Göran Greiders Arbetarklassens återkomst kan jag verkligen rekommendera till både vänsterintellektuella och alla utsatta människor i det svenska samhället. Det är en enastående bra och sympatisk liten skrift som använder det klassiska och efterlängtade rättvisespråket, vilket alltmer börjar överges i officiell media till förmån för allsköns lögner.
Men så här ska det låta i en kompetent analys av Sverige;
”Den förändringskapabla arbetarklassen byts undan för undan mot en marginaliserad underklass som alla tycker synd om men ingen fruktar.
Om ordet arbetarklass skulle vinna terräng igen, skulle slutet skymta för den patriarkala välgörenhetstanken och det mångkulturella gullandet.
Börserna blåstes på 90-talet upp med hjälp av nedskärningarna inom offentlig sektor. Vad kostade egentligen börsyran arbetarklassen?
I utopiska drömmar om ett bättre samhälle måste klassbegreppet förbli centralt för att se var makten finns och för att drömmarna ska komma underifrån och inte uppifrån.
Ekonomisk demokrati är fortfarande en aktuell idé. Nu är det dags att börja om med allt.
Vi är inne i en borgerlighetens belle époque. Nu anses det att arbetarklassen hör till ett svunnet industrisamhälle. Första majtågen blir allt glesare, få kallar sig arbetarklass. Våra städer har tagit språnget från industrialismen rätt ut i post-vadå-ismen, rätt ut i luften och det fria fallet. Det kommer att gå åt helvete. I det där fria fallet som pågått i över 20 års tid har konservativa och liberala krafter tagit makten över både nuet och framtiden. Dessa krafter formulerar agendan och kallar det nya samhället för informationssamhälle, kunskapssamhälle, eller kompetenssamhälle.
När Tony Blair tillfrågas om han vill kämpa för arbetarklassens sak brukar han svara att det är tveksamt om det i dag alls går att tala om någon arbetarklass.
Alla har blivit livrädda för att ta själva ordet arbetarklass i munnen. Det har blivit ett tabu, något som man jämställer med efterblivenhet. Samtidigt är det inte alls problematiskt att använda ordet ”medelklass”. Det klingar självklart. Det är den naturligaste sak i världen att majoriteten förvandlats till nån sorts medelklass. Och på samma sätt är det mer gångbart än nånsin att tala om underklassen, för ingen som tillhör den yttrar sig ju. Den är berövad all potentiell handlingskraft och alla politiska löften om en mer rättvis värld som arbetarklassen var laddad med. Arbetarungdom är hjon, medan medelklassens ungar är ledare.
Lorentz Lyttkens skriver att när arbetarklassens mest begåvade barn fick utbildning försvann de upp i medelklassen. Kvar på botten driver resterna av en döende industriarbetarklass, obegåvad och utan framtid. Men Expressen, SvD och DN förnekar konsekvent klassamhället och basunerar ut på ledarplats att de som talar om klasser i dag närmast är att betrakta som rasister.
Den dagliga upptäckten i media är att klasskampen överhuvudtaget inte nämns, trots att människor dör, blir sjuka, utbildar sig och semestrar efter förutsägbara mönster. En förtidspensionerad läkare är lika vanligt förekommande som en EU-politiker med arbetarklassbakgrund.
I Storbritannien är det mer självklart att använda begreppet arbetarklass. I Sverige har det ersatts av ”löntagare” eller ”vanligt folk”. Men till arbetarklassen kan räknas i stort sett alla som saknar inflytande och makt, dvs 55-60% av befolkningen.
Arbetarklassen är en stor och olycklig familj som slits sönder av en rad inre konflikter. Denna splittring har funnits där sedan Ivar-Los 1920-tal. Men det viktigaste är att vart fjärde år höja sig över den primära egoismen och faktiskt gå och rösta på ett parti som representerar den klass man tillhör. Det är nummer ett, för högern kommer alltid att drömma om att forma arbetarklassen efter sina önskemål.
Den senaste riktigt vitala arbetarromanen var förmodligen Ulf Lundells Jack år 1976. Men ännu är vi ljusår från en situation där den moderna arbetarklassen i all sin rikedom och motsägelsefullhet gestaltas på bred front. Det skulle behövas ett formligt analytiskt krig mot de väldiga dimbankar som har svept in klassamhället i alltmer mystifierande slöjor.
Löpande bandprincipen införs nu också på sjukhus, postterminaler och restauranger. En kassörska kan lyfta ett ton under ett tretimmarspass. Man är fysiskt och psykiskt tröttare efter en dag på servicehuset än efter en dag på smältverket.
Var och en ser ju att det finns ekonomiska skillnader mellan olika grupper, men det är enastående hur rädslan för att uttrycka dessa motsättningar dominerar i media.
Om det gamla industrisamhället var en pyramid så är det nya samhället en lök, dvs 2/3-samhället. En mindre del av arbetarklassen faller ner i permanent vanmakt, misär och utanförskap. Förändringens möjligheter börjar försvinna ur språket, sedan försvinner det ur tänkandet och till sist ur verkligheten.
De socialistiska ledarna i dagens Sverige vänder sig till medelklassen, inte arbetarklassen. Socialdemokraterna börjar av allt flera betraktas som maktens och de översta skiktens parti.
Arbetarklassen finns kvar, klassamhället består, men kallar sig inte längre så.
Det är en mardröm.”
Men så här ska det låta i en kompetent analys av Sverige;
”Den förändringskapabla arbetarklassen byts undan för undan mot en marginaliserad underklass som alla tycker synd om men ingen fruktar.
Om ordet arbetarklass skulle vinna terräng igen, skulle slutet skymta för den patriarkala välgörenhetstanken och det mångkulturella gullandet.
Börserna blåstes på 90-talet upp med hjälp av nedskärningarna inom offentlig sektor. Vad kostade egentligen börsyran arbetarklassen?
I utopiska drömmar om ett bättre samhälle måste klassbegreppet förbli centralt för att se var makten finns och för att drömmarna ska komma underifrån och inte uppifrån.
Ekonomisk demokrati är fortfarande en aktuell idé. Nu är det dags att börja om med allt.
Vi är inne i en borgerlighetens belle époque. Nu anses det att arbetarklassen hör till ett svunnet industrisamhälle. Första majtågen blir allt glesare, få kallar sig arbetarklass. Våra städer har tagit språnget från industrialismen rätt ut i post-vadå-ismen, rätt ut i luften och det fria fallet. Det kommer att gå åt helvete. I det där fria fallet som pågått i över 20 års tid har konservativa och liberala krafter tagit makten över både nuet och framtiden. Dessa krafter formulerar agendan och kallar det nya samhället för informationssamhälle, kunskapssamhälle, eller kompetenssamhälle.
När Tony Blair tillfrågas om han vill kämpa för arbetarklassens sak brukar han svara att det är tveksamt om det i dag alls går att tala om någon arbetarklass.
Alla har blivit livrädda för att ta själva ordet arbetarklass i munnen. Det har blivit ett tabu, något som man jämställer med efterblivenhet. Samtidigt är det inte alls problematiskt att använda ordet ”medelklass”. Det klingar självklart. Det är den naturligaste sak i världen att majoriteten förvandlats till nån sorts medelklass. Och på samma sätt är det mer gångbart än nånsin att tala om underklassen, för ingen som tillhör den yttrar sig ju. Den är berövad all potentiell handlingskraft och alla politiska löften om en mer rättvis värld som arbetarklassen var laddad med. Arbetarungdom är hjon, medan medelklassens ungar är ledare.
Lorentz Lyttkens skriver att när arbetarklassens mest begåvade barn fick utbildning försvann de upp i medelklassen. Kvar på botten driver resterna av en döende industriarbetarklass, obegåvad och utan framtid. Men Expressen, SvD och DN förnekar konsekvent klassamhället och basunerar ut på ledarplats att de som talar om klasser i dag närmast är att betrakta som rasister.
Den dagliga upptäckten i media är att klasskampen överhuvudtaget inte nämns, trots att människor dör, blir sjuka, utbildar sig och semestrar efter förutsägbara mönster. En förtidspensionerad läkare är lika vanligt förekommande som en EU-politiker med arbetarklassbakgrund.
I Storbritannien är det mer självklart att använda begreppet arbetarklass. I Sverige har det ersatts av ”löntagare” eller ”vanligt folk”. Men till arbetarklassen kan räknas i stort sett alla som saknar inflytande och makt, dvs 55-60% av befolkningen.
Arbetarklassen är en stor och olycklig familj som slits sönder av en rad inre konflikter. Denna splittring har funnits där sedan Ivar-Los 1920-tal. Men det viktigaste är att vart fjärde år höja sig över den primära egoismen och faktiskt gå och rösta på ett parti som representerar den klass man tillhör. Det är nummer ett, för högern kommer alltid att drömma om att forma arbetarklassen efter sina önskemål.
Den senaste riktigt vitala arbetarromanen var förmodligen Ulf Lundells Jack år 1976. Men ännu är vi ljusår från en situation där den moderna arbetarklassen i all sin rikedom och motsägelsefullhet gestaltas på bred front. Det skulle behövas ett formligt analytiskt krig mot de väldiga dimbankar som har svept in klassamhället i alltmer mystifierande slöjor.
Löpande bandprincipen införs nu också på sjukhus, postterminaler och restauranger. En kassörska kan lyfta ett ton under ett tretimmarspass. Man är fysiskt och psykiskt tröttare efter en dag på servicehuset än efter en dag på smältverket.
Var och en ser ju att det finns ekonomiska skillnader mellan olika grupper, men det är enastående hur rädslan för att uttrycka dessa motsättningar dominerar i media.
Om det gamla industrisamhället var en pyramid så är det nya samhället en lök, dvs 2/3-samhället. En mindre del av arbetarklassen faller ner i permanent vanmakt, misär och utanförskap. Förändringens möjligheter börjar försvinna ur språket, sedan försvinner det ur tänkandet och till sist ur verkligheten.
De socialistiska ledarna i dagens Sverige vänder sig till medelklassen, inte arbetarklassen. Socialdemokraterna börjar av allt flera betraktas som maktens och de översta skiktens parti.
Arbetarklassen finns kvar, klassamhället består, men kallar sig inte längre så.
Det är en mardröm.”
