Fascism och kulturskymning

Vad tycker en sådan som Ulf Lundell om dagens svenska kulturliv?
Han måste tycka att allt är rena skiten.
Så dåligt kanske att man måste supa sig full varje gång man tänker på det.
I dag totalsågas Marcus Birros senaste roman; Att leva och dö som Joe Strummer, av hans egen arbetsgivare Norrköpings Tidningar. Och jag misstänker att de har rätt.
Säkert ännu ett exempel på det navelskåderi, självförhärligande och narcissism som vi ser så otroligt mycket av nu. Det är som om alla har tappat förmågan att säga sanningen nuförtiden. Man skriver inte för att man vill säga sina läsare något, utan för att stärka upp sitt eget varumärke.
Och jag vet ju vad Lundell läser. Han vänder sig bakåt i tiden till de gamla mästarna som Strindberg, Ibsen, Hamsun, Tjechov, Tolstoj, O´Neill, Beckett och Hemingway, mfl.
De enda han kan läsa.
De enda som säger honom något.
De enda som kan matcha hans egna verk.
Själv läser jag just nu M Agejevs Roman med kokain från 1919. Oerhört briljant bok. Jag går igång på alla fyra cylindrar.
Att kulturarvet ligger vidöppet för en billig penning är det mest positiva i dagens värld. Det ger oss faktiskt möjligheter att utvecklas för framtiden. Strindberg och de andra lever. De är odödliga.
Alliansen är det kulturfientliga alternativet i söndagens val.
Reinfeldt gillar schlager, Björklund dansband och Olofsson Eagles. Då förstår ni själva.
Människor med Downs syndrom brukar gilla sånt.
Det är uteslutande stålarna och looken som gäller för alliansen, inte finliret och hur folk mår.
Det är det som kallas dumfascism med ett annat ord.