Vädermannen

Vädermannen av Ulf Lundell är en bok som jag är något ambivalent till. Den är långt ifrån de litterära mästerverkens nivå och kanske rentav en av hans sämre böcker, men eftersom de efterklokas klubb är den största i världen så är det ändå intressant att se vad en gammal överlevande rocker har att säga i dag som 60-åring. Ulf Lundell har ju som bekant lämnat sin lägenhet på Söder och bosatt sig på Österlen i närheten av Kivik, precis som Georg i boken, så vi får väl utgå ifrån att Lundell skriver om sig själv som vanligt. Vad har då hänt sedan senast det begav sig i Värmen?
Jo, Georg/Ulf har återupptagit drickandet och det rör sig inte om några små mängder precis. Husets vinkällare är ständigt laddad för långvarig belägring med öl, whisky, vin och konjak. Georg dricker varje dag. Han tror själv att han tar en flaska rött eller vitt om dagen, men lägger man ihop alla drinkar han sveper i sig så rör det sig nog snarare om tre helflaskor per dag. Han vill vara ifred. Som bäst mår han på senvintern när han är helt insnöad och totalt isolerad från omvärlden. Men i takt med att gamla bekanta börjar bjuda in sig själva till gården, så tilltar problemen. Människorna för kaos med sig, det kaos han egentligen vill undvika men inte kan hålla ifrån sig.
Tonen i bokens början är inte lika desperat som i tidigare verk, nej den är rent av uppgiven, nästan död. Man försöker som läsare skratta åt svärtan, men man upptäcker att det inte går, för allt är så otroligt tragiskt. Lundell är medveten om detta och säger på ett ställe att vi lever i den stora uppgivenhetens tid, vilket man väl i detta fall får ge honom dubbelt rätt i med tanke på hur han mår själv. Totalt uppgiven till en början alltså. Men så lyckas Lundell piska liv i blodet, en sista gång, som han själv säger, och boken utvecklas successivt till en riktig läsfest under ca 300 sidor ända fram till det alldeles platta slutet där han blandar ihop kommunism med kapitalism och drar den korkade slutsatsen att lyckan är en handelsvara. I alla fall om man har 30 miljoner och kan köpa en vingård i Frankrike när drömmen på Österlen har dött, och man dessutom får ett helt harem på köpet. Detta idiotdumma slut förstör nästan hela läsupplevelsen. Typiskt Lundell att toka till det på slutet med en gammelrosa romantisk dröm, det gör han ofta tyvärr. Det får väl ses som en något naiv besvärjelse till gudarna att han någon gång ska få hitta hem till paradiset på jorden igen, om så bara i sina egna böcker.
Men fram till dess är Vädermannen ganska bra om man ser den som ett enkelt samtidsdokument och inte som någon av de stora sanningarnas bok. Så här kan det låta;
”Jag vet inte vart den har tagit vägen. Lusten. Vart kickarna har tagit vägen. Jag har blivit färgblind. Formblind också.
Jag skäms för att jag målar så dåligt. Allt känns så förbannat meningslöst. Innehållslöst. Gjort. Onödigt.
Jag tycker inte om sommaren. Det är som om det där underbara ljuset går en på nerverna. Jag har inget att göra här längre. Jag är trött på livet, trött på levandet. Jag känner mig tom. Jag är rädd att bli gammal. Är jag bara för mätt? Fått allt, hört allt, sett allt?
Nånting måste få spela roll igen. Ingen ska få säga att jag inte försöker. Som en idiot.
Jag vet inte vad jag gör, jag vet inte var jag är. Jag är 57 och är helt desorienterad. Som om jag glömt bort vad jag höll på med. Jag känner mig bortglömd och gammal.
Sommaren var stum. Ljus vit stum. Den sa ingenting.
”Det här regnet”, sa Monk…”vi har fuckat upp det, eller hur?”
”Dom säger det.”
”Vi går mot katastrof och jag är sjuk”, sa Monk, ”hiv-positiv”.
Världen var fördjävlig. Alla var lyckliga, alla hade lån. Alla spelade poker. Alla spelade utav helvete. Allt var Las Vegas. Allt var ett schlagerhelvete.
Jag ville inte träffa en människa den här sommaren, inte den här vintern och våren heller. Jag ville vara ifred på gården. Jag ville ingenting. Inte måla ens, ingenting. Jag ville bara gömma bort mig från hela skiten. Världen. Livet. Vädret, det var nog. Det var det enda jag ville ägna mig åt, vädret. För det är så nära Gud en människa kan komma…”
Som vanligt omges Lundell av en massa unga kvinnor som vill åt hans miljoner, rätt typiska lycksökerskor. Det får mig att tro att även denna bok är mer fakta än fiktion, för det här är ett genomgående tema hos Lundell. Som han själv säger på ett ställe; "jag har inget emot horor, jag älskar dom".
Låter det intressant?
Köp i så fall pocketen för 37 spänn, det är den värd.