Den fascinerande och förbjudna historien om hur man bygger upp en politisk massrörelse ur ingenting

Nu kommer litet farliga saker här på bloggen; själva nyckelpassagen ur Mein Kampf, som jag ser det. Den visar klart hur en organisation byggs upp från ingenting och det är väl bland annat på grund av det här avsnittet boken fortfarande är totalförbjuden i Tyskland.
Så passa på och läs nu och lär av historien. En dag kan det komma er till nytta, oavsett om ni står till höger eller till vänster.

”Organisationen brukar inte vara så svår eftersom de flesta människor är just organisationsmänniskor. Det svåra är idéerna eftersom det föds så få idémänniskor.
Ska man kämpa för nya idéer måste man vara beredd på hat och förtal. All smutskastning är en ren ära i sammanhanget.
Från början saknar rörelsen pengar och allt arbete måste ske ideellt.
Kristendomens storhet uppstod på grund av att den var så oförsonlig med andra läror och vägrade kompromissa.
Alla omvälvningar, såväl politiska som kulturella är förenade med ett stort namn. Ve det folk som vägrar att anamma det!
Under första tiden av vår rörelses tillkomst pinade oss ingenting så mycket som att vårt namn var betydelselöst och okänt, varigenom vår framgång äventyrades. På den tiden då ofta blott sex, sju eller åtta personer kom samman för att lyssna till talarens ord, var det svårt att i denna lilla krets väcka och vidmakthålla tron på rörelsens mäktiga framtid.
Man får betänka att sex eller sju man, idel namnlösa fattiga satar, sammanslöt sig i avsikt att bilda en rörelse, som en dag skulle lyckas med det, som hittills hade misslyckats för väldiga masspartier, nämligen att återupprätta ett tyskt rike med ökad makt och härlighet.
Om man på den tiden hade angripit oss, om man så bara hade skrattat ut oss, skulle vi i bägge fallen ha varit lyckliga, Ty det nedslående låg i att man fullständigt ignorerade oss. Och härav led jag på den tiden allra mest.
Från början fanns ingenting att ta på – absolut ingenting.
Ett parti till namnet, vars arbetsutskott praktiskt taget utgjorde hela medlemsantalet, var det i verkligheten detsamma som det försökte att bekämpa – ett parlament i smått. Också här var det omröstningar; och om de stora parlamenten månadsvis kunde skrika sig hesa över större problem, så kunde man i denna lilla cirkel hålla en ändlös palaver angående besvarandet av ett lyckligt anlänt brev.
Allt detta hade allmänheten naturligtvis inte reda på. I München kände inte en människa ens namnet på detta parti, utom de fåtaliga anhängarna och deras tunnsådda bekanta. Till slut kände vi oss tvungna att spränga den lilla kretsen och bar ut hundratals maskinskrivna inbjudningar. Sedan satte vi oss och väntade på ”folkmassorna”. En timme efter mötets öppnande hade ingen kommit. Det var fortfarande samma gamla sju…
Nästa gång lät vi en pappershandel i München maskinskriva och duplicera inbjudningarna. Resultatet utgjordes vid nästa sammanträde av några åhörare till. Så steg antalet långsamt från elva till tretton, därefter sjutton, till tjugotre och till trettiofyra åhörare.
Genom små penninginsamlingar i kretsen av oss fattiga satar skaffade vi ihop så mycket pengar, att vi i den på den tiden neutrala ”Münchener Beobachter” kunde annonsera om ett sammanträde. Resultatet var denna gång i sanning förvånansvärt. Vi hade förlagt mötet till Münchener Hofbräuhauskeller, en liten sal, som på sin höjd kunde rymma etthundratrettio personer. Mig föreföll detta som en jättehall, och var och en av oss undrade ängsligt om det denna afton skulle lyckas oss att fylla den ”mäktiga” byggnaden med folk.
Klockan sju var etthundraelva personer närvarande och mötet förklarades öppnat. En Münchenprofessor höll huvudanförandet, och som andre talare skulle jag för första gången uppträda offentligt.
Partiets dåvarande ordförande, Herr Harrer, ansåg det hela som ett stort vågspel. Denne i övrigt präktige man hade nu en gång fått för sig, att jag kunde åtskilligt, bara inte tala. Även sedermera var det omöjligt att rubba denna hans åsikt. Men nu gick det inte som han hade tänkt sig. Jag talade i trettio minuter, och vad jag förut, utan att veta det, likväl haft en inre känsla av, bevisades nu av verkligheten; jag kunde tala. Efter trettio minuter var människorna i salen elektrifierade och hänförelsen yttrade sig först och främst däri, att min vädjan till de närvarandes offervilja ledde till att vi fick in trehundra mark. Härigenom blev vi befriade från ett stort bekymmer. Vårt finansiella betryck var på den tiden så stort, att vi inte hade råd att låta trycka rörelsens programpunkter eller ens ge ut flygblad. Nu var åtminstone grundplåten lagd.
I oktober 1919 ägde det andra stora mötet rum i Eberlbräukeller. Ämne; Brest-Litovsk och Versailles. Som talare uppträdde fyra herrar. Jag själv talade nästan en timme och framgången var ännu större än vid det första mötet. Antalet besökare hade stigit till över etthundratrettio.
Fjorton dagar senare hölls ett nytt möte i samma sal. Antalet besökare hade stigit till över etthundrasjuttio – salen var välfylld. Jag talade även nu, och åter var min framgång större än vid föregående möte. Jag påyrkade att man skulle ta en större sal. Till sist fann vi en sådan i andra änden av staden i ”Deutsches Reich”. Det första mötet i den nya lokalen var mindre besökt än det närmast föregående. Knappt etthundrafyrtio personer.
Arbetsutskottets mod började sjunka och de eviga tvivlarna fick vatten på sina kvarnar. Överhuvudtaget var hela denna vinter 1919-1920 en enda kamp för att stärka tilliten till den nya rörelsens segrande makt och stegra den till en fanatism, som likt tron kunde försätta berg.
Redan nästa möte i samma sal gav mig rätt. Antalet åhörare hade stigit till över tvåhundra, och den yttre såväl som den finansiella framgången var obestridlig.
Jag yrkade på att man genast skulle utlysa ett nytt möte. Detta ägde rum fjorton dagar senare och åhörarskaran steg till över tvåhundrasjuttio personer.
Fjorton dagar därefter sammankallade vi för sjunde gången den unga rörelsens anhängare och vänner, och samma sal kunde nu knappt rymma dem alla, de var nu över fyrahundra.
Lavinen var nu igång…”