Tusen år av idéströmningar

För tusen år sedan befann vi oss på medeltiden. Ett religiöst, magiskt och mytiskt universum som säkerligen liknade den värld som skildras i Tolkienfilmerna, med riddare, trollkarlar, häxor, kungar och fattiga bönder. Det mesta handlade om det hinsides, om gudarnas vilja och vad som väntade på andra sidan. Alla var förmodligen väldigt skrockfulla på den tiden. Och då menar jag alla.
Det är runt år 1000 vi i Sverige kristnas från vår urgermanska religion, vår fornnordiska mytologi och plötsligt blir det inne att vara god, att vara helig. Till och med de nordiska kungarna tävlade om vem som kunde skryta med att vara heligast av dem alla. Vi hade till exempel Olav den Helige i Norge och Erik den Helige i Sverige. Förmodligen såg man i detta ett bra sätt att skydda sig mot alla tomtar och troll i skogen, som man på den tiden ”visste” fanns därute. Med tanke på hur farliga medeltidens oknytt var, såg man det som en väldigt god idé att bli kristen. Och det kan man ju förstå.
Efter medeltiden, runt 1500, kom renässansen med sina furstar, sin spirande vetenskap och sin återupplivning av de antika idealen. Någonting hade hänt i Europa. Man var inte fullt lika skrockfull längre. Man började så smått tro på vetenskapen och förnuftet, även om de parallella häxprocesserna gick stick i stäv mot detta. Men dom bottnade ju i kyrkans kvarvarande dogmer och makt. För Sveriges del brukar man säga att medeltiden slutar med Gustav Vasa och hans profanisering av landet.
Renässansen fick sin naturliga uppföljning i barocken som hyllade både det heliga och världsliga i livet. Men trenden var klar. I och med Gutenbergs boktryckarkonst 1450, hade man lagt grunden för en kultur som stod oberoende av kyrkans doktriner och det var på den vågen alla ville rida. Det är under den tidiga barocken Shakespeare dyker upp, liksom de första svenska författarna i vår korta historia. Barocken var en rik tid rent ekonomiskt sett, och även Sveriges stormaktstid som ni vet, ett faktum som brukar gynna kulturen, så även denna gång. Man skulle kunna säga att det är under barocken den moderna, lyxiga och bekymmersfria livsstilen vi har än i dag börjar blomma upp, även om den skulle komma att prövas hårt i senare skeden. Barocken var alltså rätt lik vår egen tid, kanske med den skillnaden att man fortfarande lämnade litet öppet åt fantasin. För under barocken skulle allt vara fantastiskt, storslaget och hänförande.
Den ständigt ökande profaniseringen i Europa fick sin höjdpunkt i Frankrike på 1700-talet med dess upplysningsfilosofer som en gång för alla ville få bort all vidskepelse och allt skrock bland folket. Nu stod filosoferna på barrikaderna, på folkets sida och kämpade för samhällelig rättvisa, vilket 1789 mynnade ut i Franska revolutionen, en folklig resning mot kungens, kyrkans och adelns förtryck. Och det var väl på tiden?
I Tyskland uppstod dock ”romantiken” som motreaktion mot förnuftstron. Romantiken hyllade känslan framför tanken och hjälten i detta sammanhang var konstnärsgeniet, inte upplysningsfilosofen. Det flummiga var återigen på modet.
Romantikens storhetstid blev kort, den varade bara ca femtio år, från ca 1800–1850, då den ersattes av realismen. Kanske som en konsekvens av att tiderna blev sämre. Livet var nu återigen blott en potatisåker och vi hade inte längre mycket att hoppas på från vare sig gudar eller genier. Det var realismen det.
För att göra en lång historia kort har vi haft ytterligare två stora strömningar sedan dess. Först den superoptimistiska modernismen som verkligen trodde på framsteget och utvecklingen inom samhälle och kultur. Därefter den totalt resignerade och superpessimistiska postmodernismen som tappat tron på samtliga värden här i livet, utom kanske individens ego och helt privata projekt.
Och det är i denna trolösa, hopplösa postmodernistiska sophög vi befinner oss än idag.