En liten schacksnabbis

1900-talets främsta manliga teoretiska stjärnor äro tre.

Einstein var den ”förste”.

Han kom på det där med vedklabbarna, att ju fler klabbar du lägger på elden, desto bättre brinner det. Ibland till och med, får du fyrfaldig effekt eller mer. E=mc2.
Dvs energin du får ut av vedbrasan är lika med antalet kg fysisk massa räknat i kilogramvikten, multiplicerat med ljusets hastighet i kvadrat, per sekund, dvs rent matematiskt 300 000 gånger 300 000.  

Sen kom ingen manlig teori alls på några år.

Och efter det kom ingenting.

Och sen kom ingenting heller.

Men sen plötsligt på 80-talet dök två ryska karpar upp och la sig och lurade i vassen.

Den ena Karpen hette ”Karpov”. Och den andra karpen hette ”Kasparov”.

Och de spelade schack ungefär lika bra. Kasparov spelade ”öppet” från toppen av kortleken, medan Karpov var en sån där illistig och sluten kille, som kunde gå i land med såna grejer som ”chocka” motståndaren med en ”klöver 3:a i första draget”. "Här kommer en skumbanan, så passa dig!" 

Lite såna där fula trick som gubbarna på medeltiden roade sig med.

Kasparov däremot var en storstadscharmör från Moskva, som visste vad damerna ville ha. Och även vad grabbarna ville ha.

 En explosion á la Hollywood redan i första scenen.

Och där började det lukta lite världsklass igen om ”tänkarna” i alla fall vad det gäller det teoretiska. 

Hur dom var i sänghalmen, det vet jag inte, men i dag pratar vi bara lite schack för skojs skull.

Den häringa Kasparov, den gubben kunde ”lira” så att till med de blonda fotomodellerna i 20-årsåldern, hänfört och lyriskt följde hans korta och långa rockaderingar i direktsändning från schack-VM i Bulgarien.

Kasparov var en sån där vass och skarp rysk tänkare, att till och med Pentagon faktiskt blev lite nervösa, och såg sig nödgade att bygga en ”superdator” för att sätta mallgrodan från Moskva på plats.

Jag pratar om schackdatorn ”Deep Blue”. Och faktiskt klarade den maskinen av några gånger att ge till och med världsmästaren en liten lektion. Om hur schack bäst bör spelas.

Om vi jämför de här två grabbarnas spelstilar, Karpov och Kasparov, ja, då satsade Karpov på ett grundmurat försvar. Sen efter kaffet och konjaken, då kunde han börja fundera lite på en löparattack på vänsterflanken. Typ.

Karpov spelade ”mer för att deltaga och njuta av den historiska mystiken”, än att sitta där och ta både ära och guldmedalj från sina kollegor.

Kasparovs filosofi däremot gick ut på ”bråttom, bråttom, bråttom och ut med allt du har och erövra de fyra centrumrutorna innan motståndaren gör det”.

En såkallad tempolirare, som satte värde på både tidsfaktor och maskinmässigt momentum som i ett tyskt Blietzkrieg. Oerhört effektivt.

I alla fall på 80-talet.

På den tiden var det såklart Kasparov som glänste mest, men de nya killarna i sporten börjar mer och mer titta på Karpovs lite sega försvarsidéer och spela lugnt och metodiskt, snarare än att försöka gå på knock redan i femte draget som ett geni.

Så ser det ut i dag.

Av det lilla som finns kvar av denna gamla antika sedvänja.

Som ni vet väljer de flesta unga spelsugna i dag att dra en spader vid pokerbordet. Och det har jag full förståelse för. Även poker kan ju ibland vara en liten intellektuell utmaning.

Och där nånstans, när Kasparov hade förlorat VM-titeln för tredje gången till en maskin, började det här med schack tappa sin tjusning, när faktiskt maskinerna i princip kunde ”räkna ut vartenda drag” redan dagen innan.

Så då la faktiskt både Karpov och Kasparov av, och började syssla lite med politik och religion.