Erik Lindegren, 1910-1968, var kanske den vitalaste lyriker vi haft, men han ansågs länge vara något av en dåre på förlagen, som hela tiden refuserade honom. Han var en av våra första modernister och skapade ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Han sprängde alla gamla stela former och fick fram en helt unik form av lyrik, men blev missförstådd naturligtvis. På Bonniers skrattade man först åt hans mästerverk Mannen utan väg, så han tvingades ge ut den på eget förlag uppbackad ekonomiskt av sin far. Tjugo år senare satt han på stol nummer 17 i Svenska Akademin och utgivarna fick krypa till korset.
Även fisken var konstig
Vad gör man när man börjar se det konstiga?
Pösta sjöjungfrur i ån
Hovdamer i mullen
Man ser det man ser
Sen kräks man i vassen
Inser att den mörknande framtid är vår
Och undrar var vi hamnar till slut
När ansiktet vänds bort från oss i mörkret
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
O död genom vattenösning
Nu är vi döda och hemma
Vaggas ni mot min källa
Vaggas ni mot min grav
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
Minns oss du
Vagga oss
Blända oss
Och drick oss
Drick oss med våra vingar
Trots att även fisken att lägga i kastrullen var konstig
Vad gör man när man börjar se det konstiga?
Pösta sjöjungfrur i ån
Hovdamer i mullen
Man ser det man ser
Sen kräks man i vassen
Inser att den mörknande framtid är vår
Och undrar var vi hamnar till slut
När ansiktet vänds bort från oss i mörkret
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
O död genom vattenösning
Nu är vi döda och hemma
Vaggas ni mot min källa
Vaggas ni mot min grav
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
Minns oss du
Vagga oss
Blända oss
Och drick oss
Drick oss med våra vingar
Trots att även fisken att lägga i kastrullen var konstig
