skärm, för att avnjuta ”den riktiga världen”.
Den värld som nu var hennes värld av tradition.
Och i dag 25 år senare är det väl just där vi alla har
hamnat, mer eller mindre.
Helen Wellton med
sitt ”Lap Power-budskap” i DN vann alltså
slaget om den svenska ”verkligheten” om vi säger så.
Vem nu den kvinnan egentligen var och är i vår jordiska
tillvaro, det har jag ingen aaaaning om, ärligt talat.
Det får ni fråga stjärnorna om.
Men det är nästan så att man på parbilderna kan se att även
hennes make är lite rädd för henne.
Så ”otäck” kan den kvinnan i värsta fall vara för vår
svenska allmänhet.
Då kanske även dagens läsare fattar att det är lite ”astralvarning”
på det vi i dag närmast betraktar som ”vatten i kran” i vår nästan totala oskuldsfullhet
kring det här med ettor och nollor i dagens moderna samhälle.
Men kom ihåg lite grand i bakhuvudet att dagens stora databuffé
en gång i tiden började med en sån där riktig blond och himsk scandal beauty.
Som älskade dödskallar.
När Helen Wellton snackade ”data” med oss svenskar 1987, då
fattade egentligen ingen nånting av vad hon egentligen syftade på.
1987-1988 var det inte direkt så att man som ”medelsvensk” arbetare
stod och hängde på dörren till Lap Power-butiken, för att få ett ex av den
senaste datorn. För på den tiden fanns ingen internetlina överhuvudtaget ut
till stora världen. Och det där med datorer var inte då mer än stora ”miniräknare”.
Så kul kändes ”den grejen” när allt startade upp en gång i
forntiden.
Men tio år senare, typ 1996, började verkligheten komma i fatt Miss
Welltons vision.
Vid det laget hade DN och NASA nästan både Venus och Mars i
direktsändning på webben via en liten modemuppkoppling hos Telia.
Och då fattade ju plötsligt varenda amatör, att det här är grejen som
kommer att smälla av stort i framtiden…
När utvecklingen hade gått så långt, då kunde till och med
jag förödmjuka mig med att kräla några varv kring Helen Welltons fötter, om det nu var det hon var ute efter.
Nemas problemas senorita Benita.
Så länge leve datakraften och Lap Powern!
