Den högt firade och aktade biskopen, professorn, skalden och akademiledamoten Esaias Tegnér (1782-1846) blev galen till slut, riktigt galen, om man kan säga så? Det kanske är världen som är galen, och att man som författare många gånger inser det?
Han fick i alla fall kosmiska drömvisioner om sig själv bland historiens litterära mästare. Drömmen gick ut på att de var levande ljus som slukades av det totala mörkret. Den drömmen skrämde vettet ur honom. Efter den blev han aldrig riktigt sig själv igen. Han hade drabbats av tvivel och ångest över hela sin gärning.
Den store Leopold von Sacher Masochs, masochisten som skrev Venus i päls fick också en släng av sinnessjukdom, liksom den filosofiske giganten Friedrich Nietzsche.
Här i Sverige har vi ju Gustav Fröding, Karin Boye, Erik Lindegren, Vilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman, Hjalmar Gullberg och Vilhelm Moberg som blivit mer eller mindre vansinniga eller helt enkelt tagit livet av sig.
Vår store nationalskald August Strindberg hade ju också en släng av galenskap i sig som han dock klarade av att leva med. Han trodde på syner och förebud, på andliga attentat och själamord. Strindberg är en av många författare som dragits in i en virvel av sina egna fantasier. Och det är ju lätt hänt, särskilt bland de som skriver mycket. Det är lätt att hamna i det blå om man säger så.
”Tangled up in blue”, säger Dylan om fenomenet.
Till detta kommer de svenska författare som dött unga av mer naturliga orsaker. Kellgren blev 44 år, lunginflammation. Birger Sjöberg – 44 år – lunginflammation. Hedvig Charlotta Nordenflycht – 44 år – lunginflammation efter ett självmordsförsök i Mälaren. Erik Johan Stagnelius söp ihjäl sig 29 år gammal. Lars Lucidor dog i fyllan i en krogduell av fem värjsting. Han blev 35.
Sven Stolpe får avsluta;
”Lucidor levde alltmer bohemiskt, missbrukade sprit och hade ont om pengar – ett ordinärt svenskt diktaröde.”
Saliga de som äro fattiga i anden, hävdar Bibeln.
Han fick i alla fall kosmiska drömvisioner om sig själv bland historiens litterära mästare. Drömmen gick ut på att de var levande ljus som slukades av det totala mörkret. Den drömmen skrämde vettet ur honom. Efter den blev han aldrig riktigt sig själv igen. Han hade drabbats av tvivel och ångest över hela sin gärning.
Den store Leopold von Sacher Masochs, masochisten som skrev Venus i päls fick också en släng av sinnessjukdom, liksom den filosofiske giganten Friedrich Nietzsche.
Här i Sverige har vi ju Gustav Fröding, Karin Boye, Erik Lindegren, Vilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman, Hjalmar Gullberg och Vilhelm Moberg som blivit mer eller mindre vansinniga eller helt enkelt tagit livet av sig.
Vår store nationalskald August Strindberg hade ju också en släng av galenskap i sig som han dock klarade av att leva med. Han trodde på syner och förebud, på andliga attentat och själamord. Strindberg är en av många författare som dragits in i en virvel av sina egna fantasier. Och det är ju lätt hänt, särskilt bland de som skriver mycket. Det är lätt att hamna i det blå om man säger så.
”Tangled up in blue”, säger Dylan om fenomenet.
Till detta kommer de svenska författare som dött unga av mer naturliga orsaker. Kellgren blev 44 år, lunginflammation. Birger Sjöberg – 44 år – lunginflammation. Hedvig Charlotta Nordenflycht – 44 år – lunginflammation efter ett självmordsförsök i Mälaren. Erik Johan Stagnelius söp ihjäl sig 29 år gammal. Lars Lucidor dog i fyllan i en krogduell av fem värjsting. Han blev 35.
Sven Stolpe får avsluta;
”Lucidor levde alltmer bohemiskt, missbrukade sprit och hade ont om pengar – ett ordinärt svenskt diktaröde.”
Saliga de som äro fattiga i anden, hävdar Bibeln.
Saliga de som inte har så mycket fantasi, skulle man kunna tillägga.
