Vi är tillbaka på flagellanttågens tid – medeltiden. Jag märker på olika sätt att det gäller att plåga sig för Gud, att gissla sig, att ta på sig tagelskjortan. Det här ÄR faktiskt rena medeltiden som går i repris. Ingmar Bergman fick rätt i sin vision, det vill säga filmen Sjunde inseglet. Undergångsstämningar är åter aktuella och på tapeten. Vi ser åter den medeltida njutningslystnaden liksom den efterföljande tortyren när man festat till för mycket. Fjäsket för kungahuset har väl också cirka 800 år på nacken om jag inte misstar mig. Så ingenting har hänt. Vi är kvar där vi en gång började som nykristnad nation. Det är samma gamla story som vevas om och om igen. Medeltidens lagar och idéer lever kvar i det fördolda, gömmer sig under den moderna fasaden av glas, betong och stål.
Men hur är detta möjligt?
Har vi inte kommit nånvart på alla dessa år?
Saken är väl den att sanningen alltid är sanningen, den går inte att rationalisera bort. Det går bara att lura sig själv från tid till annan. Medeltidens människor tänkte förmodligen rätt och därför har deras system överlevt i allas vårt undermedvetna. Men för mig personligen börjar det gamla mentala vrakgodset att flyta upp till ytan igen i den process jag befinner mig i.
Och för mig är det uppenbart att våra förfäder hade mer rätt i sina föreställningar än den officiella sanningen i dag. Det är det som är så oerhört att komma på. För det här måste ju också vara en bidragande orsak till varför så många mår så dåligt nuförtiden. Nämligen att vi lever på en lögn. Då skär det sig i själen med tiden.
Och när man väl har detta klart för sig så förstår man ju varför det ännu gör så förbannat ont att leva i den moderna välfärden. Den självklara medeltida smärtan har överlevt trots vår nyvunna lyx. Och det är väl naturligt. Människan är fortfarande den samma. Tillvaron är fortfarande densamma, bara i en ny skepnad. Så varför skulle det göra mindre ont nu än då? Det vore ju orimligt. Vi är fortfarande underkastade samma gudomliga spelregler. Och det enorma smörgåsbordet tillhör fortfarande djävulen och hans världsliga furstar på jorden.
Alla är numera bjudna till det stora gästabudet, men ju mer vi äter och dricker av den förbjudna och förgiftade frukten desto sämre mår vi.
Ändå kan vi inte låta bli att ta för oss.
Vi kan inte hejda oss, för allt är så lockande, så frestande gott och underbart här i världen.
Men det tränade ögat ser faran bakom hörnet likt de medeltida munkarna och nunnorna, och drar sig tillbaka från partyt
